076948****
Ibland ringer jag dig. Bara för att testa.
Om jag fortfarande kommer ihåg det utantill. Om jag vågar, om du kommer att svara.
Kanske är allt en dröm, och den här gången vaknar jag, den här gången svarar du.
Hittills har du inte svarat men bara att höra din röstbrevlåda, det räcker, you put a smile on my face.
Men idag är allt svårt.
Tänk om jag glömmer, ditt nummer, din lukt. Jag grät mig till sömms i en vecka när jag inte kom ihåg ert hemnummer mer. Men ditt mobilnummer sitter.
Om jag fortfarande kommer ihåg det utantill. Om jag vågar, om du kommer att svara.
Kanske är allt en dröm, och den här gången vaknar jag, den här gången svarar du.
Hittills har du inte svarat men bara att höra din röstbrevlåda, det räcker, you put a smile on my face.
Men idag är allt svårt.
Tänk om jag glömmer, ditt nummer, din lukt. Jag grät mig till sömms i en vecka när jag inte kom ihåg ert hemnummer mer. Men ditt mobilnummer sitter.
Rip bästavän
Längesen jag skrev nu.
Saknar dig massor varje dag.
Allt är svårt utan dig. Saker som jag förut tog för givet finns inte längre kvar. Eller så är det bara mycket mer komplicerat än förut.
Bara att stiga upp på morgonen är svårt.
Igår skulle jag precis sätta på mig skorna och springa till bussen, bara upp till mitt rum först och hämta strumpor, råkade öppna fel låda, den som jag aldrig vågar öppna, där alla dina grejer finns.
Där låg din jordgubbsmössa bl.a. Den såg så tom ut, utan dig. Tårar som klibbar på kinden.
Jag kom för sent till skolan.
Och förra tisdagen kom din mamma över, du fyller ju år på fredag. Hon ville att vi skulle ha en minnes stund då. Det är klart att vi ska ha det, jag ska aldrig låta någon glömma dig älskling.
Allt jag gör, gör jag för dig.
Och på fredag skulle du fylla 16, eller du FYLLER faktiskt 16.
Fyfan vad jag gråter, men jag saknar dig så otroligt mycket, bara du förstod mig.
Jag skulle ge allt för att få dig tillbaka.
itsablogglife
Saknar dig massor varje dag.
Allt är svårt utan dig. Saker som jag förut tog för givet finns inte längre kvar. Eller så är det bara mycket mer komplicerat än förut.
Bara att stiga upp på morgonen är svårt.
Igår skulle jag precis sätta på mig skorna och springa till bussen, bara upp till mitt rum först och hämta strumpor, råkade öppna fel låda, den som jag aldrig vågar öppna, där alla dina grejer finns.
Där låg din jordgubbsmössa bl.a. Den såg så tom ut, utan dig. Tårar som klibbar på kinden.
Jag kom för sent till skolan.
Och förra tisdagen kom din mamma över, du fyller ju år på fredag. Hon ville att vi skulle ha en minnes stund då. Det är klart att vi ska ha det, jag ska aldrig låta någon glömma dig älskling.
Allt jag gör, gör jag för dig.
Och på fredag skulle du fylla 16, eller du FYLLER faktiskt 16.
Fyfan vad jag gråter, men jag saknar dig så otroligt mycket, bara du förstod mig.
Jag skulle ge allt för att få dig tillbaka.
itsablogglife
Hundra tankar
Det känns bara så hopplöst just nu. Jag skriver och skriver, men hur mycket jag än skriver, så kommer du inte tillbaka. Men jag ska ändå fortsätta skriva, så att jag aldrig glömmer.
Och dessutom så är Tea värd att bli ihågkommen.
Akon - Don't matter
.
Jag måste vara den enda som gråter när jag hör den. Tea och jag brukade lyssna på den, hon tyckte den var skitbra, det var hennes och Eriks låt.
"But it don't matter no, cause' I got you babe...."
Allt gör något nu, för jag har inte dig längre.
Det känns skithemskt. Du var min bästa vän, nej föressten det är inte sant du ÄR min bästa vän, alltid. Det finns ingen som du. Ingen skrattar som du, och dina skämt som bara du drog, våran humor gumman, den ägde ju allas. Fy fan vad jag saknar dig, jag har nog inte insett just hur mycket än.
Min blogg måste vara den tråkigaste och mest deprimerande bloggen i hela världen, men livet är fett deprimerande just nu. Jag vill dö, allvarligt, jag vill dö just idag. Inget är värt att leva för, jag mår skit, jag har ingen att prata med. Allt är bara usch.
Men jag har lovat Tea, att jag ska leva, att jag ska klara det här. Med eller utan henne, lovade jag. Fast aldrig utan henne. Inte ens nu. Inget kan skilja oss åt. Aldrig.
Jag älskar dig Tea. Mer än du anar. Om det finns något där uppe, (?) Vänta på mig då.
itsablogglife
Och dessutom så är Tea värd att bli ihågkommen.
Akon - Don't matter
.
Jag måste vara den enda som gråter när jag hör den. Tea och jag brukade lyssna på den, hon tyckte den var skitbra, det var hennes och Eriks låt.
"But it don't matter no, cause' I got you babe...."
Allt gör något nu, för jag har inte dig längre.
Det känns skithemskt. Du var min bästa vän, nej föressten det är inte sant du ÄR min bästa vän, alltid. Det finns ingen som du. Ingen skrattar som du, och dina skämt som bara du drog, våran humor gumman, den ägde ju allas. Fy fan vad jag saknar dig, jag har nog inte insett just hur mycket än.
Min blogg måste vara den tråkigaste och mest deprimerande bloggen i hela världen, men livet är fett deprimerande just nu. Jag vill dö, allvarligt, jag vill dö just idag. Inget är värt att leva för, jag mår skit, jag har ingen att prata med. Allt är bara usch.
Men jag har lovat Tea, att jag ska leva, att jag ska klara det här. Med eller utan henne, lovade jag. Fast aldrig utan henne. Inte ens nu. Inget kan skilja oss åt. Aldrig.
Jag älskar dig Tea. Mer än du anar. Om det finns något där uppe, (?) Vänta på mig då.
itsablogglife
Jag ångrar allt
Tänk alla gånger jag inte var med dig, för att vi skulle bort, för att jag var trött, eller upptagen.
Alla gånger jag missade att få vara med dig. Men jag visste ju inte att det snart inte skulle finnas några dagar med dig. Hur skulle jag kunna veta det?
Jag ångrar alla gånger jag på ett eller annat sätt valde att inte vara med dig. Om jag fick göra om något så skulle jag vara med dig natt och dag, alltid.
Det enda jag vill, är att få vara där du är.
Min enda önskan. Den enda önskan i världen som inte kan uppfyllas. Vi kommer aldrig att träffas mer. Jag känner det på mig. När det är ljust och mitt på dagen när andra frågar så kan man dra till med att " Vi träffas sen, i himlen för det tror jag på!"
Men kom igen. När jag sitter här i min ensamhet, i mörkret. Det är tyst och kallt, och jag vet. Att vi träffas aldrig mer.
Aldrig mer. Usch, hur mycket kan man gråta egentligen. Jag vill ha dig, jag behöver dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, vet du det? Allt jag vill ha är dig, dig dig!
Allt som var bara du.
Din mamma ringde idag, hon frågade om jag ville ha din nalle, eller din ena. Du hade två, de vill behålla en men den andra, kaninen ville de att jag skulle ha, ska dra och hämta den, tar väl en halvtimme, eller något.
Skriver sen
Stanna tiden någon
Stanna tiden någon. Allt går så fort. Och det känns som att ju mer tid som går, desto längre blir avståndet mellan oss. Det är inte längre dagar sen jag såg dig sist. Det är månader. 2 månader och 8 dagar för att vara exakt.
Om någon stoppade tiden nu så skulle jag kanske klara mig. Folk klarar sig i 2 månader utan den de älskar. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det är möjligt. It can be done.
Men en evighet, en livstid utan dig Tea? Det går inte.
39 dagars helvete.
326 dagar kvar. Sen ska allt bli bättre. Så är det sagt.
Hela situationen är bisarr. Du ska vara här. Egentligen så förstår jag ingenting just nu. Jag är i någon sorts dvala. I en bubbla. Inget och ingen kan nå mig nu. Det är sant, allvarligt när någon pratar med mig så känns det som om jag har bomull i öronen, allt är så avlägset och overkligt. Alla är på ena sidan av en glasvägg förutom jag. Där kan vi stå och se på varandra. Fast vi hör inte. Och vi känner inte. Det är bra att känns så. Jag gillar det. Jag är avdomnad och det känns bra, det gör inte lika ont då. Dessutom så kan ingen tränga sig in och förstöra det vi hade, våra minnen. Här är jag säker. Det känns bra att få försvinna.
längre och längre bort, för var dag som går.
itsablogglife
Om någon stoppade tiden nu så skulle jag kanske klara mig. Folk klarar sig i 2 månader utan den de älskar. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det är möjligt. It can be done.
Men en evighet, en livstid utan dig Tea? Det går inte.
39 dagars helvete.
326 dagar kvar. Sen ska allt bli bättre. Så är det sagt.
Hela situationen är bisarr. Du ska vara här. Egentligen så förstår jag ingenting just nu. Jag är i någon sorts dvala. I en bubbla. Inget och ingen kan nå mig nu. Det är sant, allvarligt när någon pratar med mig så känns det som om jag har bomull i öronen, allt är så avlägset och overkligt. Alla är på ena sidan av en glasvägg förutom jag. Där kan vi stå och se på varandra. Fast vi hör inte. Och vi känner inte. Det är bra att känns så. Jag gillar det. Jag är avdomnad och det känns bra, det gör inte lika ont då. Dessutom så kan ingen tränga sig in och förstöra det vi hade, våra minnen. Här är jag säker. Det känns bra att få försvinna.
längre och längre bort, för var dag som går.
itsablogglife
I'm lost
Jag saknar dig något otroligt.
Hela tiden väntar jag på att du ska logga in på msn. Jag är halvt påväg att ringa dej hela tiden. Och berätta saker.
Inte viktiga saker, bara sånt som vi brukade prata om.
Hur mycket jag än protesterar, eller skriker eller gråter så kommer jag aldrig att få hålla om dig igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska ta vägen. Jag kan inte uttrycka mig längre.
Jag brukade kunna rita känslor. Sätta feelings på papper. Sen var det bra. Men det går inte längre.
Jag kan inget mer. JAg trodde att det var en klycha, när folk skrev det att " Jag är inget utan dig" men det är sant. Nu när jag upplever det själv. Det är så jävla sant. Jag har tappat bort mig själv. Till och med andra i min omgivning säger det. Att jag inte är mig själv. Att de inte känner igen mig.
Jag har förlorat två personer. Therése och Malin. Allt som finns kvar av gamla Malin är kroppen, som är likadan förutom håret som är ljusare nu. Tea ville att det skulle vara så. Allt för dig Tea.
Hela tiden väntar jag på att du ska logga in på msn. Jag är halvt påväg att ringa dej hela tiden. Och berätta saker.
Inte viktiga saker, bara sånt som vi brukade prata om.
Hur mycket jag än protesterar, eller skriker eller gråter så kommer jag aldrig att få hålla om dig igen. Jag vet inte vad jag ska göra. Var jag ska ta vägen. Jag kan inte uttrycka mig längre.
Jag brukade kunna rita känslor. Sätta feelings på papper. Sen var det bra. Men det går inte längre.
Jag kan inget mer. JAg trodde att det var en klycha, när folk skrev det att " Jag är inget utan dig" men det är sant. Nu när jag upplever det själv. Det är så jävla sant. Jag har tappat bort mig själv. Till och med andra i min omgivning säger det. Att jag inte är mig själv. Att de inte känner igen mig.
Jag har förlorat två personer. Therése och Malin. Allt som finns kvar av gamla Malin är kroppen, som är likadan förutom håret som är ljusare nu. Tea ville att det skulle vara så. Allt för dig Tea.
