Varning för långt inlägg
Och till dig T, här står det om hur Tea lämnade oss.
Jag kommer aldrig att radera ditt nummer från min telefon.
De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga.
Jag känner mig oändligt ensam, jag är ensam i min värld.
I min värld finns Tea kvar, hon kommer snart tillbaka. I min värld är jag avdomnad. Jag känner inte. Jag hör inte.
Och igår gjorde jag slut med K. Den enda som har älskat mig på riktigt, förutom Tea.
Det gör ont också. Men jag känner att jag inte kan vara med honom.
Jag är för trasig för att kunna ta hand om honom och finnas där för honom som han förtjänar, och jag är för stolt för att luta mig mot honom.
Jag trodde att det skulle kännas bättre att göra slut. Att få vara själv, och jag vet att jag är feg, men jag vill inte älska honom mer, inte någon. Alla försvinner ändå. Men det känns inte bra. Det känns som om jag har gett upp igen. Men han ska ha någon bättre.
♥
Men tillbaka till Tea.
Hon var så bra. Hon VAR bra för mig. Hon var verkligen mitt allt. Och jag kan aldrig beskriva hur mycket jag älskade henne. Eller älskar. Jag älskar henne fortfarande, och det kommer jag alltid att göra.
Men just idag, så är jag så himla ledsen. Hjärtat blöder och jag har så jävla mycket ångest.
Jag vill inte äta. Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte behöva känna efter, behöva känna saknaden mer.
Jag är trött. Jag vill inte leva såhär. Jag mår så sjukt dåligt.
Jag är så trött på att behöva kämpa hela tiden.
Jag är så himla trasig. Inne. Innerst inne.
Och allt alla säger påverkar mig. Jag försöker hålla huvudet högt och inte ta åt mig av all skit. Men jag är inte som förr. Förut var jag verkligen iskall. Det folk sa rörde mig inte i ryggen, verkligen inte.
Men då hade jag en grund att falla tillbaka på, Tea.
Nu är det annorlunda, jag bryr mig och jag känner mig så svag.
Idag rinner tårarna hela tiden. tillochmed nu.
Kan hon inte få komma tillbaka? Snälla snälla snälla vem som helst som kan fixa.
Jag bara gråter och gråter. Jag behöver faktiskt henne. Mer än jag någonsin kunnat tro att jag behöver henne.
Jag är så beroende av henne. Att få vara hennes bästavän är det viktigaste jag har varit.
Jag kan inte nog förklara hur ont det gör just nu, jag har värsta ångesten, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är så svårt att förstå, att hon aldrig mer ska få andas. Att jag aldrig mer ska få träffa henne.
Vad är det för värld egentligen.
Jag saknar henne! Så fruktansvärt mycket. Varför lämnade hon mig. Varför var hon tvungen att försvinna. Fanns det ingen annan, varför just hon. Varför Tea?
Jag skulle byta vadsomhelst för att få henne tillbaka.
Min lilla fina Tea.
Det är klart att jag undrar ibland, vad hon tänkte precis när det hände.
Hur hon har det, om hon kan se oss, om hon är besviken på mig. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag är jäkla trasig, nu måste jag sluta, tårarna rinner så att jag nästan inte kan se längre.
Förlåt för ett långt och förvirrande inlägg.
Men tack för att ni finns och lyssnar.
itsablogglife
MALIN
Först och främst, tack för alla kommentarer. Ni kan aldrig förstå hur mycket det betyder för mig, när ni skriver och bryr er. Det är... för stort för att jag egentligen ska kunna förklara. Men jag hoppas att ni vet ändå. Det känns så bra när ni lyssnar på allt jag vill säga, och det är också stort. Tack.♥
Ni ville veta lite om mig, here it is.
Ni vet alla klassiska historier om en tyst ganska blyg flicka, som har en bästavän som hon alltid står i skuggan under. När bästavännen alltid märks, och flickan hänger bara får hänga på. Och sedan dör bästavännen som alltid har synts mest och varit mest.
Det är så alla historier går. Men så är inte min och Tea's.
Jag har alltid varit den som har tagit plats, och den som alla har lagt märke till. Jag vet inte varför, men det har bara alltid varit så. Och även om Tea inte var blyg eller osynlig alls, så var det jag som fick mest uppmärksamhet hela tiden. Kanske är det för att jag har haft anorexi, och en alkoliserad morsa. Sånt som vissa kanske tycker är intressant.
Det har aldrig varit så att jag har velat ta uppmärksamheten. Den har alltid bara kommit, ofta ouppskattad från mitt håll.
Nu när Tea har dött så har det bara blivit värre.
Jag är anorexipatienten-lite av ett maskrosbarn- hennes bästavän har dött- och hon har tagit en överdos.
Mycket intriger för en liten människa.
Jag kan inte förstå allas facination för mig. Jag är ju bara Malin.
Jag känner mig liten och rädd. Jag har varit med om det värsta som kan hända en människa. Jag har förlorat någon jag älskar. Det är inget jag ens önskar min värsta fiende.
Jag vill bara få gömma mig, bort från alla blickar, bort från all uppmärksamhet.
Vet ni vad jag önskar, jag önskar att Tea skulle ha fått all uppmärksamhet som hon aldrig fick när jag var där, men som hon förtjänade. Hon var en jättefin person, faktiskt den finaste jag vet.
Allt är omvänt egentligen, jag skulle ha dött istället för henne. Hon förtjänade och ville ha livet mer än jag.
Hur kan det vara så att jag, som alltid har ansett mig som en sån person som klarar sig själv, håller på att gå under utan Tea.
Där var lite om mig och mina tankar.
itsablogglife
133 dagar
Som snöänglar.
På våran stora gräsmatta som är alldeless vit och glittrig kan man göra snöänglar. Som vi brukade göra varje vinter.
Jag ville testa, se om det var som förut. För att det borde kännas bra, att göra sånt som brukade vara tryggt.
Men allt känns fel utan henne.
Idag låg jag bara kvar, länge tills hela jag var blöt. Jag stirrade bara upp mot himlen. Och försökte ingjuta lite mod i mig. Försöka överleva.
Men himlen var bara grå.
Precis som livet ibland. Jag vill ha det som det brukade vara.
Jag älskade henne så otroligt mycket, mer än jag själv insåg just då. Jag visste inte hur ont det skulle göra att förlora henne heller. Smärtan är förblindande på ett sätt. Jag kan inte tänka. Jag är avskärmad från allt.
♥
Jag försöker väcka liv i mig igen. Väcka smärtan, den kroppsliga.
Att doppa handen i iskallt vatten utan att känna. Snön yr, fast jag känner inte kylan som biter i kinderna.
Jag känner inte värmen heller.
Jag är inte hungrig, inte törstig.
Inget känns. Bara den psykiska delen. Den som jag så desperat försöker bli av med, ersätta, vad som helst! Bara den försvinner.
Det är därför jag inte äter. Jag minns hur ont det gjorde förra gången i anorexin, och jag vill ha den smärtan tillbaka. För jag minns att just då kunde jag inte tänka på något annat, inget annat nådde fram.
Och jag vet att om jag fick tillbaka det, så skulle jag inte känna av Tea mer. På ett tag iallafall. Och jag vill bara glömma det.
Jag vet att jag är hemsk, men det gör så ont, varje dag.
Vissa dagar är det lite lättare, men jag saknar dig så fruktansvärt mycket, älskling.
På vår gräsmatta kan man göra snöänglar. Sånna som vi brukade göra förut.
Är det en sån du är nu, en snöängel?
Jag önskar att jag också fick vara en snöängel.
itsablogglife
128 dagar
Kunde du se alla raketer där uppe i himlen, älskling?
Snön föll, kristaller satte sig på mina ögonfransar och jag hade tigerränder på kinderna.
Jag ville skrika och protestera, att snälla snälla gud om du finns? Inte ett år till! Snälla jag orkar inte. Inte fler år, jag vill stanna här! Här där jag vet att hon har funnits, snälla...snälla?
Men jag vet, att året skulle komma vad jag än gjorde. Så jag tog ett djupt andetag och höjde glaset mot skyn,
"För Tea", och alla andra stämde in.
Det kändes tungt, allt är avsked känns det som.
♥
Och 2008 som hon aldrig kommer att få uppleva, fast jag vet att hon ville det.
Efter ett tag blev jag ensam där ute på den stora altanbalkongen. Och snön föll mer och mer, på mig. Över mig.
Hur kan det här vara verkligt. Den här världen vi lever i. Har Tea någonsin funnits ens, eller har jag fått för mig det bara.
♥
På nyårsaftonsmorgonen begav jag mig till hennes grav tillsammans med Kevin, Teas lillebror.
Och allt som hände sist vi var där upprepades igen nästan. (Klicka)
Han saknar sin bussyster så himla mycket. Och han fattar inte varför hon inte är här alls. Och hur ska jag förklara det? Vad ska jag säga, när jag själv inte förstår heller!
Så han var ledsen, och jag var också ledsen. Men ändå kändes det bra, att vara med någon som också saknar. Och jag hoppas att han vet hur mycket hon älskade honom, för det gjorde hon verkligen. Fast det säger jag till honom också, och det ska jag fortsätta att göra när han är ledsen, att hon saknar honom med.
"Men tänk om hon blev arg när jag ritade i hennes böcker, jag lovade att aldrig göra så mer, fast jag gjorde det ändå ibland."
Och när han säger sånt, så tror jag att mitt hjärta ska gå sönder. Hon skulle inte bry sig om det nu, och hon är inte arg. Fast när han så det så kände jag för att skratta, för Tea hade varit jättesur för det en gång, hon blev skitirriterad när han gjorde så, men det var så de var, de tjafsade och bråkade, men det var deras grej liksom.
Ibland vill jag bara lägga mig ner bredvid henne, och stanna där, försvinna till där hon är, men jag måste kämpa och jag tycker att jag gör de. Alla skulle bara veta hur jobbigt jag tycker att allt är.
Men jag har lovat henne att fortsätta. Och jag ska.
Jag saknar dig iallafall älskling.
128 dagar idag. Eller en hel livstid. Jag vill bara få träffa henne igen och hålla om henne, det är så att man nästan spricker bara att tänka att man aldrig mer ska få träffa henne. Kommer den känslan gå över? Annars så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inget...
itsablogglife
