itsablogglife

What is it with this world, this cruel world, we send our loved ones in. Don't you, just like me, wish it could go back to normal? I miss feeling safe, I miss you.
Jag har funderat på det, vad som egentligen har hänt med vår värld, den världen vi lever i.
Den världen jag tvingas leva i nu.

Det var inget jag valde, eller ville, det bara blev så.
Jag ville inte leva i den här världen, jag VILL inte leva i den här världen egentligen.
Men nu måste jag, och det är mitt jobb att göra det bästa av situationen, inte för alla andras skull, utan för min egen.
Men samtidigt måste jag få gnälla och hata det, för jag valde inte, jag fick inte välja.
Jag har en massa psykologer omkring mig, och det hjälper inte, för tomrummet i hjärtat, det försvinner aldrig.
Det är en obeskrivligt tung känsla, som bara väger ner mig.
Och trots att alal i min omgivning säger åt mig att släppa det nu, "Det har faktiskt gått flera månader nu", så kan jag inte släppa det.
Och det känns som om, ska jag verkligen släppa det? Det har bara gått några månader.
Och jag kan inte glömma Tea så fort, jag kommer aldrig att glömma, men att låssas som om det inte gör ont, och som om allt är över nu, kommer inte att få någon annan lycklig.
Allra minst jag själv.
Tea var för jävla bra för att man skulle kunna glömma bort det bara sådär.
För sanningen är att det GÖR ont, och jag känner det varje dag.
Jag vet att jag sårar andra när jag mår dåligt, jag vet det. Alla mår sämre på grund av mig.
Men tro mig, jag försöker hela tiden.
Och hur ont det än gör i er, så ska ni veta att det gör tusen gånger ondare i mig.
Jag saknar min bästavän, min soulmate, mitt allt. Och jag hatar att såra er andra, mer än ni tror.
Även om jag verkar som en sån som inte bryr mig, så måste ni SE att det gör jag. Jag bryr mig antagligen mer än alla andra tillsammans.
Jag vet att Tea är död. Jag vet det. Jag vet att inget kan få henne tillbaka, att det är över.
Men ni behöver inte påminna mig. Jag vet vad som måste göras, men det måste få ta tid.
Jag är trasig, och jag måste få vara det, så snälla ge mig lite tid. Bara lite mer tid.
Alla fina läsare; ta inte åt er, ni är så jävla bäst, som kommenterar så fina saker, det är med er som jag kan vara mig själv.
Jag behövde bara skriva av mig, för jag har behövt ta ganska mycket skit på senaste tiden.
itsablogglife