Blandat
När ska man skratta, och när ska man gråta.
Jag saknar känslan av att ha en hand runt ens midja. Att ha någon som pustar varm luft i ens nacke.
Någon som för en in i ett rum. Någon som bryr sig.
Jag saknar dig Kristoffer. Hur kunde jag någonsin släppa någon som du.
♥
Jag har fått någon fråga om varför Tea inte tyckte om K, eller Kristoffer, som han heter egentligen.
Det var inte så att hon tyckte illa om honom, det var bara det att efter allt som hände mellan oss när vi gjorde slut, så mådde jag ganska dålig. Och jag antar att hon gjorde honom till syndabock, även om det inte alls var bara hans fel att det blev som det blev. ♥
Under den senaste veckan har jag funderat en massa, på mig och Kristoffer.
Jag har verkligen inte behandlat honom rätt, fast han var inte den bästa pojkvännen heller.
Jag kan inte förstå att han ville vara med mig. Det gör jag inte nu heller.
Jag vet att han vill jobba på oss, och vi ska det, fast långsamt den här gången.
Jag älskar dig honey, mest. Och jag vill att det ska fungera den här gången.
Men tillbaka till Tea igen. Finaste bästavän.
I will wait right here, hoping for your safe return.
Ibland är det svårt att andas, när du inte är här.
Jag kan inte fatta hur länge sedan det var, sedan du var här. Jag minns våra sista ord, jag kan känna din doft ibland, som från vår sista kram.
Jag saknar dig, och jag behöver dig mer än du tror, och jag behöver dig fortfarande.
Saknaden är så jäkla hård utan dig. Världen har tappat gnistan, meningen rentav.
Det känns som om det inte finns någon mening för mig att stanna kvar här utan dig.
Jag var menad att vara din bästavän, och det var det enda jag ville vara.
Du var fan bäst älskling! Kom tillbaka innan jag dör av sorg!
Men jävlar vad jag kunde bli arg på dig, och du på mig med.
När du alltid slarvade bort dina saker och gnällde.
När jag ser tillbaka på det, så är det nästan sånna stunder jag saknar mest.
Jag saknar att kunna tjaffsa med någon, och ändå veta att vi var bästisar, no matter what.
Så jäkla bra var du, och jag saknar, saknar, saknar SAKNAR DIG.
Och vad som än händer, och jag lovar älskling, vadsomhelst, så kommer du fortfarande att vara min bästa vän.
Det kommer alltid att vara så finaste.
Och jag vet att om du kunde, så skulle du vara här med mig nu, men det går inte, jag vet det. Men jag kommer alltid att vänta, och hoppas, på din återvändan.
I will wait right here, hoping for your safe return. I promise baby. We'll meet again.
Älskar dig. Skriver senare.
itsablogglife
Jag saknar känslan av att ha en hand runt ens midja. Att ha någon som pustar varm luft i ens nacke.
Någon som för en in i ett rum. Någon som bryr sig.
Jag saknar dig Kristoffer. Hur kunde jag någonsin släppa någon som du.
♥
Jag har fått någon fråga om varför Tea inte tyckte om K, eller Kristoffer, som han heter egentligen.
Det var inte så att hon tyckte illa om honom, det var bara det att efter allt som hände mellan oss när vi gjorde slut, så mådde jag ganska dålig. Och jag antar att hon gjorde honom till syndabock, även om det inte alls var bara hans fel att det blev som det blev. ♥
Under den senaste veckan har jag funderat en massa, på mig och Kristoffer.
Jag har verkligen inte behandlat honom rätt, fast han var inte den bästa pojkvännen heller.
Jag kan inte förstå att han ville vara med mig. Det gör jag inte nu heller.
Jag vet att han vill jobba på oss, och vi ska det, fast långsamt den här gången.
Jag älskar dig honey, mest. Och jag vill att det ska fungera den här gången.
Men tillbaka till Tea igen. Finaste bästavän.
I will wait right here, hoping for your safe return.
Ibland är det svårt att andas, när du inte är här.
Jag kan inte fatta hur länge sedan det var, sedan du var här. Jag minns våra sista ord, jag kan känna din doft ibland, som från vår sista kram.
Jag saknar dig, och jag behöver dig mer än du tror, och jag behöver dig fortfarande.
Saknaden är så jäkla hård utan dig. Världen har tappat gnistan, meningen rentav.
Det känns som om det inte finns någon mening för mig att stanna kvar här utan dig.
Jag var menad att vara din bästavän, och det var det enda jag ville vara.
Du var fan bäst älskling! Kom tillbaka innan jag dör av sorg!
Men jävlar vad jag kunde bli arg på dig, och du på mig med.
När du alltid slarvade bort dina saker och gnällde.
När jag ser tillbaka på det, så är det nästan sånna stunder jag saknar mest.
Jag saknar att kunna tjaffsa med någon, och ändå veta att vi var bästisar, no matter what.
Så jäkla bra var du, och jag saknar, saknar, saknar SAKNAR DIG.
Och vad som än händer, och jag lovar älskling, vadsomhelst, så kommer du fortfarande att vara min bästa vän.
Det kommer alltid att vara så finaste.
Och jag vet att om du kunde, så skulle du vara här med mig nu, men det går inte, jag vet det. Men jag kommer alltid att vänta, och hoppas, på din återvändan.
I will wait right here, hoping for your safe return. I promise baby. We'll meet again.
Älskar dig. Skriver senare.
itsablogglife
JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN
Det är helt galet vilka fina kommentarer jag får ibland.
Postat av: erika
(Jag hoppas att det var okej, för dig Erika att jag la ut den.)
En sån sjukt fin kommentar, jag kan inte ens beskriva hur mycket den värmde mitt hjärta. Ni är för fina.
♥
Dina sista ord ekar i mitt huvud om och omigen.
Dagarna rullar på, utan att jag riktigt känner att jag följer med. Det är svårt att förklara. Men så känns det. Jag är fortfarande i bubblan.
Det känns som om en del av mig saknas, verkligen som om något är borta. Och jag undrar om det någonsin kommer att förändras.
Det är klart att jag vill må bra igen, men en del av mig vill inte vara lycklig så länge som Tea inte här, och hon kommer ju inte tillbaka.
Och om den delen försvinner så kommer jag nog också att må ganska dåligt, det är ju det enda jag har kvar nu.
Och jag vill att hon ska stanna kvar. Alltid egentligen. Och jag hoppas att det är det hon gör.
Hon kan ju inte bara vara borta.
Inte efter alla tankar och ord som har delats. Hon måste ju finnas kvar.
Varje gång jag skriver i bloggen mår jag jättedåligt, samtidigt som jag mår bra.
Det här är stället där jag kan tjata hur mycket som helst om hur bra Tea var.
Och jag minns här. Även om det gör ont, så vill jag aldrig glömma henne.
Jag kan leva hela mitt liv, och må så här dåligt, bara för att få ha kvar minnena.
Det är sant.
Nu ska jag ut och... ja bara ut. Tårarna rinner så jag slutar där.
itsablogglife
Postat av: erika
det där var jobbigt att läsa. jag har läst genom varenda inlägg nu, och jag beundrar dig som fortsätter kämpa även fast du går i motvind. Jag önskar dig all lycka till i världen, och hoppas att du finner ljuset tillbaka. All kärlek till dig
2008-feb-16 @ 14:52(Jag hoppas att det var okej, för dig Erika att jag la ut den.)
En sån sjukt fin kommentar, jag kan inte ens beskriva hur mycket den värmde mitt hjärta. Ni är för fina.
♥
Dina sista ord ekar i mitt huvud om och omigen.
Dagarna rullar på, utan att jag riktigt känner att jag följer med. Det är svårt att förklara. Men så känns det. Jag är fortfarande i bubblan.
Det känns som om en del av mig saknas, verkligen som om något är borta. Och jag undrar om det någonsin kommer att förändras.
Det är klart att jag vill må bra igen, men en del av mig vill inte vara lycklig så länge som Tea inte här, och hon kommer ju inte tillbaka.
Och om den delen försvinner så kommer jag nog också att må ganska dåligt, det är ju det enda jag har kvar nu.
Och jag vill att hon ska stanna kvar. Alltid egentligen. Och jag hoppas att det är det hon gör.
Hon kan ju inte bara vara borta.
Inte efter alla tankar och ord som har delats. Hon måste ju finnas kvar.
Varje gång jag skriver i bloggen mår jag jättedåligt, samtidigt som jag mår bra.
Det här är stället där jag kan tjata hur mycket som helst om hur bra Tea var.
Och jag minns här. Även om det gör ont, så vill jag aldrig glömma henne.
Jag kan leva hela mitt liv, och må så här dåligt, bara för att få ha kvar minnena.
Det är sant.
Nu ska jag ut och... ja bara ut. Tårarna rinner så jag slutar där.
itsablogglife
Broken hearts club.
För ett år sedan hade jag världens bästa vän, och världens bästa pojkvän på alla hjärtans dag.
i år har jag inget.
Hur kan man gå från att ha allt, till att inte ha någonting kvar?
Var det något jag valde, eller blev det bara så.
Jag vill inte välja mer ändå. Jag är inget bra på det. Jag väljer fel, jag gör fel. Jag är fel.
♥
Förra året var jag med K och vi gick på bio, fast jag minns inte vilken film det var. Eller jo det gör jag, fast jag låssas inte om det, det är liksom över. Trots allt som varit på senare tiden, allt som sagts, så är det över.
Och det är lika bra om man glömmer.
Sen gick vi iallafall in på ett fik och så beställde han två milkshake med jordgubb, fast han fick dricka upp större delen av min.
Shit vad jag saknar honom. Min fina lilla K. Och Tea. På förmiddagen så hade vi varit och shoppat tillsammans. Vi var i stan, vid drottninggatan, och sedan till östermalm.
Av henne fick jag ett kort som står på mitt nattduksbord nu. Det måste räcka till alla alla hjärtans dagar som finns kvar i mitt liv nu. Men det är fint så det blir väl bra. Det måste ju gå. Vad ska jag göra liksom.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Och jag vet att det är barnsligt att vilja stanna eller gå tillbaka till något bättre, som om man inte klarar av verkligheten.
Men det är just så det är.
Har jag inte fått gå egenom tillräckligt nu?
Jag vill inte mer, jag är trött nu.
Jag vill inte tänka på pojkvänner, jag vill inte ha sex mer, jag vill inte sminka mig mer, jag vill inte veta vad döden innebär, jag vill inte vara utsatt för den heller. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte väga mig och ha ångest. Jag vill inte vara ensam mer, och jag vill inte bli större.
Jag kommer aldrig att få träffa Tea mer.
Jag vill ha min fina Tea tillbaka. Jag gör allt för det.
Allvarligt, jag hade allt. Hur kunde jag förlora allt det på bara några veckor.
Nu ska Malin, dagen till ära lägga sig i sin säng, gråta en liten skvätt, eller ganska mycket faktiskt för de rinner redan, och sedan sova, och kanske finns det någon chans att hon aldrig vaknar upp igen.
Kan man vara så ledsen att man bara dör?
itsablogglife
i år har jag inget.
Hur kan man gå från att ha allt, till att inte ha någonting kvar?
Var det något jag valde, eller blev det bara så.
Jag vill inte välja mer ändå. Jag är inget bra på det. Jag väljer fel, jag gör fel. Jag är fel.
♥
Förra året var jag med K och vi gick på bio, fast jag minns inte vilken film det var. Eller jo det gör jag, fast jag låssas inte om det, det är liksom över. Trots allt som varit på senare tiden, allt som sagts, så är det över.
Och det är lika bra om man glömmer.
Sen gick vi iallafall in på ett fik och så beställde han två milkshake med jordgubb, fast han fick dricka upp större delen av min.
Shit vad jag saknar honom. Min fina lilla K. Och Tea. På förmiddagen så hade vi varit och shoppat tillsammans. Vi var i stan, vid drottninggatan, och sedan till östermalm.
Av henne fick jag ett kort som står på mitt nattduksbord nu. Det måste räcka till alla alla hjärtans dagar som finns kvar i mitt liv nu. Men det är fint så det blir väl bra. Det måste ju gå. Vad ska jag göra liksom.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Och jag vet att det är barnsligt att vilja stanna eller gå tillbaka till något bättre, som om man inte klarar av verkligheten.
Men det är just så det är.
Har jag inte fått gå egenom tillräckligt nu?
Jag vill inte mer, jag är trött nu.
Jag vill inte tänka på pojkvänner, jag vill inte ha sex mer, jag vill inte sminka mig mer, jag vill inte veta vad döden innebär, jag vill inte vara utsatt för den heller. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte väga mig och ha ångest. Jag vill inte vara ensam mer, och jag vill inte bli större.
Jag kommer aldrig att få träffa Tea mer.
Jag vill ha min fina Tea tillbaka. Jag gör allt för det.
Allvarligt, jag hade allt. Hur kunde jag förlora allt det på bara några veckor.
Nu ska Malin, dagen till ära lägga sig i sin säng, gråta en liten skvätt, eller ganska mycket faktiskt för de rinner redan, och sedan sova, och kanske finns det någon chans att hon aldrig vaknar upp igen.
Kan man vara så ledsen att man bara dör?
itsablogglife
Svar
Nu tänkte jag svara på frågorna, men om ni undrar något mer så kan ni alltid fråga ändå.
Jag blev väldigt förvånad över hur många frågor det var om K, jag trodde inte alls att ni skulle vilja veta så mycket om honom, men visst, here we go.
Det kändes bra att många ville veta saker, att ni brydde er. Det var tungt men det gick.
Postat av: Hanna
1 Han blev ledsen, fast vi känner varandra ganska väl, så jag tror att han visste att det skulle komma. Jag saknar honom jättemycket, men jag tror att det var rätt sak att göra.
Visst försökte han att stoppa mig, men det fanns inget han kunde göra, jag är för trasig för att vara den han förtjänar och behöver, även om han själv inte håller med. Vi får se hur det blir i framtiden, när jag mår bättre.
2 Tea har en lillebror, och så fick hon ett tag efter sin död en lillasyster som är på pricken lik henne. Jag vet att Tea längtade efter att få träffa henne, men jag antar att vi alla träffas igen någon gång.
Postat av: Linda
Jag är sexton år, fyller sjutton i år. Och Tea var lika gammal.
Postat av: Jonna
16 år. Jag tror att det var eftersom att jag aldrig har känt mig trygg hemma, och för att jag aldrig har mått riktigt bra i mig själv liksom, men jag vet inte exakt. Kanske ville jag att min mamma skulle slita sig från spritflaskan och fatta att hon har två barn, som behöver sin mamma, men aldrig får något stöd.
Postat av: Linda
Oj, jag tror att du frågar fel person. Men vi gjorde slut först eftersom att jag var korkad och han var dum i huvet.
Jag söp mig full på en fest, och han söp sig full på en fest och hånglade med en tjej i vår klass, en av mina närmaste vänner. Så det blev ett himlastormande slut sedan på festen med skrik och tårar, hela köret alltså.
Jag förlät honom och började om, eftersom att det inte bara var hans fel att det tog slut, jag var inte guds bästa barn, och verkligen inte den bästa flickvännen man kunde vara.
Jag kände att jag hade växt, och han också, vi har förändrats och det var det vi behövde.
Och hur jag visste att jag ville ge honom en ny chans, ja eftersom att det kändes rätt helt enkelt.
Så om du själv känner och tror att det kan fungera igen, och du vill det, så ska du köra, tycker jag.
Lycka till, och jag hoppas att det blir som du vill.
Postat av: Lily
1 Vi brukade göra sånt som alla par gör, och han är dessutom en av mina bästa vänner jag har nu, så vi gjorde mycket saker. Vi gick på stan, fikade, gick på bio och så. Bara myste.
2 Ja det gör jag, oändligt mycket, men som sagt så kan jag inte vara den personen som han förtjänar just nu när jag mår dåligt. Men vi får se vad som händer.
3 Jag tyckte om att hon kunde plocka fram det bästa hos mig, och att hon var lojal, och alltid fanns där. Oj här skulle jag kunna skriva hundra sidor, men det är nog det jag älskade mest, att hon gjorde mig bättre.
Postat av:
Det känns rent utsagt förjävligt. Jag känner mig misslyckad och korkad som lät det hända igen. Och så känns det såklart som ett helvete, när jag har fått känna på att inte vara kontrollerad av maten.
Men jag kan inte ändra det nu, jag kan bara försöka att läka igen. Och så måste jag lära mig att älska mig själv. Annars kommer jag nog aldrig att må bra igen.
Postat av:
1 Jag har tagit en överdos, något som jag ångrar grovt mycket, och det är verkligen inte likt mig att göra något sånt.
2 Nej, det är inte alls jag är. Jag mår sjukt dåligt, och ibland känns det hopplöst, men jag skulle inte ta livet av mig, det är inte jag. Men jag kan inte säga ärligt att jag aldrig har tänkt på det. Men när jag tog överdosen så ville jag inte dö, jag ville bara få vila ett tag, komma ifrån allt liksom. Men det är svårt att förstå för någon som inte har känt den känslan själv.
3 Jo ibland, men inte just nu, eftersom att jag är tillbaka där. Men det är så med mig. Jag tycker inte om den jag är just nu. Och jag skulle ge mycket för att få vara någon annan. Men som sagt. Jag måste lära mig att älska mig själv nu.
4 Jag vet inte, jag kan bara hoppas. Men vi får se hur det blir sen. Jag vet att han vill det just nu, men jag kan inte kräva att han ska vänta på mig tills jag kan. Det kan ta jättelång tid, men jag älskar honom, och han är den enda jag verkligen älskar just nu när Tea är borta. Men vi får se.
Postat av: Ylva
Jo, men du får fram det som om jag ville det, och så var det inte alls. Som det står i mina inlägg så har jag aldrig velat ha uppmärksamheten som jag har fått.
Men det är klart att jag har fått dåligt samvete för att alla ser till mig, och inte Tea som var så jävla bra.
Men Tea var blyg också, så hon ville inte ha så mycket uppmärksamhet alls.
Det är bara så jag är, jag vet inte varför men folk lägger märke till mig.
Postat av: Ingela
Jag gör inte det, eftersom att jag vill ha någon sorts "privacy" liksom, jag behöver det när jag sitter här och spyr ut mig delar av mitt liv, som kan misstolkas av andra, som kanske känner mig.
Jag vill inte att alla i min omgivning ska veta att jag har en alkoliserad morsa, och att jag har tagit en överdos, vet nästan inga.
Jag har skämts så himla mycket, och det gör jag nu också, liksom, en överdos... lyckat Malin!
K har alltid försökt att stötta mig, och han känner mig så väl, så han vet vad han skulle göra. Han blev självklart inte glad över allt jag gjorde, men vad skulle han göra? Allt var redan gjort.
Han är jättebra och har verkligen försökt, och det bästa han har gjort är att bara hålla om mig när jag var ledsen.
Postat av: En trogen läsare
För det första så är han tyvärr inte min pojkvän längre. Och vi snackade inte så mycket då alls, men han skickade rosor till mig och på kortet stod det "ring om du behöver snacka, jag finns här gumman". Han håller om mig, det är det enda som fungerar, och det vet han utan att jag behöver säga det. Han är bäst liksom.
Postat av: Josefine
1 Det känns... omöjligt på något sätt. Som om maten framför dig kommer att leda till din död om du äter den. Man känner sig hopplös och korkad.
2 Egentligen inte, men jag har bestämt mig för att Tea SKA finnas där uppe, där det är fint och bra, som hon förtjänar. Jag måste nog tro det för att klara av saknaden, att hon liksom har det bättre, eller iallafall lika bra nu som hon hade det här.
3 Som sagt för att jag inte kan vara den han förtjänar nu när jag mår dåligt.
4 Eftersom att jag har bestämt mig för att det här ska vara hennes blogg, och det sista har bara stannat kvar, jag vet inte varför. Kanske för att se att det fanns en tid när Tea levde. Jag vet inte.
5 Att jag älskar henne och saknar henne helt enkelt. Att jag saknar alla små saker som brukade vara vi. Att jag önskar att hon var här, fast jag inte är arg längre. Jag vet att hon inte ville lämna mig här, men nu när det är så, så ska jag acceptera det, fast med henne i tankarna. Och att vi alltid är bästisar. För det är så det är.
Postat av:
Självklart anser jag att det är fel, och att man ska passa sig för att dricka och sätta sig i bilen. Man riskerar inte bara sitt eget liv, utan också alla andras omkring en, och det har man ingen rätt till att göra tycker jag.
Och alkolismen i sig, ja vad ska jag säga. Det är en sak som har krossat min familj och slagit den i spillror.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag tycker att det är svagt att ge efter för en drog eller ett missbruk, och det står jag för.
Det var alla jag fick in just nu. Alla frågor fick mig att inse hur mycket mitt liv har förändrats på bara ett litet tag.
Fyfan vad jag saknar Tea, och det var bra att jag svarade på den frågan vad jag skulle vilja säga till Tea om jag fick en chans till. För jag insåg att hon troligen redan visste det jag ville ha sagt.♥
Tack alla underbara, you make my day.
itsablogglife
Jag blev väldigt förvånad över hur många frågor det var om K, jag trodde inte alls att ni skulle vilja veta så mycket om honom, men visst, here we go.
Det kändes bra att många ville veta saker, att ni brydde er. Det var tungt men det gick.
Postat av: Hanna
1. Vad sa "K" när du gjorde slut, sa du varför? Asså fattade han varför, förökte han stoppa dig?
2. Hade Tea några syskon?
1 Han blev ledsen, fast vi känner varandra ganska väl, så jag tror att han visste att det skulle komma. Jag saknar honom jättemycket, men jag tror att det var rätt sak att göra.
Visst försökte han att stoppa mig, men det fanns inget han kunde göra, jag är för trasig för att vara den han förtjänar och behöver, även om han själv inte håller med. Vi får se hur det blir i framtiden, när jag mår bättre.
2 Tea har en lillebror, och så fick hon ett tag efter sin död en lillasyster som är på pricken lik henne. Jag vet att Tea längtade efter att få träffa henne, men jag antar att vi alla träffas igen någon gång.
Postat av: Linda
jag tycker du är jätte stark, kämpa på med livet.
En fråga hur gammal var Tea..eller du? Fast det spelar ingen roll du är värd att må bättre. Kram
Jag är sexton år, fyller sjutton i år. Och Tea var lika gammal.
Postat av: Jonna
MM ja undrar hur gammal Tea va också, och varför du tror att du utvecklade anorexian?
2008-feb-09 @ 22:5416 år. Jag tror att det var eftersom att jag aldrig har känt mig trygg hemma, och för att jag aldrig har mått riktigt bra i mig själv liksom, men jag vet inte exakt. Kanske ville jag att min mamma skulle slita sig från spritflaskan och fatta att hon har två barn, som behöver sin mamma, men aldrig får något stöd.
Postat av: Linda
Hur du och K träffades, varför det tog slut första gången, och hur du kunde förlåta och börja om igen, för jag är samma sits typ, fast jag ej vet vad som hände mellan er, så har vi gjort slut, och han vill bli ihop igen, men hur vet man när man ska ge dom en andra chans lixom?
2008-feb-09 @ 23:03Oj, jag tror att du frågar fel person. Men vi gjorde slut först eftersom att jag var korkad och han var dum i huvet.
Jag söp mig full på en fest, och han söp sig full på en fest och hånglade med en tjej i vår klass, en av mina närmaste vänner. Så det blev ett himlastormande slut sedan på festen med skrik och tårar, hela köret alltså.
Jag förlät honom och började om, eftersom att det inte bara var hans fel att det tog slut, jag var inte guds bästa barn, och verkligen inte den bästa flickvännen man kunde vara.
Jag kände att jag hade växt, och han också, vi har förändrats och det var det vi behövde.
Och hur jag visste att jag ville ge honom en ny chans, ja eftersom att det kändes rätt helt enkelt.
Så om du själv känner och tror att det kan fungera igen, och du vill det, så ska du köra, tycker jag.
Lycka till, och jag hoppas att det blir som du vill.
Postat av: Lily
Första: Vad brukade du och K göra tillsammans?
Andra: Älskar du honom fortfarande?
Tredje: Vad tyckte du bäst om med Tea?
Kram, du klarar allt Malin
1 Vi brukade göra sånt som alla par gör, och han är dessutom en av mina bästa vänner jag har nu, så vi gjorde mycket saker. Vi gick på stan, fikade, gick på bio och så. Bara myste.
2 Ja det gör jag, oändligt mycket, men som sagt så kan jag inte vara den personen som han förtjänar just nu när jag mår dåligt. Men vi får se vad som händer.
3 Jag tyckte om att hon kunde plocka fram det bästa hos mig, och att hon var lojal, och alltid fanns där. Oj här skulle jag kunna skriva hundra sidor, men det är nog det jag älskade mest, att hon gjorde mig bättre.
Postat av:
Jag undrar hur det är att leva i anorexian igen, när du har levt "utan" den ett tag?
2008-feb-10 @ 16:39Det känns rent utsagt förjävligt. Jag känner mig misslyckad och korkad som lät det hända igen. Och så känns det såklart som ett helvete, när jag har fått känna på att inte vara kontrollerad av maten.
Men jag kan inte ändra det nu, jag kan bara försöka att läka igen. Och så måste jag lära mig att älska mig själv. Annars kommer jag nog aldrig att må bra igen.
Postat av:
1Halloj, det står att du har tagit en överdos. Har du tagit EN eller flera? 2Känner du att du ofta vill ta livet av dig?
3Är du inte stolt över dig själv, som ändå har kommit ur anorexin en gång, för det är ju liksom svårt typ?
4Tror du att du och K kommer att bli ihop med K igen någon gång?
1 Jag har tagit en överdos, något som jag ångrar grovt mycket, och det är verkligen inte likt mig att göra något sånt.
2 Nej, det är inte alls jag är. Jag mår sjukt dåligt, och ibland känns det hopplöst, men jag skulle inte ta livet av mig, det är inte jag. Men jag kan inte säga ärligt att jag aldrig har tänkt på det. Men när jag tog överdosen så ville jag inte dö, jag ville bara få vila ett tag, komma ifrån allt liksom. Men det är svårt att förstå för någon som inte har känt den känslan själv.
3 Jo ibland, men inte just nu, eftersom att jag är tillbaka där. Men det är så med mig. Jag tycker inte om den jag är just nu. Och jag skulle ge mycket för att få vara någon annan. Men som sagt. Jag måste lära mig att älska mig själv nu.
4 Jag vet inte, jag kan bara hoppas. Men vi får se hur det blir sen. Jag vet att han vill det just nu, men jag kan inte kräva att han ska vänta på mig tills jag kan. Det kan ta jättelång tid, men jag älskar honom, och han är den enda jag verkligen älskar just nu när Tea är borta. Men vi får se.
Postat av: Ylva
Kände du dig aldrig taskig som tog all uppmärksamhet från Tea?
2008-feb-10 @ 19:00Jo, men du får fram det som om jag ville det, och så var det inte alls. Som det står i mina inlägg så har jag aldrig velat ha uppmärksamheten som jag har fått.
Men det är klart att jag har fått dåligt samvete för att alla ser till mig, och inte Tea som var så jävla bra.
Men Tea var blyg också, så hon ville inte ha så mycket uppmärksamhet alls.
Det är bara så jag är, jag vet inte varför men folk lägger märke till mig.
Postat av: Ingela
Varför visar du inte bilder på dig och Tea? Kan du inte göra det någon gång? Skäms du för något eller? Och vad tycker din mystiska K om all skit du har gjort, som överdosen och allt?!!!!
2008-feb-10 @ 19:19Jag gör inte det, eftersom att jag vill ha någon sorts "privacy" liksom, jag behöver det när jag sitter här och spyr ut mig delar av mitt liv, som kan misstolkas av andra, som kanske känner mig.
Jag vill inte att alla i min omgivning ska veta att jag har en alkoliserad morsa, och att jag har tagit en överdos, vet nästan inga.
Jag har skämts så himla mycket, och det gör jag nu också, liksom, en överdos... lyckat Malin!
K har alltid försökt att stötta mig, och han känner mig så väl, så han vet vad han skulle göra. Han blev självklart inte glad över allt jag gjorde, men vad skulle han göra? Allt var redan gjort.
Han är jättebra och har verkligen försökt, och det bästa han har gjort är att bara hålla om mig när jag var ledsen.
Postat av: En trogen läsare
Vad sa din pojkvän när Tea dog, och hur hanterar han det när du mår dåligt, vad gör han liksom?
2008-feb-10 @ 19:28För det första så är han tyvärr inte min pojkvän längre. Och vi snackade inte så mycket då alls, men han skickade rosor till mig och på kortet stod det "ring om du behöver snacka, jag finns här gumman". Han håller om mig, det är det enda som fungerar, och det vet han utan att jag behöver säga det. Han är bäst liksom.
Postat av: Josefine
1,Hur känns det att ha anorexi?
2,Tror du att Tea finns i himlen, asså tror du på sånt?
3,Varför gjorde du och K slut?
4,Varför har du tagit bort dina första inlägg innan Tea dog, utom det sista?
5,Vad skulle du säga till Tea om du fick en till chans?
1 Det känns... omöjligt på något sätt. Som om maten framför dig kommer att leda till din död om du äter den. Man känner sig hopplös och korkad.
2 Egentligen inte, men jag har bestämt mig för att Tea SKA finnas där uppe, där det är fint och bra, som hon förtjänar. Jag måste nog tro det för att klara av saknaden, att hon liksom har det bättre, eller iallafall lika bra nu som hon hade det här.
3 Som sagt för att jag inte kan vara den han förtjänar nu när jag mår dåligt.
4 Eftersom att jag har bestämt mig för att det här ska vara hennes blogg, och det sista har bara stannat kvar, jag vet inte varför. Kanske för att se att det fanns en tid när Tea levde. Jag vet inte.
5 Att jag älskar henne och saknar henne helt enkelt. Att jag saknar alla små saker som brukade vara vi. Att jag önskar att hon var här, fast jag inte är arg längre. Jag vet att hon inte ville lämna mig här, men nu när det är så, så ska jag acceptera det, fast med henne i tankarna. Och att vi alltid är bästisar. För det är så det är.
Postat av:
Vad anser du om rattfylleri och alkolism?
2008-feb-10 @ 20:49Självklart anser jag att det är fel, och att man ska passa sig för att dricka och sätta sig i bilen. Man riskerar inte bara sitt eget liv, utan också alla andras omkring en, och det har man ingen rätt till att göra tycker jag.
Och alkolismen i sig, ja vad ska jag säga. Det är en sak som har krossat min familj och slagit den i spillror.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag tycker att det är svagt att ge efter för en drog eller ett missbruk, och det står jag för.
Det var alla jag fick in just nu. Alla frågor fick mig att inse hur mycket mitt liv har förändrats på bara ett litet tag.
Fyfan vad jag saknar Tea, och det var bra att jag svarade på den frågan vad jag skulle vilja säga till Tea om jag fick en chans till. För jag insåg att hon troligen redan visste det jag ville ha sagt.♥
Tack alla underbara, you make my day.
itsablogglife
Frågestund, bara att kommentera en fråga...
- Förlåt förlåt för allt.
Inget har blivit som jag trodde att det skulle bli. Livet, vännerna, Jag.
♣
Tack, tack för alla kommentarer, fina, fina läsare. De enda som lyssnar. Det är inget jag bara säger, utan jag uppskattar er mer än ni tror. Det ska ni veta. Jag har under tiden jag varit borta funderat på att ta bort bloggen, även om jag gjorde den till Teas. Men sen såg jag alla kommentarer, och det värmde. Så den får stanna. Så länge jag orkar.
Och allt bara brast.
Jag har inte skrivit på länge.
Jag har mått sämre än någonsin, och jag har varit inlagd på sjukhuset ett tag, men nu är jag hemma igen.
Mina kinder är bleka, alla kläder är större än förut och jag har tappat stora tussar med hår.
Ändå står jag här.
Ändå lever jag. Vad jag än gör jag så klarar jag det. Och jag trycker på alla knappar, töjer på varenda gräns, för att se hur långt jag kan gå.
Jag har gått ner 5 kilo, sen sist.175 och väger 42 kilo. Jag är sjuk. Jag kan se det, och jag känner det.
Jag önskar att jag fick vara någon annan. Vem som helst, bara inte jag.
Jag saknar min bästavän så sjukt mycket, att det inte finns ord. Jag känner mig så himla trasig och ledsen.
Jag är förstörd på insidan, och jag kan inte mer. Jag har tagit mig ur ett farligt missbruk med mat en gång. Men jag gör det inte igen. Jag kan inte, och snälla förlåt för att jag är svag. Jag ska försöka, men jag kan inte lova den här gången.
Men jag vet att när jag mår bra, äter jag. När jag inte mår bra, så äter jag inte. Så är det.
♣
Dagarna har flutit på, men jag har inte varit med riktigt.
Jag känner mig så tom, tom på känslorna iallafall de positiva. Och jag är så jävla rädd. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Och jag känner mig helt ärligt trasig på insidan på ett sätt jag aldig gjort förut.
Det känns som om jag inte kommer att komma ut ur det här utan svåra ärr på själen.
Många har försökt att plåstra om mig. Tea och K var de ända som lyckades.
Men Tea försvann, och jag motade bort K.
♣
Jag har mått så dåligt att jag knappt kan förklara just hur.
Tea var mitt allt, och jag kommer alltid att sakna henne, tills jag får förenas med henne, vart hon nu är.
Jag har fått någon ångestdämpade medicin utskriven, jag minns inte ens vad den hette, jag spolade ner den i toaletten direkt när jag kom hem.
Fan heller att jag tänker ta piller.
Och vilka sorts människor ger piller till en 16 åring som tagit en överdos. Det är inte deras fel, men jag klarar mig bättre utan, jag litar inte på mig själv när det gäller piller. Och jag lovade Tea. Det börjar gå uppåt.
De dåliga dagarna kommer allt mer sällan och det är bra, men det tar tid, och förlåt för att jag gnäller, och är skitjobbig.
Jag funderade på en sak, att just idag har jag inget att säga, så jag tänkte ha en frågestund här i bloggen.
Ni får friheten att fråga vadsomhelst.
Det ända jag inte kommer att svara på är vad jag heter i efternamn osv. Men allt annat privat har jag bestämt mig för att lägga ut eftersom att jag får stöd här, och nästan ingen jag känner läser här.
Så får jag se om någon ens vill veta något, om någon ens bryr sig.
Men jag vill att ni frågar, om det finns något ni undrar över. Och så svarar jag imorgon, eller om några dagar, om jag får in något.
Ni får nu friheten att fråga VADSOMHELST, just eftersom att jag vill se om någon bryr sig, och vill veta något om mig. Jag vill känna mig behövd.
itsablogglife
Inget har blivit som jag trodde att det skulle bli. Livet, vännerna, Jag.
♣
Tack, tack för alla kommentarer, fina, fina läsare. De enda som lyssnar. Det är inget jag bara säger, utan jag uppskattar er mer än ni tror. Det ska ni veta. Jag har under tiden jag varit borta funderat på att ta bort bloggen, även om jag gjorde den till Teas. Men sen såg jag alla kommentarer, och det värmde. Så den får stanna. Så länge jag orkar.
Och allt bara brast.
Jag har inte skrivit på länge.
Jag har mått sämre än någonsin, och jag har varit inlagd på sjukhuset ett tag, men nu är jag hemma igen.
Mina kinder är bleka, alla kläder är större än förut och jag har tappat stora tussar med hår.
Ändå står jag här.
Ändå lever jag. Vad jag än gör jag så klarar jag det. Och jag trycker på alla knappar, töjer på varenda gräns, för att se hur långt jag kan gå.
Jag har gått ner 5 kilo, sen sist.175 och väger 42 kilo. Jag är sjuk. Jag kan se det, och jag känner det.
Jag önskar att jag fick vara någon annan. Vem som helst, bara inte jag.
Jag saknar min bästavän så sjukt mycket, att det inte finns ord. Jag känner mig så himla trasig och ledsen.
Jag är förstörd på insidan, och jag kan inte mer. Jag har tagit mig ur ett farligt missbruk med mat en gång. Men jag gör det inte igen. Jag kan inte, och snälla förlåt för att jag är svag. Jag ska försöka, men jag kan inte lova den här gången.
Men jag vet att när jag mår bra, äter jag. När jag inte mår bra, så äter jag inte. Så är det.
♣
Dagarna har flutit på, men jag har inte varit med riktigt.
Jag känner mig så tom, tom på känslorna iallafall de positiva. Och jag är så jävla rädd. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Och jag känner mig helt ärligt trasig på insidan på ett sätt jag aldig gjort förut.
Det känns som om jag inte kommer att komma ut ur det här utan svåra ärr på själen.
Många har försökt att plåstra om mig. Tea och K var de ända som lyckades.
Men Tea försvann, och jag motade bort K.
♣
Jag har mått så dåligt att jag knappt kan förklara just hur.
Tea var mitt allt, och jag kommer alltid att sakna henne, tills jag får förenas med henne, vart hon nu är.
Jag har fått någon ångestdämpade medicin utskriven, jag minns inte ens vad den hette, jag spolade ner den i toaletten direkt när jag kom hem.
Fan heller att jag tänker ta piller.
Och vilka sorts människor ger piller till en 16 åring som tagit en överdos. Det är inte deras fel, men jag klarar mig bättre utan, jag litar inte på mig själv när det gäller piller. Och jag lovade Tea. Det börjar gå uppåt.
De dåliga dagarna kommer allt mer sällan och det är bra, men det tar tid, och förlåt för att jag gnäller, och är skitjobbig.
Jag funderade på en sak, att just idag har jag inget att säga, så jag tänkte ha en frågestund här i bloggen.
Ni får friheten att fråga vadsomhelst.
Det ända jag inte kommer att svara på är vad jag heter i efternamn osv. Men allt annat privat har jag bestämt mig för att lägga ut eftersom att jag får stöd här, och nästan ingen jag känner läser här.
Så får jag se om någon ens vill veta något, om någon ens bryr sig.
Men jag vill att ni frågar, om det finns något ni undrar över. Och så svarar jag imorgon, eller om några dagar, om jag får in något.
Ni får nu friheten att fråga VADSOMHELST, just eftersom att jag vill se om någon bryr sig, och vill veta något om mig. Jag vill känna mig behövd.
itsablogglife
