itsablogglife

Heta tårar bränner som eld på mina stelfrusna kinder.

Inget skrämmer mig mer.
Jag önskar att det fanns något mer att säga. Något mer att göra.
Jag känner mig sjukt otillräcklig.
Världen är ingen vacker plats, eller kanske andras, någon annanstans.
Men inte här.
I min värld, finns det en flicka som heter Malin. På grund av en händelse den 30 augusti 2007, har hon inte längre en bästavän.
Just den dagen avgjordes det, att nu ska Malin aldrig mer få se henne. Vi ger henne inte heller en förvarning, vi låter henne tro att allt är okej.
Ingen kan säga varför det hände, men Malin vet att någonting hon gjorde måste ha lett till det här.
I min värld, finns det en krossad familj på andra sidan gatan.
Där det bland annat finns en lillebror, som förlorat sin syster, och inte kan förstå vad han har gjort för att förtjäna det,så han straffar sig själv varje dag, hela tiden. Som för att gottgöra det, som han omöjligen kan ha påverkat.
I den familjen finns det ett rum som gapar tomt, som ett eko av den fina tjejen som försvann.
I skolan finns det en tom plats, och en massa klasskompisar som varje dag önskar att de hade fått säga hejdå, ta tillbaka något de sagt till henne, önskar att de hade lärt känna henne bättre, det insåg det bara inte när de fortfarande trodde att tiden var med dem.
I min värld, står allt stilla. Jag lever i minnena som jag har kvar. Bilderna på oss har etsats sig fast på min näthinna, jag tänker inte på annat, och jag vet att sorgens skugga har fått tag i mig.
Och jag bara faller, längre och längre ner.
Och jag gråter sönder mitt hjärta, och Christoffers med. Hur orkar han med mig?
Hur klarar han av mig, jag mår så dåligt och han vet det.
Jag vet att det driver honom till vansinne. Han vill hjälpa men han vet inte hur. Det enda han kan göra, och det jag älskar när han gör är när han håller om mig. Men han vill driva ut sorgen ur mig.
Även om han omöjligen kan göra det.
Den sorgen jag bär på kan ingen nå. Utom Tea.
Jag skulle göra allt för att få tillbaka Tea. Allt.
itsablogglife

She's like the wind.

För exakt ett år sedan fick jag reda på att jag började bli friskare. Jag minns att jag var på sjukhuset, och då sa de bara att "Ja Malin, det här ser faktiskt riktigt bra ut", och till skillnad från andra gånger, när de hade sagt det, så blev jag inte helt förstörd. Det kändes faktiskt bra. Jag ville bli bra, och jag skulle.
Den kvällen kom Tea förbi. Hon brukade göra det när hon visste att jag hade haft ett jobbigt möte, speciellt eftersom att min mamma aldrig följer med.
Men just den dagen var hon inte tvungen att möta en tårögd anorexipatient. Hon träffade Malin.
Det var något magiskt med den kvällen, vi drack Thé och vi åt glass, tillochmed jag.
Det var speciellt, Tea var alltid speciell för mig, men just den kvällen, mådde jag bättre, jag höll på att komma ut ur mitt helvetes matmissbruk.
Och det var då som jag lade märke till hur mycket hon gjorde för mig, hon ringde, hon stöttade, och hon fanns där.
Närsomhelst, när jag behövde henne, och det kunde verkligen vara mitt i natten, för jag ringde många gånger när ångesten kröp fram på nattetimmarna och jag inte hade någon annan som kunde lugna mig.
Hon var mitt ljus i min dystra tillvaro.
Jag förstår inte hur hon kunde vara så positiv varje dag, det betydde allt för mig, att hon alltid ville vara med mig.
Men även Tea brast ibland.
Förutom när jag tog en överdos så minns jag en gång när jag bara låg på badrumsgolvet och grät.
För att det gjorde så ont i mig, så jävla ont, fast inget kan jämföras med den här känslan jag har i bröstet just nu.
Jag trodde verkligen att nu skulle jag dö, och Tea visste inte vad som vad fel, jag kunde inte tala om det för henne heller, för jag visste inte.
Hon fick panik och började gråta och skrika hon också, tillslut satte hon sig vid mig, strök mig över huvudet, och jag minns så väl vad som sa, exakt hur hon sa det, och hur det lät.
"Nu kan kan vi inte ha det såhär mer Malin, det måste räcka nu. Du orkar inte mer."
Och hon hade så rätt. Jag orkade inte mer, och inte hon heller tror jag, och det var en vändpunkt det också.

Tea was my sky, my light and my only need in this world.

Jag glömmer aldrig det hon gjorde för mig, jag önskar bara att jag hade haft tid att tacka henne en extra gång för det, men det fanns aldrig ord eller tid för det.
Allt gick så himla snabbt ändå. Tiden rann iväg för oss, och jag önskar att allt kunde spolas tillbaka, och göras igen. Fast långsammare, så att jag fick njuta mer av det.
Vi förlorade så mycket tid pga av min sjukdom.
Shit vad jag saknar henne, och jag försöker skrika och gråta ur det, bara för att det ska gå bort, att det ska försvinna, det som gör ont inom mig ska gå bort, för jag kan inte ha det så längre.
Men jag kan inte gråta eller skrika ut det, det är som ett evigt eko av vad jag har förlorat.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING OCH JAG HOPPAS ATT DU VET, VERKLIGEN VET HUR MYCKET DU BETYDDE FÖR MIG, OCH FORTFARANDE! JAG SKULLE GÖRA ALLT FÖR DIG, MEN NU GÅR DET INTE, SÅ JAG SKA LEVA FÖR DIG, SÅ LÄNGE DET GÅR. JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN, OCH JAG GLÖMMER DIG ALDRIG. VÄNTA PÅ MIG DÄRUPPE.
♣
Jag saknar dig min lilla maskros,och jag kommer inte att glömma, och det kommer inte att gå över. Jag hälsar på dig imorgon honey, som vanligt, du vet.
Bara så att du vet, så ville jag att du skulle få flera dagar och fler andetag. Jag skulle offra mig själv för det också. Tack för allt, alltid bästavänner, no matter what.
itsablogglife

What is it with this world, this cruel world, we send our loved ones in. Don't you, just like me, wish it could go back to normal? I miss feeling safe, I miss you.
Jag har funderat på det, vad som egentligen har hänt med vår värld, den världen vi lever i.
Den världen jag tvingas leva i nu.

Det var inget jag valde, eller ville, det bara blev så.
Jag ville inte leva i den här världen, jag VILL inte leva i den här världen egentligen.
Men nu måste jag, och det är mitt jobb att göra det bästa av situationen, inte för alla andras skull, utan för min egen.
Men samtidigt måste jag få gnälla och hata det, för jag valde inte, jag fick inte välja.
Jag har en massa psykologer omkring mig, och det hjälper inte, för tomrummet i hjärtat, det försvinner aldrig.
Det är en obeskrivligt tung känsla, som bara väger ner mig.
Och trots att alal i min omgivning säger åt mig att släppa det nu, "Det har faktiskt gått flera månader nu", så kan jag inte släppa det.
Och det känns som om, ska jag verkligen släppa det? Det har bara gått några månader.
Och jag kan inte glömma Tea så fort, jag kommer aldrig att glömma, men att låssas som om det inte gör ont, och som om allt är över nu, kommer inte att få någon annan lycklig.
Allra minst jag själv.
Tea var för jävla bra för att man skulle kunna glömma bort det bara sådär.
För sanningen är att det GÖR ont, och jag känner det varje dag.
Jag vet att jag sårar andra när jag mår dåligt, jag vet det. Alla mår sämre på grund av mig.
Men tro mig, jag försöker hela tiden.
Och hur ont det än gör i er, så ska ni veta att det gör tusen gånger ondare i mig.
Jag saknar min bästavän, min soulmate, mitt allt. Och jag hatar att såra er andra, mer än ni tror.
Även om jag verkar som en sån som inte bryr mig, så måste ni SE att det gör jag. Jag bryr mig antagligen mer än alla andra tillsammans.
Jag vet att Tea är död. Jag vet det. Jag vet att inget kan få henne tillbaka, att det är över.
Men ni behöver inte påminna mig. Jag vet vad som måste göras, men det måste få ta tid.
Jag är trasig, och jag måste få vara det, så snälla ge mig lite tid. Bara lite mer tid.
Alla fina läsare; ta inte åt er, ni är så jävla bäst, som kommenterar så fina saker, det är med er som jag kan vara mig själv.
Jag behövde bara skriva av mig, för jag har behövt ta ganska mycket skit på senaste tiden.
itsablogglife