I miss u
Men gud, vad har jag gjort. Vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort.
Var vid din grav vännen, kom precis hem.
Jag är så himla nervös innan jag kommer dit, när jag är påväg alltså. Men sen när jag kommer så vill jag inte gå därifrån. Det känns som att när jag är där, så gör jag något bra, det känns bra. Sen måste jag gå, och det känns som att jag lämnar dig då. Bara överger dig. Jag har några som bryr sig om mig, men du har ju ingen omkring dig hela tiden, som jag har. När jag tar stegen bort från dig så är du helt ensam. Dag och natt ligger du där, några hälsar på men det kan väl inte vara samma?
Det känns som att jag sviker dig, varje gång jag går. Och jag som lovade att aldrig lämna aldrig svika och aldrig sluta älska.
Är jag en dålig person ?
Jag måste ju gå, och jag måste leva vidare, det kan jag inte göra om jag sitter kvar i det förflutna.
Det är klart att man får och ska sakna en massa innan man går vidare. Men jag är rädd för att vakna en dag, och upptäcka att jag har glömt hur du luktade, hur du såg ut och hur du pratade. Jag är rädd för att växa upp, utan dig. Jag kommer minnas dig som en tjej i 16års åldern, även när jag är 67. Men tänk om jag glömmer födelsemärket du hade under ditt vänstra öga, precis som julia roberts, ett litet brut märke, som bara gjorde Tea, mer Teig.
Jag saknar hela Terese. Allt som var bara hon. För ingen är som hon och ingen kommer någonsin att bli som henne. Det går inte. Jag skulle kunna skriva hundratusentals sidor om hur underbar hon var.
Och det är hon faktiskt värd.
Hon gjorde allt för mig,och jag allt för henne. Jag kan inte vara arg för att hon lämnade mig, bara sakna, massor.
Och det gör jag också.
Jag önskar att alla ni, hade fått känna Therése, hon var den finaste personen jag någonsin har känt, och det kommer hon alltid att vara.
Älskar dig.
I love you
Om du bara visste, hur mycket jag saknar dig. Ditt leende, din röst, hela du som gjorde mig lycklig.
Jag saknar allt vi hade. Alla minnen, de saknar jag också, för jag vet att de inte längre spelar någon roll för någon annan än mig, förut var vi två om allt. Jag saknar att alltid ha någon vid min sida, att veta att någon alltid kommer att finnas där för mig, oavsett vad som händer. Du var den personen. Och jag saknar dig.
Men, (Jag vet att det här låter hemskt) men, lika mycket som jag saknar dig, så saknar jag mig själv. Den jag brukade vara innan du dog. Jag brukade vara bättre, snällare, jag brukade må bättre. Nu känner jag inte igen mig själv, jag är bitter och arg hela tiden, arg för att du lämnade mig, arg för att du inte är här.
Jag känner inte ingen den här personen jag har blivit. Och det skrämmer mig.
Tid
Det luktar fortfarande du, din parfym står ju där på hyllan. Precis som dina böcker står där, skolböckerna ska lämnas in men lärarna bad mig att sudda dem innan. Tydligen ska vi sudda bort alla konkreta minnen av dig. Aldrig, jag gör inte det. Platsen bredvid mig ska förbli tom, ett litet tag iallafall. Kan jag få det? Lite tid.
Jag tror att jag behöver det. Tid alltså. Alla stressar så: Ta tag i allt nu Malin, töm Teas skåp, sudda hennes böcker, bestäm vem du vill sitta med, vem ska sitta på Teas plats, hitta någon ny att jobba med på labben, vem ska slutföra eng arbetet du och Tea har påbörjat, vem vill du ha en egen lektion med nu när planerna är ändrade,
Vem ska göra vad, när, hur, var? Jag vet ju inte.
Alla frågar mig, vad de ska ta sig till, men jag vet ju minst. Jag är upptagen med att leva, jag kan inte tala om för andra vad de ska göra, jag vet knappt vad jag själv ska ta mig till.
Jag behöver bara tid att läka. Om det nu händer, kommer jag att läka? Kommer jag att må bättre?
Kommer jag någonsin kunna släppa någon in igen?
Jag vet ingenting.
I natt jag drömde.
Det är första gången jag har gjort det faktiskt, sedan du dog menar jag. Jag trodde att jag skulle drömma om dig varje natt, men det har jag inte gjort.
Iallafall så drömde jag om dig.
Jag var i skolan, vi hade so, fast hela klassen var inte där, bara vissa och Sam var också där, undrar vad han gjorde där? Men iallafall så satt jag och Linn och sa att det här var skittråkigt, och plötsligt så knackade det på dörren, och där stod du.
Du såg ut som vanligt. Och jag bara kramade dig en lång stund när du hade satt din bredvid mig.
Jag berättade om en dröm jag hade haft, att du hade dött av din epelepsi, och att jag hade mått skit.
Du skrattade något om att, nej men Malin, jag har ju inte epelepsi ens. Och att du inte skulle någonstans. Vi föralltid, visst?
Lättat hade jag kramat din hand, och hela dagen var vi tillsammans. Det var verkligen obeskrivligt skönt att få vara med dig, bara att du var around me, liksom.
Varje dag borde jag ha sagt att jag uppskattade dig, men dagarna med dig var så självklara, och de betydde allt för mig ju. Men jag borde iallafall ha sagt det varje dag. Det var du värd. Istället ska jag säga det varje dag nu, att jag älskar dig bästavän.
Iallafall så var vi påväg hem du och jag, och vi pratade om något, jag kommer inte ihåg vad det var, och helt plötsligt kände jag att det var något konstigt, att det inte var på riktigt, jag kände att det var en dröm.
Och så kände jag hur jag tappade taget om din hand och tittade plötsligt upp i taket i mitt rum.
Utan T varma händer i mina.
I taket lyser min klocka och den sa 03.14, efter det så kunde jag inte sova mer. Jag bara låg där och torkade bort alla tårar från kinderna.
Jag var helt förvirrad, vad var sant egentligen, tillslut kom mamma in, hon la sig på sängen och var helt knäpptyst, hon hade hört mig gråta.
Jag sa förlåt för att jag hade väckt henne och då sa hon att det gjorde inget.
Hon höll om mig hela natten när jag grät, hon är bra på sånt, att trösta.
Fast inget kan ju direkt göra det bättre, men hon gjorde sitt bästa iallafall.
Det är allt man kan göra.
Jag gör mitt bästa för att leva vidare. För dig.
Älskar dig.
Imorgon är det 3 månader kvar till jul
Varje år träffades vi dagen efter jul. Du firade alltid hemma med nära och kära, och jag åkte iväg till släkten.
Men dagen efter så träffades vi alltid. Vi gick hem till dig först, tittade på dina julklappar, åt din mammas berömda köttbullar som vi båda älskar, älskade? älskar?
Sen gav vi alltid varandras julklappar. Sist fick jag ett guldarmband med två berlocker. Ett M och ett T.
Sen begav vi oss hem till mig och kollade in mina grejer. Efter det så brukade vi käka igen, eller iallafall en obeligatorisk kopp choklad, fast inte oboy, utan riktig med kakao värmd på spisen.
Som oftast efterföljdes av ett snöbollskrig, fast inte förra året för då var det inte ens snö. Det var ändå speciellt.
Du var ju speciell.
Imorgon är det tre månader kvar till jul. Och den här julen så kommer du inte att vara här.
Våran mysiga tradition som var bara våran kommer att försvinna. Jag vet inte vad jag ska göra med allt tomrum som du efterlämnar. Det är ju så mycket.
Vi pluggade alltid till soproven tillsammans. Varendaett. Och när jag pluggade till franskan så satt du bredvid och pluggade på spanska. Det enda valet vi gjort annorlunda på var språkvalet.
Alla lästimmar i skolan när vi satt längst bak och snackade istället för att läsa. Numer läser jag på lästimmarna.
Vi brukade ha shoppingdagar, när vi bytte ut våra garderober, of cours så handlade vi tillsammans. Vad annars?
När jag går in i affärer så fingrar jag bara på klädstängerna. Jag ser fortfarande dig framför mig med ett ton kläder, styrandes stegen mot handikappsprovrummet, för vi behövde ju plats.
På engelska glosförhören brukade vi hjälpa varandra om vi glömde något ord.
Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans.
Och det känns som att; utan dig så är jag ingenting alls.
Jag är bara tom. De som vet, säger att det första året är värst.
Jag har levt 24 dagar utan dig.
24 av 365.
365
-24= 341.
341 dagar kvar.
Kommer jag att må bättre då.
Kommer saknaden försvinna, och endast minnena stanna kvar. Kommer jag att vara lycklig igen då.
341 dagar. 341 dagars helvete kvar, sedan kommer friden i själen; Att jag inte kunde ändrat något, att det bara hände, att saker händer, att du är på ett bättre ställe.
"Det första året är värst" Jag vet att efter 341 dagar kommer det inte att kännas bättre, men kanske, kanske så har jag lärt mig att leva med det, kanske har jag tillochmed accepterat?
Jag lovar att försöka i 341 dagar till. Men är det samma som nu, så orkar jag inte mer.
Den 30 augusti kommer alltid att sitta i mitt hjärta, som en inåtvuxen tagg. Bara jag aldrig glömmer.
Jag älskar dig T, våra minnen och allt.
Om 93 dagar, ska jag sitta själv på juldagen, utan min Tea. Det känns förjävligt.
itsablogglife
I believe we'll be together, another day.
Det måste vara så, annars finns det ingen anledning till att leva. Jag lever för dig, tills vi får träffas igen. Någonstans. För träffas igen det ska vi, det här är inte slutet, du finns i tankarna och i minnet. Föralltid.
På alla bilder, ser du precis ut som du brukar. Det är du liksom. I bloggen är det också du. Det är konstigt för DU finns inte längre kvar, men allt du vidrört och alla bilder du fastnat på är kvar. Man tänker nästan att där du var på alla bilder skulle det bara vara en svart gestalt där du stod. Men du finns kvar så levande på alla bilder.
Och det gör så jävla ont att se.
En ständig påminnelse av vad jag har förlorat. Det jag en gång hade. Det får mig bara att sakna hårdare.
Jag vill ha dig tillbaka, men det går inte. Jag vet det.
Du var allt, men också idag, har jag gått upp, levt, och andats för din skull. Och för varje dag blir det lättare att andas. Men ännu idag, känns det som att jag nästan kvävs. Gråten svider i ögonen, det kan jag leva med, men klumpen i halsen, den sitter.
Jag älskar dig idag, imorgon och föralltid T.
True
När jag och Tea gick i tvåan så fick jag ett vänskaps halsband av henne i silver. Eller, jag fick ju den ena delen. Jag fick friends, och hon fick Best, för det var hon ju.
Stolta sprang vi omkring med dem hela tvåan. Sen började vi 3an. The 3:an. Då var man för stor för att ha vänskapshalsband. Det var inte coolt längre att ha sånt på sig. Men det var ju fortfarande vi.
Efter 5an skulle vi börja i en ny skola, jag sökte in till K, och jag kom in. Så Tea började i den vanliga skolan, och jag gick på K, i kanske 2 månader högst, jag saknade Tea och hon bönade mig att börja i hennes klass igen. Så jag bytte tillbaka till min gamla klass, och jag trivdes grymt mycket bättre där. Jag var med Tea, precis som det skulle vara.
I sexan var det en massa tjafs i klassen och jag och Tea blev bara mer och mer sammansvetsade, även om vi aldrig var delaktiga i bråken.
Tea var en otroligt charmig person, något som jag alltid har avundats henne för. Hon hade lätt för att få kontakt med människor, och nästan alla tyckte om henne. Hon kunde konsten att lyssna, och hon fick folk att känna sig viktiga när hon var där. Hon var omtänksam men hon hade inga problem med att säga ifrån. Hon stod för det hon tyckte, även om alla sa emot henne. Jag beundrar henne för det.
Fel, så här är det; Jag beundrade henne för det.
Hon hade även brister, precis som du och jag.
Jag kunde bli galen på henne när hon jämt glömde tider och saker. Jag tror inte att man kan räkna alla gånger vi gick omkring i skolan och letade efter hennes nycklar. Hon var ofta sen och hon var lättirriterad som fan. Ändå var hon alltid lugn och ibland var det skit irriterande att hon inte reagerade på vissa grejer. Om hon blev arg, alltså riktigt arg så kunde hon och jag stå och gapa på varandra. Men vi skiljdes aldrig åt som ovänner. Vi hade lovat varandra att aldrig göra det.
Sånt som brukade driva mig till vansinne förut när hon fortfarande fanns till, gör bara så att jag saknar henne ännu mer nu när jag tänker på det.
Det är nog inte så konstigt. Jag saknar alla hennes brister, hennes tråkiga skämt. Att åka pulka mitt i sommaren och att äta polkagrisar, för det var också vår grej. Jag saknar hennes charm och sättet hon slängde med håret, jag saknar idominsalva, hennes vita mössa med pälsbollen. Jag saknar hennes röst, när hon sjöng och skrattade.
Jag saknar Don't matter med Akon. Skridskoåkning, och kastanjer mot kinden. Jag saknar hela Tea, allt som vi gjorde förut, allt som hände när vi var tillsammans, allt som skulle hända, kan man sakna det? Jag saknar hela Tea, allt som var bara hon.
Ingen är henne lik, och även om det känns bra, att veta att Tea aldrig kan bli ersatt, så känns det oväntat tungt också. För då är det självklart att jag aldrig mer får träffa henne, och inte heller någon som henne.
Allt som förut var självklart är nu oklart.
Idag så ringde jag till din telefonsvarare.
Det kändes bra att höra din röst. Tryggt. Jag är faktiskt glad att jag har sparat alla de dära gamla filmerna på oss på mobilen, över 20 stycken faktiskt. För jag vet att jag en gång kommer att vilja se på dem.
Fel igen; Någon gång kommer jag att orka se på dem igen.
Det vet jag. Ditt skratt finns där, bara ett knapptryck bort. Och när jag känner att jag klarar av det ska jag lyssna, och minnas, och jag ska vara glad. Tacka för att jag fick ha dig ett tag iallafall, den dagen kommer, någon dag.
Det är sant jag lovar.
Jag ska alltid ha den ena delen av hjärtat på mig. Varje dag. Och den andra delen har du, föralltid.
Itsablogglife
22 daagar
Och jag.orkar.inte.mer.
Jag saknar dig, du var mitt allt, du fick mig att vilja ta mig igenom allt som har hänt.
Och jag vill inte att du ska vara där, på kyrkogården. Jag vill inte att du ska ligga där under jord. Du var ju så fin, vad händer med dig, allt som var du, allt som var bara du.
Jag vill att du ska vara här, inte under jord, jag har ingen som helst kontroll över någonting då.
Jag vet ju inget nu.
Jag vet inte om du fryser där nere, jag vet inte om du är ensam. Jag är iaf ensam. Jag har ingen att prata med, ingen som förstår, är det så för dig med?
Jag ska hälsa på dig så ofta jag kan, för dig kan jag alltid prata med iallafall. Och jag vet att du hör mig. Punkt slut.
Jag satte mig på det blöta gräset och då kom tårarna igen. Jag satt typ där i 3 timmar, och jag kan lova att jag grät varje sekund. Det blev bara så verkligt när ditt namn stod inpräntat där på en stor svart marmorsten. Med en duva, en handboll och en maskros. Din mamma och pappa är verkligen underbara.
De frågade mig vad du skulle velat ha, och jag sa en maskros, för den betydde mycket för oss den blomman, men jag orkar inte berätta på vilket sätt just nu.
Din grav är vid en damm och du har en bänk nästan precis bredvid. Den är jättefin din plats iallafall. Men det är inte rätt ändå, du skulle ju vara här.
Jag ville liksom bara lägga mig där på gräset och försvinna.
Försvinna till wherever you are.
Sorry för detta deppinlägg men jag hatar att vara ifrån Tea, det har jag alltid gjort, vi var knappt utan varandra en dag. Och nu ska vi tvingas vara ifrån varandra en hel evighet, en livstid.
Det är fan inte rättvist, men det är inget här i livet. Jag får ta en dag i taget, och andas. Det är allt jag kan göra.
Jag andas för dig Tea, för jag vet att du inte skulle velat att jag skulle gå under. Men det känns som att det skulle vara det enklaste, att bara sluta, gå under, sluta bry sig.
Tea, jag andas för dig, varje dag.
Jag har alltid älskat dig, bästavänner föralltid, för det är så det är sagt.
Itsablogglife gnäller!
Vissa människor alltså, jävla skitstövlar.
Idag satt jag på bussen, och så kommer Ylva fram, en tjej som bara HATADE Tea när hon levde.
Hon var väl avundsjuk, för Tea var bäst och sötast, och hon hade Erik, Ylva är nog kär i honom, men han gillar inte ens henne, get over it liksom.
Iaf så kommer hon på bussen och sätter sig bredvid mig, ler sådär jättefalskt. Och frågar "Hur är det?"
Ja vadfan tror hon, jag mumlar bara och då så tar hon typ min hand och säger att hon saknar precis lika mycket som jag, och att vi skulle ta oss igenom det här tillsammans. Sen så skulle jag av.
Vilken JÄVLA MÄNNISKA! Det är människan som skrev ett hatbrev till Tea på PA när alla fick reda på att hon och E var på G. Det var hon som skrev SLAMPA på hela Teas skåp med blyerts, och det var hon som kastade en blöt pappersbit på T när hon skulle redovisa en grej på svenskan.
Jag bara hatar henne. Vadå att vi ska ta oss igenom detta tillsammans. Det finns inget VI. Och T hatade verkligen henne. Och jag med. För allt hon gjort.
Usch jag är så jävla arg just nu så jag kan knappt skriva.
Ylva jag hoppas att du läser det här, fast jag vet att du inte kommer det, det är inte okej att komma och försöka få¨mig att berätta om Tea, jag vill inte vara vän med dig. Du är en dålig männska, okänslig och osympatisk!
Idag
Gissa vem jag hade gjort med då.
Alla sprang till varandra och ville se, men ingen kom rusande till mig för att se betyget "vi" hade fått.
Läraren såg nästan rädd ut, som om jag skulle få värsta utbrottet, skrika och slänga stolar.
Men ärligt, är det likt mig att göra sånt? Det känndes bara väldigt surrealistiskt att få den där tjocka bunten med papper i handen. Together we stood. Apart we fell.
Platsen bredvid mig är så tom, och ditt skåp är så fullt med grejer, det står fortfarande saker på insidan av skåpet;
Mattediagnos s. 13. Franska övers s. 67, Malin<33 Och bakom ditt schema såg jag idag när jag plockade ner det.
"Erik".
Alla platser du varit på ser ut som om de har frusit, pause. Spola tillbaka, snälla!
Man känner närvaro, men man kan inte se dig.
Iallafall så fick vi tillbaka vårt arbete, och när jag tog emot bunten så kändes det som om en tyngd lade sig på mina axlar. Du skulle ha varit här. Sedan var det redovisningsdax.
Jagvet inte varför men jag luktade på pappersbunten och så kände jag Tea lukten, då kom jag på att du hade sprutat den där för att läraren hade sagt till oss en gång att vi stank parfym. Den luktade du. Och då kände jag att allt bara var jättejobbigt så jag sprang in på toa och vred på kranen.
Då kom tårarna, dem bara forsade ner och blötte ner mina jeans och mascaran låg i täta ränder på kinderna.
Aldrig har allt känts så hopplöst som just då.
Jag stod typ där i en halvtimme och släppte ut allt. Tur att man alltid har smink med sig til skolan. När jag kom tillbaka så kunde man aldrig gissat att jag hade bölat i en halvtimme.
Aldrig mer släppa någon in.
Fyfan vad saknaden är svår. Varje dag brukade vi vara, efter skolan. 9A blir aldrig mer densamma utan dig.
Tur att du hann vara med på fotograferingen. Där du och jag står tillsammans. Hand i hand. Fast det inte syns på bilden, så ska det vara så, föralltid.
Alltid du Tea, det har alltid varit du, och det ska alltid vara vi.
Jag vet inte om du såg det idag, men vi fick iallafall MVG på arbetet.
Det var säkert av medlidande av läraren, för alla vet ju att Tea inte får mvg, gumman, söt var du, men pluggandet var inte riktigt din grej. Och inte min heller.
Jag var iaf stolt över dig gumman, jättestoltaste.
Och anledningen till att jag är så konstig just nu är att jag inte har någon aning om hur jag ska tackla det här.
Det här med dig.
Hur ska jag hantera mig själv egentligen?
I don't know.
Men jag älskar dig.
itsablogglife
Allt jag känner.
Och jag vill liksom sammanfatta mina tankar, för just nu är jag bara... bara helt chockad.
Jag
Jag känner sorg, djup sådan som sätter sig i tankarna och hjärtat och bara värker. Jag känner saknad, i hela mitt väsen, jag verkligen saknar sönder dig, Jag känner ju att något saknas, och det kan jag inte komma över. Jag känner overklighet, är allt en dröm? Har du funnits, är det här en dröm, jag vet inte. Hoppas nästan på det. Jag känner rädsla, vad ska hända nu liksom, är jag helt ensam. Vad ska jag göra utan dig, det ska ju vara vi.
Jag känner Panik jag vet inte vart jag ska ta vägen, det känns som om jag kommer att dö, dö utan dig. Dö ifall jag inte får hålla om dig en sista gång innan du ger dig av. Jag känner ilska, fan du skulle ju vara här, du lovade! Ilska, jävla läkare som inte ens lyckades rädda henne. Jag känner förundran, jag fick faktiskt äran att känna dig, hålla om dig och att vara med dig. Jag fick vara älskad av dig i 10 år. Jag fick världens bästa vän i många år. Jag har upplevt mer kärlek med dig än många får under hela sina liv. Så jag är även tacksam.
Jag känner kärlek, för jag vet att du är med mig i varje andetag, för det är så när man älskar varandra.
Jag känner allt, och det är därför man mår så dåligt, man vet liksom inte vart man ska ta vägen.
Men jag antar att jag måste klara det. För dig, Tea. Kom ihåg att jag gör allt för dig. Och jag vet att du ser mig.
Sov gott jävla älskade människa, vart du nu är. Älskar dig.
Alla saker
När jag var med om bilolyckan kom du till sjukhuset mitt i natten vid 3 och väntade med mina föräldrar under operationen. Sen satt du vid min sida hela dagen.
Du följde med mig när jag skulle dra ut en tand för första gången. Du ringde och kom över varje dag när M&P skiljde sig. Det var du som fixade ihop mig och K. Du gjorde allt för mig.
Allt omkring mig påminner mig om dig;
Britney spear parfymer, Lovika vantar, grönt nagellack, hitta nemo, Kelly clarkson, badsalt, din nalle på mitt rum, dagböcker, din blogg som verkar ha frusit, torkade rosor, Akon- don't matter, varje gång jag ser en ipod, tända ljus, sjukhus, Kexchoklad och gelehallon, kastanjer, Lindex där vi praoade, gouda ost och allt, allt annat.
Till slut bara materiella saker som egentligen inte var du.
You got mail
"Jag älskar dej min bästa vän. Malin, du är bara bäst. Jag var så jävla orolig när du låg på sjukhuset. Men så klart att du klarade dej. Du kunde ju inte lämna mig här sj!:) Jag älskar dej iaf, och jag kommer hem till dej imorgon, fast jag kan ringa innan som omväxling. Puss, från din Tea."
Fy satan vad jag saknar dig. Ditt skratt. Din doft. Jag har en massa filmer på mobilen när du och jag är ute på våra äventyr, när vi är på allsång på skansen, på tåget påväg mot centralen. Hemma när du mimar till cascada-everytime we touch. Men jag vågar inte titta på dem än.
Att läsa ditt mail gav mig styrka på något sätt. Det kändes som om du var här med mig. Plötsligt var jag inte ensam.
Pennvässar skit!
Idag på bilden så råkade jag dra fram din mapp, den från förra året och this year. Typiskt dig att inte ta med dig grejer hem. Saknar det, Bästavän. Jag såg på alla dina bilder, iallafall. Alla dina bilder, gumman, alltså. Men inte förens jag såg bilden du hade ritat på skoj på hitta nemo, så började jag gråta, stilla.
När bildmajjen kom så svor jag något om pennvässaren, jävla skit och han märkte inte tårarna. Det gjorde bara E. Han kom och kramade om mig och satt med mig en stund. Det betydde. Du var ju så fin gumman, älsklingen. Och nu finns du inte mer.
Allvarligt, jag hade den bästa vännen man kan ha. Hon förtjänade inte att dö.
Du
Idag skulle du och jag åka hem till E, vi hade ju planerat det länge, vi hade ju aldrig varit i hans stora hus. Och vi ville båda se det. Konstigt nog bestämde vi det samma dag som du försvann.
Vi skulle se på någon rolig film och mysa lite. Eller du och E skulle mysa, jag skulle bara vara där som moraliskt stöd. Idag skulle vara The dag. När ni två blev en. Du visste inte riktigt ifall han ville vara med dig, du viste att han gillade dig, men du var inte säker på allt. Du ville iallafall ha honom.
Jag kan berätta att han ville ha dig med. Han sa det till mig. Han var verkligen jättekär i dig.
Han är helt messedupp just nu. Han vet liksom inte vart han ska ta vägen. Arn't we all?
Men han älskade dig, och jag vet att du älskade honom.
Jag vill att du ska komma tillbaka, och att allt ska bli bra igen. Ni två ska bli ihop. Du ska vara lycklig.
K ska bli som förut och vi ska bli tillsammans, precis som det ska vara. Jag ska klara skolan, och du och jag ska bo tillsammans ett tag. Jag ska slippa bo hemma med all skit. Självklart kommer jag att sakna lillasyster Jennifer, men vi hälsar på dem, ofta.
Vi ska leva lyckligt och dö gamla. Vi ska iallafall ha varandra, till slutet. Whenever that may be.
Slutet kom tidigare än vi trodde.
Controll?
Ja, jag är ett kontrollfreak, och jag vet om det. Det är så jag vill ha det.
Just nu har jag ingen kontroll alls. Du har försvunnit ifrån mig och det finns inget jag kan göra. Det finns inget i världen som kan ge dig tillbaka. Hur mycket jag än skriker, sparkar och gråter. Så kommer det inte att hjälpa.
Och jag vill ha alternativ. Och hur mycket jag än protesterar så vet jag att jag någon gång måste acceptera det som har hänt. Men jag vill inte. Jag vill inte förlåta världen för allt som hänt. Och alla låssas som att allt är som vanligt. Men det är inte det! Inte alls. ALLT är fel, ser ni inte det. Världen förändrades över en natt.
Jag är en person med kontroll. Jag gillar kontroll.
Och just nu, finns det ingen kontroll i världen kvar. Jag bara ramlar, utan att hitta något att hålla fast vid.
itsablogglife
Promise
Vad händer med våra löften? Allt vi sa och allt vi lovade. Löften måste faktiskt hållas. No matter what. Jag vet att det inte är ditt fel. Men jag vill ha dig tillbaka i mitt liv så fruktansvärt mycket.
Jag saknar dig verkligen. Jag är helt tom, och ingen förstår. E förstår, men. Han. är. inte. samma. som. du.
Ingen är som du. Du var så jävla speciell.
Speciellt för mig.
Mne jag älskar dig idag, imorgon och föralltid.
Jag önskar att jag hade fått säga hejdå.
Jag saknar dig varje dag, och tänker på dig hela tiden.
Det känns som ett stort hål i solarplexus, som bara drar åt sig luft och glädje.
Men å andra sidan så vill jag inte skratta mer. Jag vill inte vara glad. Att vara glad är ju som att svika dig, hur kan man vara glad när ens bästa kompis dog för mindre än 2 veckor sen. Då kan man inte vara glad, då FÅR man inte ens vara glad. Det är svek. Och jag ska aldrig svika, aldrig glömma, och aldrig, aldrig sluta älska dig.
Jag hatar livet som tog dig ifrån mig. Jag hatar alla läkare, som inte lyckades rädda den viktigaste personen på jorden, den bästa lät dem bara dö. Men mest av allt hatar jag nog mig själv, för att jag lät det hända.
Varför sa jag inget, varför gjorde jag inget? Det kanske hade varit enklare ifall jag inte hade älskat dig.
Aldrig ens träffat dig.
Jagvet att det låter jättehemskt, men förlusten är inte värd det just nu. Jag är helt tom. Jag känner inget. Förutom tårar på kinden. Vi sa ju att hoppar du så hoppar jag.
Men du hoppade utan mig. Nu finns inget kvar!
Jag bara hatar att leva det här livet, livet utan dig. Det är fan inte rättvist.
itsablogglife
Efryfing to mi
När man precis mister saker, personer, och tankar. Så tänker man på det hela tiden. Efter ett tag glömmer man. Sedan kommer saknaden tillbaka, den gör sig påminnd.
Jag kom att tänka på allt jag har förlorat. Och bestämmde mig för att göra en lista. Jag vill inte att det här ska vara ett snyft inlägg, så det är inget sånt inlägg ^^
- När jag gick i ettan flyttade min och T's bästa vän till Småland. Så vi träffade aldrig henne mer.
- Min hund dog när jag var 10.
- Min kusin dog i en bilolycka när jag var 15.
- Jag var med i bilolyckan, och låg i respirator i 4dygn.
- Jag förlorade min pojkvän
- Min bästavän har lämnat mig. Pga av ett dumt anfall av epelepsi.
Ja. Det känns inte helt bra att läsa listan måste jag erkänna. Allt kunde jag komma över, förutom den sista punkten. Allvarligt, jag tror inte att jag kan.
Ifall någon hade sagt till mig, för 2 månader sen, att jag idag skulle vara helt ensam. Så skulle jag verkligen inte trott det. För jag skulle alltid ha dig. Visst var det så vi sa?
mmm
Inget betyder något mer. Det känns verkligen så just nu. Jag vill inte mer. Jag vill inte se åt högervänsterhöger innan jag går över gatan, bussen kan krocka. Någon kan skjuta mig. Jag kan snubbla, svimma, och aldrig mer vakna.
Det gör inget.
Del 3
Jag förstod verkligen inte. T's mamma kom fram och drog ner mig vid hennes bord. Då kom tårarna igen. Jag jag bara satt där i hennes omfamning och grät. Efter ett tag kände jag hennes tårar droppa i mitt hår.
Då visste jag att det var okej. Okej att skratta, okej att le och vara som vanligt ett tag.
Vi satt så länge. Jag grät av saknaden av min bästa vän, och hon grät, över saknaden av sin dotter.
Vi lyckades hitta varandra där någonstans i all sorg.
Del 2
Iallafall så pratade hon bra.
Sen sa dina föräldrar några ord. Jag minns inte exakt, men de sa att de var stolta över att ha dig som dotter. Och att de vet att du tycker att det är skönt att slippa lida av dina utbrott. Att de saknade dig. Att de ville att du skulle få träffa din lillasyster, men att de kommer att berätta om dig, hur underbar du var, är? Var.
Sen skulle jag läsa upp min text, och jag hoppas att du hörde den. Det var inte lätt men jag gjorde det för din skull.
"Jag har kännt dig hela mitt liv. Vår vänskap började med ett bråk om vem som egentligen skulle ha kritorna på dagis. Du var och är den bästa vännen jag någonsin har haft. Jag minns när du gav mig vårt vänskapshjärta i 2an. Efter ett tag slutade vi att ha det på oss, det var töntigt att ha det just då. Nu ska jag ha det på mig varje dag. Varje dag ska jag gå upp, för din skull. Jag ska andas för din skull. Allt jag gör ska vara för dig. Jag ska leva för dig. Jag glömmer dig aldrig bästavän. Älskar dig."
Sen var det dax att gå rundan kring kistan.
Jag hade en en röd ros i ena handen, och i den andra en maskros, som jag hittade. För minns du när vi var 11 och hela sommaren gick ut på att lura alla att lukta på den, och så knäppte vi iväg den?
Stegen runt dig gjorde så himla ont. Varje steg krävde så enormt mkt kraft.
Jag var sist i ledet. Och jag la ner rosen först. Pussade sedan på maskrosen och la ner den, överst på blomhögen som bildats på din kista.
Alla började ströva ut, jag och Erik tänkte gå, men dina föräldrar stannade oss.
De frågade ifall vi ville säga något när alla var borta. De visste hur svårt det var att säga hejdå kring alla.
Själva stod vi där. Jag och E.
E tog ett steg mot dig, lade handen på det kalla svarta trät. Sen gick han tyst.
Jag minns inte riktig vad jag sa, hela jag liksom värkte. Och jag har aldrig gråtit så mycket. Inte ens när J dog.
Jag ville verkligen förklara, att jag aldrig skulle glömma.
Fast det vet du ju. Men usch, fyfan vad jag gråter just nu. Men det måste bli sagt.
Varje steg utan dig gör ont. Jag vill aldrig mer älska någon. Aldrig mer vill jag hålla hand, det brukade ju vara vår sak. Aldrig mer vill jag känna lukten av hårspray, den du använde, eller snarare missbrukade.
Aldrig mer ska jag släppa någon in. Inte visa mig sårbar mer.
Vet du vad det sjuka är, när du var på sjukhuset och kämpade för ditt liv, precis samma stund, satt jag hemma och tittade på Greys anatomy avsnitt.
Hela min världsbild är i kras. Och jag hatar att vara ifrån dig.
Seriöst, jag levde för dig, och nu vill jag inte känna mer. kärlek gör ont, och det här är outhärdligt. Det enda som lugnade ner mig var du, och nu finns du inte kvar. Nu ligger du under jord. Det är så jävla overkligt alltihop.
Jag förstår inte.
Paniken tar över mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
itsablogglife
Del 1
Jag kan inte ens förklara hur det kändes.
Hela klassen fick ledigt igår, och vid 10 samlades vi vid tåget, och åkte gemensamt till kyrkan. Vi fick stå utanför i regnet ett bra tag innan.
Vi var alla klädda i mörka färger. Jag hade en svart tunika, med svarta leggins och svarta klackskor. Runt halsen hade jag vårt vänskaps halsband, eller den ena delen. Fast kedjan var för kort, jag ville att den skulle synas så i torsdags sprang jag och mamma iväg och köpte en lång tunn kedja i silver. Mamma hjälpte mig att locka håret, och jag hade ett svart hårband i håret. När porten till kyrkan äntligen öppnades efter 40 minuter i kylan så möttes vi av Titanic musiken, inte när någon sjunger, utan bara på piano. Bilder visades på en stor skärm, bara bilder på dig, dig och din familj, och senare bilder på dig och mig. Din pappa snyftade mest hela cermonin, men din mamma begravde huvudet i händerna och man såg inte hennes reaktion.
Den andra delen av vårt halsband har du, föralltid.
Fortsätter sen.
Imorgon
Och imorgon ska jag ta farväl av någon jag har kännt i 10 år. 10 jävla år. Det har gått fort. För fort.
Jag måste klara det. Men jag är så rädd, hur kommer jag att reagera? Jag har ingen aning faktiskt. Jagvetinte.
Men jag saknar dig bästavän, och insiken av att du är borta,är mer än jag klarar av just nu. Jag kan inte ens käka, om du var här så skulle du ha gnällt om det, jag vet att du inte vill att jag ska fala tillbaka till Anorexin, men det är svårt just nu. Du var den som tog mig egenom det förra gången, vad händer nu?
Imorgon. Gud, om du finns, hjälp mig att klara av det här. Jag har ingen annan att vända mig till.
itsablogglife
Minnen
En dag skulle vi in till stan med Kevin, kommer du ihåg det? När vi fortfarande var ihop. Och Erik kom också, din på G sak. Han är helt förstörd föressten, han saknar dig så otroligt mycket, han älskar dig lika mycket som jag. Det låter fel, men det känns bra att det finns en till som jag, som jag kan prata med, någon som saknar lika dant.
Iallafall så var vi påväg mot tåget, och du och E fånade er, jag och K låssastjafsade väl som vanligt.
Det blev vattenkrig, du och jag mot K och E. Och vi vann, jag vet inte hur vi lyckades.
Det var nog en kombination av att de var extra snälla mot oss, och att vi tröttade ut de genom att putta ner dem på marken. Sen gick vi iallafall på tåget, alldeless fuktiga, eller ja, dyblöta snarare. Vi kom fram till T centralen.
Vi gick in på något Café, jag och K pussades väl mest, det var ju det enda vi gjorde. Fast jag älskade dig.
Du och E tyckte nog att det var lite pinsamt.
Det var 3 dagar innan avslutningen. Vem visste, att du 3 månader senare, inte längre skulle finnas till.
Jag har inte pratat med K, men jag och E har pratat. Vi ska gå tillsammans på begravningen, den är ju på fredag.
Jag är så jävla rädd. Men det ska gå, jag måste få säga hejdå, bästavän.
Det var ändå något annorlunda med den dagen med, allt var liksom perfekt. Din mamma ringde mig föressten idag, och frågade ifall jag vill esäga något på begravningen. Jag funderar på det. Jag vet ärligt inte ifall jag klarar av det, men jag tror att det är bra att göra det. Du skulle ha velat det.
Nej usch nu kommer tårarna smygande, jag bara saknar sönder dig, Tea. Varför är du borta. Jag drömmer om dig varje natt. Och du finns i mina tankar hela tiden.
Klassen är helt förstörd också. Alla bölar hela tiden, och på minnesstunden så blev det en sorts hysterisk stämning, alla bara skrek ut sin sorg. Allra mest jag. E satt helt förstörd med huvudet i händerna hela dagen.
Det är bara så jävla hemskt att leva just nu.
Aldrig mer ska jag få hålla din hand, som alltid var så varma. Aldrig mer ska vi sitta hela dagen i er bubbelpool mitt i vintern. Aldrig mer ska jag höra dig säga, " men seriÖST" Och "strumpebyxer". Aldrig mer ska dina gröna ögon titta på mig, aldrig mer ska du tvinga mig att se Mitt liv som fisk. aldrig mer, Never more.
Har du verkligen funnits, eller har allt varit en dröm?
A wonderful dream, but still a dream.
itsablogglife
Take me away
Så ta bort mig härifrån, jag har försökt, och jag har misslyckats. Inget fungerar.
Kan man dö av sorg. Kan man gråta sig till döds. Dör jag snart. Jag vill inte leva ifall det här är att leva. Det gör ont, och jag orkar inte mer.
Jag erkänner, now let me go. Släpp taget nu. Jag är klar. Och jag är trött, så trött.
Du fanns för 5 dagar sen
Det är konstigt, jag startade den här bloggen, för att skriva om min expojkvän, som jag trodde inte kunde såra mig mer. Ingen kunde såra mig mer. Mer än du redan gjort.
Och bara 15 dagar senare, så förändrades allt. DÅ hände det värsta. Den 30 augusti, försvann den bästa personen. Så nu ska jag sluta skriva om X, och sånt. Jag ska skriva mest om min Tea. För hon är mer värd att skriva om.
Jag kan bara inte förstå, du fanns för 5 dagar sen. Jag pratade med dig, jag gav dig en kram, jag höll din hand.
Du sa att allt skulle bli bra. Och du sa att du mådde lite konstigt, men vi trodde att det bara var att du höll på att bli förkyld. Tänk ifall jag hade sagt något. Hade det förändrat något?
Det här förlåter jag mig aldrig för. Tänk ifall jag kunde ha hindrat det. Om jag hade sagt något, hade du fortfarande varit här då? Snälla någon säg nej, säg att jag inte dödade min bästa vän, snälla säg någon; att jag inte kunde förhindrat det.
Rest in fucking peace
Hur ska jag reagera. Hur ska jag leva mitt liv, när du inte längre finns här.
Vi skulle ju göra allt tillsammans. Plugga, bo, finnas till, allt skulle vi, tillsammans.
Vad gör man när alla drömmar slås i spillror. Som den dära vasen som du slog sönder hemma hos mig i onsdags, den dyra duvet. Fast mamma har inte märkt något, ifall du bryr dig. Men jag tror inte att hon blir arg.
Det här kan inte hända, du fanns för bara några dagar sen. Timmarna är inte tillräckligt många för att anges i dagar egentligen. Jag kan säga exakta minuter med. Jag kan göra allt, allt för att få tillbaka dig bästavän.
Jag har verkligen kört ner mig. Jag kan inte käka, eller sova, men ändå så försöker jag vara som vanligt.
Det kanske verkar som om att jag inte bryr mig så mycket utåt, i skolan,men jag bryr mg mest.
Men med allt som hänt, så måste jag hålla huvudet ovanför ytan. Annars så går jag allvarligt under.
Jag antar att jag vill förklara varför jag gör som jag gör. Och jag hoppas att du lyssnar, där du nu är.
Jag är så jävla ledsen över att du är, jag kan inte ens säga det! Borta. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna att förlora dig. Samtidigt som jag är arg på dig. Jag är ARG på dig Terese Erika Felicia. Hur kan du lämna mig. Du vet hur jag är, hur kan du bara försvinna, och lämna mig här. Utan någonting alls. Du lovade, du lovade, LÅVADE att aldrig lämna, aldrig glömma, att alltid finnas till. Men du lämnade mig inte med mening det vet jag. Du skulle aldrig göra något sånt mot mig.
Du är den bästa personen jag vet. Visste, Vet. VET! Du är min bästa vän, föralltid. Det kommer alltid att vara du och jag. Inget kan ändra på det. Inte ens döden.
Vi låter inte den hindra oss, vi är bästisar, Föralltid. Ingen kan ta ifrån mig det vi har haft.
Det verkar omöjligt att gå vidare just nu.
För hur går man egentligen vidare? Om jag inte gör det så kommer jag antagligen att ta i slutändan.
Men ifall jag gör det, går vidare. Betyder det att jag lämnar oss, och glömmer dig. Jag kan inte gå vidare ifall det betyder att jag lämnar dig. Vi kan aldrig lämna varandra.
Sov gott, älskade vän, vart du nu är.
Itsablogglife
Du fanns för 2 dagar sen
Du luktade Tea. Min underbara Tea. Du skrattade och sprutade ner mig med den. Sen åt vi donken. Det ena ledde till det andra. Tillslut var matkriget i full gång. Vi pratade om K och du sa att jag skulle strunta i det.
Dagen flöt på. Det var något speciellt i luften den kvällen. Allt var magiskt på något sätt. Vi kom hem lite för sent, 22.06, morsan gnällde, jag gick upp på mitt rum läste på din blogg, skrev till dig på msn. Gick och la mig. 07.39 ringde din mamma. Hon var på sjukhuset, för du min allra finaste bästa vän, hade äntligen fått ro.
Det var visst din epelepsi(stavning?)
Och du som lovade att aldrig försvinna, fan Tea. För 2 dagar sen fanns du. Vad händer nu, alla planer, alla minnen. Vart tar de vägen. Vad händer nu. Jag lovade att fortsätta för din skull. Men nu är det ingen mening längre.
Efter samtalet lutade jag mig mot väggen, skrattandes, en orolig mamma kommer in, för varför skrattar jag mitt på morgonen. Jag kan inte svara, Jag vet inte varför jag skrattar. Det är helt utan glädje. Snarare hysteriskt. Efter en evighet slutar jag skratta, och börjar storböla, skrikandes, och mamma föstår. Fast ändå inte.
För 2 dagar sen fanns du.
Och det sista du sa till mig på denna jord var;
"Egentligen är det tanken som räknas, kom ihåg det. Älskar dig. Ring mig imorgon."
Egentligen finns det inget kvar att leva för, om du inte längre får finnas på våran jord och andas in luft i mina lungor. Imorgon skulle vi ju gå på bio, och se på harry potter, din stora kärlek. Tårarna strömmar medans jag skriver detta.
Vem ska hålla om mig nu, vem kommer att älska mig. Vem förstår mig.
"Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens gå när du inte ser på"
Vart är du nu, vad kommer hända.
