itsablogglife

                     
Jag vaknar lugnt i ett rum som badar i solljus.
Världens finaste person ligger precis bredvid, tätt intill.
Sträcker på sig som en katt, slår upp ögonen, ler stort och viskar, att idag är det ju midsommar!
Ut på balkongen går vi, hand i hand och ser ut över havet som glittrar, vilken fin dag det är, trots allt som varit, trots allt som är, så är det en fin dag.
Vi äter jordgubbar med mjölk till frukost, sedan kommer gästerna och i trädgården står det massa rangliga bord av olika slag, de vita dukarna fladdrar i lite i den ljumma vinden.

Det vankas sill och potatis, och även om jag har svårt att få ner maten även det här året, så har jag och finaste en riktigt bra dag.
När de jordgubbarna anländer i stora skålar med grädde och glass börjar också de första vattendropparna falla.
Men vi sitter kvar, för är det inte såhär det ska vara? En riktig helsvensk sommar.

Det pratas mycket, och vad stor du har blivit förekommer mer än en gång.
Medans föräldrarna hugger in på snappsarna tar finaste min hand och vi går de 15 metrarna ner till stranden.
"I år blir det bättre, Malin. Jag vet att det har varit svårt, rent förjävligt faktiskt, men vi klarar av allt tillsammans."
Och i den sekunden som jag hörde orden, började jag tro på dem.

Sedan begav vi oss tillbaka till gästerna, där det nu serverades middag, grillspett och potatis, tzatziki och brytbröd.
Kvällsolen stod lågt på himlen när vi gick in igen.
Vi satt länge framför brasan i vardagsrummet med alla gästers surrande i bakgrunden.
Precis innan jag somnar känner jag hur finaste lägger en filt över mig, tryggare än så har jag inte varit på väldigt länge, och trots att allt egentligen inte är som det ska, så känns det ändå tryggt, med finaste, den enda jag älskar, den enda jag har kvar...

Tro det eller inte, men det där var midsommaren 2007

---

2007's midsommars forna glans glittrar fortfarande som en skugga av det som varit varje gång jag tänker på det.
Som om det fortfarande är verkligt.
Och det kanske det är?
Kanske är det verkligt, kanske är jag inte galen. Kanske fanns det en tid då du och jag fortfarande existerade, bästavän?
♥
Kanske fanns det en tid då jag inte var så ensam som nu.

Har du någonsin varit med om att du har suttit någonstans, och tänkt på något avgörande, typ:
"Snälla gud, om du finns, snälla ge mig ett tecken, snälla något, för jag klarar inte mer nu!"
Och plötsligt klarnar molnen upp, som om allt blev klart för första gången.
Har du någonsin sett det, och bara skitit i det helt och hållet?
Tecken får man hela tiden, och jag... kan... jag kan inte tro, att det betyder något.
För jag har fått tecken, och det har inte hänt någonting.

Jag har inte helt tappat hoppet direkt, men jag menar helt ärligt att det inte spelar någon roll mer.
Jag är klar, jag har försökt och jag tror inte att jag kommer att se meningen om lite drygt två månader.
Det är helt otänkbart, om två månader har det gått ett helt år sedan jag sist såg henne.
Ett år sedan jag fick hålla hennes hand och känna att jag dög som jag var.

"Det första året är värst" så säger de som vet.
Men om två månader kommer det inte att kännas okej, och om det ändå känns lite, även om mycket av den onda känslan som alltid sitter i magen försvinner, så räcker det inte.
Jag klarar inte av det, inte det minsta, känslan ska bort! Annars lovar jag att jag gör någonting drastiskt. Inte hoppa framför tåget, men jag måste få bort det!
Snällasnällasnälla någon som vet, snälla säg att det försvinner!

Jag vill inte att Tea ska försvinna, men jag måste få andas, jag har inte andats på nästan ett helt år.
Det trycker alltid, det tar alltid emot, vad jag än gör.
Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än kämpar, vad jag än gör, hela jävla tiden.

Jag hatar mitt liv utan Tea, jag hatar det!
Och jag vet att man ska göra det bästa av situationen, för man kan inte bara sitta i ett hörn och skylla på alla andra och tro att allt blir bättre bara man väntar.
Men jag har gjort, jag har kämpat, jag har kämpat och jag har hållt fast i livsgnistan med hela Malin som insats.
Och det fungerar inte.
Jag har försökt, förlåt alla som trodde på mig, förlåt alla som har älskat mig och väntat.
Förlåt alla, men jag orkar inte mer.

Och du, jävla anorexi. Du har förstört tillräckligt nu, låt mig vara ifred!
Inte nog med att jag måste leva utan Tea, jag måste dela livet med dig! Du är inte en del av mig, du är inte värd mig längre, förut var jag svag när du hittade mig, jag var smutsig och tjock, men nu är jag inte det. Jag är fri från dina tankar och åsikter, för du kan inte längre nå ut till mig, du kan inte kontrollera mig, snart är du borta.
Och du får aldrig mer komma in i mitt liv!
Hur svag jag än kommer att bli, så kommer du inte att få utnyttja det.
Anorexi, jävla älskade hatade sjukdom.
En gång var du mitt allt, och nu ska du bort, precis som alla andra som betytt något.
Och (hur sjukt det än låter) så vill jag tacka dig.
Du gjorde mig mindre ensam ett tag, ett tag trodde jag att du var min enda vän, speciellt när Tea precis hade dött.
Du höll mig flytande, fast ändå inte?
Du var den enda som brydde dig om mig på riktigt, trodde jag iallafall.
Jag klarar mig inte med dig längre, men jag vet samtidigt att det fanns en tid då jag inte klarade mig utan dig, jag glömmer det aldrig.
Goodbye old friend, In a way, I will miss you.

Midsommaren 2008: Spenderade jag ensam. Utan Tea, utan allt. Sup och svälj, trevlig helg...

---

Anledningen till att jag inte har skrivit, älskade läsare, är för att jag helt enkelt har mått för dåligt.
Tack för att ni finns här iallafall♥

---

Vet ni vem jag skulle behöva nu?
JENNY♥ Jag tror att du vet vem du är.
Du som alltid har stöttat mig, jag vet att jag har varit dålig på att skriva, men jag behöver dig. Du är den som har lyssnat på mig, no matter what. Jag saknar det.
Skriv om du ser det här, och har lust...

itsablogglife

Nästan ett år har passerat, och jag står kvar.
På samma ställe, och väntar på hennes säkra återkomst.

Nästan ett år har passerat sedan det sista sas mellan oss, om man nu kan säga att det var det sista. Jag pratar ofta fortfarande, och jag hoppas att hon lyssnar.
Nästan ett år har passerat utan att jag varken förstått mer eller accepterat det.
Jag minns våra sista ord så väl, jag minns allt som det var igår, ändå känns det så otroligt långt borta!
Ibland undrar jag om din existens bara var ett påhitt från min sida.
Dessutom var du en dröm, den bästa vännen man kan få, du var bäst.
Nästan ett år har passerat, och ännu har jag inte fått uppleva friden, den som skulle komma efter ett år, som alla säger, att det första året är värst.
Och jag minns att jag tänkte, fuck heller! Det blir inte ett år utan henne för det första och för det andra, ett HELT år och jag ska känna såhär?
Jag trodde inte att jag skulle överleva det, och sanningen är, att jag inte riktigt vet om jag har överlevt. Fysiskt så står jag upp, jag andas. Men själen då? Kan man säga att en person har överlevt om hela själen är borta?

Nästan ett år har passerat, det har gått fort älskling, och jag står kvar på samma ställe, förundrad. Har vi verkligen klarat ett helt år snart.
I ett helt år har jag stått på samma ställe, förundrad, väntandes på din säkra återkomst.
 Nästan ett helt år har passerat, världen snurrar, men jag står still.