itsablogglife

Stanna tiden någon. Allt går så fort. Och det känns som att ju mer tid som går, desto längre blir avståndet mellan oss. Det är inte längre dagar sen jag såg dig sist. Det är månader. 2 månader och 8 dagar för att vara exakt.
Om någon stoppade tiden nu så skulle jag kanske klara mig. Folk klarar sig i 2 månader utan den de älskar. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det är möjligt. It can be done.
Men en evighet, en livstid utan dig Tea? Det går inte.
39 dagars helvete.
326 dagar kvar. Sen ska allt bli bättre. Så är det sagt.
Hela situationen är bisarr. Du ska vara här. Egentligen så förstår jag ingenting just nu. Jag är i någon sorts dvala. I en bubbla. Inget och ingen kan nå mig nu. Det är sant, allvarligt när någon pratar med mig så känns det som om jag har bomull i öronen, allt är så avlägset och overkligt. Alla är på ena sidan av en glasvägg förutom jag. Där kan vi stå och se på varandra. Fast vi hör inte. Och vi känner inte. Det är bra att känns så. Jag gillar det. Jag är avdomnad och det känns bra, det gör inte lika ont då. Dessutom så kan ingen tränga sig in och förstöra det vi hade, våra minnen. Här är jag säker. Det känns bra att få försvinna.
längre och längre bort, för var dag som går.
itsablogglife