trots allt, så hoppade du utan mig
Vi sa, hoppar du så hoppar jag. Men... det är som om du hoppade utan mig Tea. Trots allt vi lovat, allt vi delat... så hoppade du utan mig.
Det finns inte en enda sak som jag inte saknar med dig min allra bästa vän. Saknar hur du luktar och hur du slängde med håret. Hur du betonade ord och hur du höll pennan när du skrev.
Saknar att lyssna på dina lugna andetag när du sov, ditt leende när du kom att tänka på något roligt.
Saknar att se dig uppspelt, din min när du berättade något, för du ville alltid att jag skulle förstå, saknar dig helt sjukt galet jävla mycket älskling, förstår fortfarande inte varför du inte längre får finnas till, för sanningen är ju, att när du inte längre finns till, vill jag inte heller längre finnas till.
♥
Tycker inte om de här dagarna när det känns såhär, men jag vet att de alltid kommer. Ibland ofta, ibland sällan, men kommer det gör dem.
Men jag har lärt mig att det är viktigt att sätta ord på saknaden sånna här dagar, så att jag inte gräver ner mig utan konkret skriver ner vad som är fel, vad jag saknar, så här kommer det älsklingen... Idag:
Saknar jag din villkorslösa kärlek, saknar att få ringa dig. Saknar sååå att få höra din röst. Skulle nog göra vadsomhelst för att få höra din röst igen. Bara en gång.
♥
Vet du att jag ringer din mobil ibland bara för att höra ditt röstmeddelande. Gjorde det precis. Ska nog sätta mig ikväll i trygghetscirkeln på min matta som du älskade att borra ner ansiktet i bästis... med ett hårt tag om ragnar, din gamla nalle som fortfarande luktar som du... och massa stearinljus.
Känns som en bra idé en dag som den här, behöver all styrka till nästa vecka, jag vet att du kommer att ge mig det, tack för det bästis...
Det är bara en sak jag inte förstår idag min kära fina bästis. Vi sa alltid hoppar du, så hoppar jag. Det var så vi sa, så det var sagt. Men trots allt vi lovat och allt vi delat, så hoppade du utan mig...
och det var ju inte så det var sagt...
Varför hoppade du utan mig bästis, vi som lovade älskling, förstår inte varför du lämnade mig ensam kvar här, när allt jag vill och behöver finns hos dig...
itsblogglife
Don't cry because I left, smile because I was there.
Tät dimma omsluter hela världen när jag tittar ut genom fönstret. Det enda man ser är små ljusbollar, jag vet att det är gatlyktorna, men ändå. Det känns magiskt.
Jag trycker försiktigt fingertopparna mot glaset, som för att komma nära. Och tänker på hur annorlunda allt skulle kunna vara.
åååhh saknar maskrosorna, saknar dig...
♥
Det finns så mycket jag ville säga dig Tea, så mycket som borde ha sagts under den här evigheten vi varit åtskiljda.
Jag hatar det faktum att det finns tusentals ord kvar som vi kunde ha pratat, och miljoner tankar vi kunde ha delat, om inget av det här hade hänt.
Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, alldeless för mycket.
♥
Hittade ett gammalt block idag, eller hittade och hittade det låg i lådan som jag nästan aldrig törs öppna. För där finns allt som är ett konkret bevis på att du har funnits. Dina skrivböcker, där man kan se vart du tryckt ner pennan, allt du klottrat ner och så.
Du skrev ner mycket, du skrev så fina saker älskling... fastnade för en sak du skrev: gråt inte för att jag lämnade dig, le för att jag var där. Skrivet av dig i 6:an eller något. Det gick rakt in i hjärtat, och det måste ju varit helt och hållet riktat åt mig, det fick mig att fortsätta lite till, tack för det bästis.
Blev så otroligt rörd över andra saker som stod. Att jag var allt och massa massa annat. Tårarna rinner just nu, för jag är SÅ JÄVLA STOLT över att vara din bästa vän! Jag är så otroligt fruktansvärt stolt, så ödmjuk inför livet just nu. Älskar dig mer och mer för varje dag tea, du lär mig varje dag och du var en sån fantastisk person, är så glad, så tacksam över att ha fått känna dig, att du valde mig.
Varje gång det känns som att det bästa vore att ge upp hjälper du mig, så att jag klarar det lite till.
Till mina fina läsare, ta vara på det ni har, men gå inte genom livet och var rädda att förlora det ni har, man måste leva också. Det som händer det händer. Oftast har vi ingen kontroll och vad som än kommer i vår väg så klarar vi det, kom ihåg det. Vi är så mycket starkare än vi tror, det har jag lärt mig!
Puuuuss, itsablogglife
jag saknar min bästa vän lite extra en dag som den här...
De som vet säger att första året är värst.
Det var en av de första sakerna jag fick höra. Första året är värst. Men jag har kommit fram till att för mig stämmer det inte riktigt.
♥
Första året var ett rent helvete, precis som de sa till mig. Alla högtider, din födelsedag och julafton, allt gjorde så fruktansvärt ont i hela mig.
Allt hade vi firat tillsammans och helt plötsligt var jag ensam. Det var en smärta jag aldrig skulle kunna stålsätta mig mot.
♥
Allt i livet är lättare nu när chocken har lagt sig. Men första året är ändå inte värst, det är det som kom efter som har varit värst för mig.
Första året var det så lätt, så lätt att sörja dig mitt hjärta. Tårarna smög sig fram hos alla som kände dig med jämna mellanrum det året... det var så lätt att prata om det, du kom på tal så ofta, och din plats fanns där.
♥
Nu är det inte samma sak, det är svårare nu för som jag sagt, jag kan inte sparka och gråta och protestera längre, jag måste acceptera det här, och det gör jag nu, men att acceptera gör allt så mycket svårare...
Du kommer aldrig på tal längre älskling. Klassen vi gick i är splittrad sen länge sedan... det finns inget som påminner om dig på samma sätt nu som förut när man alltid gick förbi ditt skåp eller bilden på dig i vårt klassrum.
Och genom att acceptera det så har jag slutat att gråta, men jag sörjer fortfarande. Men det är så svårt att veta hur jag ska sörja, det är svårt att sörja när man inte ska gråta...
Och en annan sak, det här gör som mest mest mest ont bästavän:
3 år. Nästan tre år sedan jag såg dig, och du var så liten mitt hjärta... jag också men tiden springer så fort så fort. Jag blir bara äldre och äldre för varje sekund, men du är ju fortfarande den lilla tea, och det är ju så jag alltid kommer att minnas dig, forever young för du fick ju inte flera dagar älskling, och det är så jävla orättvist, du som förtjänade alla dagar.
♥
Så nej, första året var inte värst för då var allt fortfarande så nytt, det var okej att prata och älta och tjata, nu är det annorlunda. Vi spelar inte i samma liga längre. Först handlade det om att överleva. Det var allt man kunde hoppas på det första jordsnurret... nu ställs det högre krav, nu måste man leva, göra något av livet. Det är desto svårare när livet tappat sin mening, hela sin glans.
Men Therese du vet hur vi gör nu, vi tar ett snack du och jag nu innan jag ska sova, sen vaknar jag imorgon och kör på som vanligt, med dig klarar jag allt.
Puss på er fina bloggläsare, har saknat er!
itsablogglife
amor vincit omnia
Det finns mycket i livet som jag inte förstår. Mycket som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå. Nästan 3 år har gått nu, med snabb överskådlig huvudräkning inser jag att det är ungefär 1000 dagar.
1000 dagar sedan vi sågs.
♥
Dem flesta dagarna går bra nu, jag lever inte i en bubbla längre. Men vissa dagar går det bara inte. Idag är lite av en sån dag.
För det första:
I miss you.
Saknar dig något fruktansvärt, ända längst in i hjärtat. Vet knappt vart jag ska ta vägen. Det finns bara en plats. Din plats.... Som vanligt drar jag benen efter mig första stegen. Jag vet inte riktigt varför. Men så fort jag ser stenen vid sjön, den med maskrosen på så går det alltid mycket lättare.
Som du vet så sitter jag där länge ibland. Tycker om att berätta saker för dig. För det har jag förstått nu faktiskt, att det jag saknar mest av allt är att berätta saker för dig.
♥
Jag vill berätta saker för dig som bara du förstår varför de är viktiga. Saker som bara vi förstår varför de är roliga. Ingen kommer någonsin att förstå mig som du. Som Lars Winnerbäck skulle sagt:
"Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du"
Men som sagt... Nu blev det inte som det var tänkt, ingen av oss ville ha det såhär men nu är det såhär och det måste vi leva med. Så jag berättar allt för dig bästis som du vet. Jag berättar allt för dig och jag tror att du hör mig, för när något känns tungt så klarar jag det ju alltid, och jag tror att det är din förtjänst Tea. Du bär mig fortfarande genom allt det svåra, jag är så otroligt tacksam. Älskar dig.
Orden tar slut nu, men det kommer mer för itsablogglife är tillbaka för att stanna.
itsablogglife
32 månader har gått och jag förstår fortfarande ingenting
Älskade Tea hur mycket har jag inte saknat dig under de här åren som gått? 2 år och 8 månader. Det låter som en evighet.
♥
Jag har inte skrivit på länge, länge. Men jag har tagit tag i mitt liv. Och du finns kvar i varje andetag jag tar. Du är delaktig i allt jag gör, fortfarande.
♥
Jag har saknat dig något otroligt min finaste älskade vackraste bästavän. Du som var mitt allt och som än idag är det. Minnena med dig skulle jag aldrig ge bort. Inte för allt i världen.
Det har varit svårt. Att mista dig har varit det svåraste jag någonsin varit med om. Jag har aldrig varit så svag som jag är utan dig, jag har aldrig fallit så hårt som när du försvann. Men älskling, vackraste älskling, jag har heller aldrig varit så stark som nu, aldrig rest mig och stått så stadigt som nu.
Du skulle ha varit stolt min fina bästavän. Nej du ÄR stolt, jag vet det... Jag saknar fortfarande, massor. Mer nu faktiskt än när det precis hände och jag tänkte på det som mest. Jag saknar din hand i min. Hur du pratade, saknar din röst och ditt skratt. saknar hur du luktade... är livrädd för att glömma något av det. vissa stunder är så otroligt klara... medan andra gånger kommer jag inte ihåg någonting.
♥
Therese mitt allt, saknaden gör så ont i hela mig, jag tänker på dig varje dag, inte varje sekund längre, men varje dag. och jag önskar att det kunde vara annorlunda, saknar dig så mycket, vill veta vem du skulle varit nu, hur du skulle sett ut och vad du skulle sagt. Undrar hur det känns att hålla om dig, det var så länge sedan nu. Undrar vad du hade gjort av ditt liv. Massa frågor som jag tyvärr aldrig får svar på. Men det får vara okej nu. Jag kan inte skrika och sparka längre. Jag måste helt enkelt acceptera att den tiden jag fick med dig, det var den tiden jag fick. Det är inte rättvist, inte någonstans, men nu är det som det är.
Jag fick lite tid med dig i alla fall, den måste räcka för resten av livet nu så jag måste göra det bästa av situationen, det är jag värd och mest av allt är du värd det.
Tea jag kan inte hjälpa det, mitt hjärta blöder bara av tanken på allt som vi inte hann med. Livet börjar ju nu älskling, vi skulle ju bott ihop vi skulle pluggat tillsammans. Mött framgång såväl som motgång med varandra. Vad händer med våra planer nu egentligen, jag kan inte tro att allt var förgäves för så får det bara inte vara.
♥
Mitt hjärta blöder för det jag mist, men mest för det du har mist mitt hjärta. du som förtjänade hela världen, och så fick du inte uppleva allt du skulle ha upplevt. Det är rent jävla förjävligt egentligen men jag har äntligen förstått att jag inte kan göra något åt det. Inget var mitt fel, jag vet det nu älskling, lite seg jag vet, men du känner ju mig gumman! :')
♥
Men det viktigaste, jag har lärt mig att öppna mig igen. Jag är så sjukt jävla stolt och jag VET att du är det också. Jag kan älska och släppa in människor igen, alla sårar inte, alla drar inte.
Jag älskar livet och livet älskar mig tea.
♥
Det enda som saknas är såklart, självklart du mitt hjärta.
Du saknas mig något otroligt. Jag saknar dig varje dag, och längtar mest till den dagen då vi träffas igen. Gud vad vi har att ta igen då min soulmate. Och då lovar jag att jag kommer aldrig att släppa taget om dig igen.
Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig min allra allra finaste bästa vän, mitt hjärta har du, och en stor bit tog du med dig när du gick.
Men jag tycker om att ha det så, det är ett bevis på att jag har älskat just så mycket att det gör ont. Det är något som vissa inte får uppleva under hela sitt liv.
Så jag ska vara tacksam... jag är tacksam.... Och jag ska inte ljuga det är svårt utan dig, fortfarande. Efter de här åren som faktiskt har gått. Och hade jag fått bestämma hade det aldrig blivit såhär.
-
Min kära allra finaste bästa vän, jag saknar dig mer än ord kan beskriva, hela tiden! Men i hjärtat bär jag dig och inte en enda sekund sviker den känslan mig. Jag är ledsen att du inte fick ta fler steg, men nu tar vi dem tillsammans, vi var ju ändå som en person du och jag så det passar ju ganska bra det här. Nu tar vi oss an livet mitt hjärta, det är vi värda.
-
Bästavän, det sista jag har att säga i det här inlägget är tack. Tack för allt du lärde mig och allt som du fortfarande lär mig, jag lär mig varje dag av dig. Jag hade en helt fantastisk syster och bästa vän som lärde mig saker som jag kommer att bära med mig hela livet.
Och fast jag inte trodde det så går livet vidare, men trots att time and place har förflyttat oss så har jag lyckats stå kvar och älska precis som förut.
Tea, min älskade fina tea, tårarna rinner som bara den nu, borde avsluta och gå och lägga mig faktiskt, men du måste veta... jag har alltid beundrat dig, men jag gör det ännu mer nu när du inte finns kvar.
JAG ÄLSKAR DIG! Du är fortfarande min nummer ett, fortfarande den självklara att ringa när något har hänt, bra som dåligt, den självklara att hålla hand med om man nu ska hålla hand, du är fortfarande den jag vill ha vid min sida när allt går fel. Du är fortfarande my person som christina säger till meredith. My person.
Avståndet mellan oss kan bara mätas mellan våra hjärtan, och där finns inget avstånd.
Jag älskar den du var och den du skulle blivit, föralltid din bästavän Malin.
alltid eran itsablogglife.
