SHE LEFT MY WORLD BUT SHE'LL NEVER LEAVE MY HEART
När jag fick reda på att Tea hade dött, var det tidigt på morgonen.
Det första jag ville göra var att försvinna helt. Sedan funderade jag på att ta pillrena igen, de äckliga jag redan hade provat. Men jag kom inte för det, jag var helt avdomad och kunde inte röra mig.
Jag visste inte då att jag skulle stanna i det läget i tre månader.
♣
En dag, jag tror att det var kanske tre månader sedan, fast jag minns inte riktigt, blev saknaden för mycket och jag tog till alkohol för att dämpa ja allt. Jag ville dämpa anorexin som försökte slingra sig kring mig igen,och saknaden som låg som en stor klump i magen.
Det hände inget, jag söp bara upp allt äckligt vitt vin, det var kanske en halv vinflaska och fem öl.
Kanske slapp jag sorgen i några timmar, men det jag vill ha sagt är att det inte är värt det.
Jag har testat det mesta och inget fungerar, det enda som det gav mig var en till dålig upplevelse.
Ännu ett bevis på misslyckande. Hur svag jag är, hur lätt jag faller för frestelser som är för stora för att jag ska klara av dem.
Jag är så jäkla svag, och det är svårt att erkänna ändå. För jag har alltid velat vara stark och alla har sett mig som den kontrollerande typen, den som klarar allt i skolan, hon som får mvg, hon som aldrig mår dåligt. Hon som kommer över vadsomhelst. Hon som kan få vilken kille hon vill.
Jag fick honom jag ville ha, och jag förlorade honom.
Jag har anorexi.
Jag var med i en bilolycka som dödade min kusin.
Jag förlorade min pojkvän, när han var otrogen med en klasskompis.
Jag är hon som har en bästavän som är död.
Jag har tagit en överdos.
Jag är inte stark. Jag är misslyckad. Jag är så jävla svag, så jävla svag. Så jävla svag att det är sorligt.
Jag saknar henne så himla mycket, och jag inte beskriva hur ont det gör, hela jag vill liksom bara skrika eller slå sönder allt i mitt liv, eller bara få kasta något hårt, jag vill förstöra allt omkring mig, jag vill ha bort allt, allt som visar att du inte finns kvar, och jag hatar att vara såhär, arg och ledsen. 2008 måste bli bättre.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag har levt utan min bästavän.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Både ja och nej, jag skulle bli frisk, och det blev jag ett tag men sedan så föll jag tillbaka i det.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej
4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min bästa, finaste, älskade Tea försvann.
5. Är det något du saknar år 2007, som du vill ha år 2008?
Tea, går det?
6. Vilka länder besökte du?
Sverige bara.
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Den 30 augusti när Tea lämnade mig.
8. Vad var din största framgång år 2007?
Att bli frisk.
9. Största misstaget?
Att jag har fryst ut vissa, men det spelar ingen roll längre, jag vill ändå inte ha någon annan än Tea, jag behöver bara henne.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag "lider" av anorexi, men jag kan inte klaga, jag försatte mig i den här situationen helt själv.
11. Bästa köpet?
Den vita oversizeskjortan jag köpte på MQ till Tea's begravning.
12. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Tea gjorde mig glad så länge hon fanns till.
13. Vad spenderade du mest pengar på?
Först mest kläder och sedan blommor till Tea's grav.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Don't matter med Akon, våran låt.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än jag någonsin har varit.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit med Tea, men det gick inte direkt.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Slutat äta och gjort Tea besviken.
18. Hur tillbringade du julen?
Hemma.
19. Blev du kär under 2007?
Ja det blev jag.
20. Hur många one night stands?
Inga
21. Favoritprogram på TV?
Vänner.
22. Hatade du någon som du inte hatade i början av året?
Nej jag slutade hata snarare, fast jag tycker inte om mig själv just nu.
23. Bästa boken du läst i år?
Linas kvällsbok
24. Största musikaliska upptäckten?
Akon
25. Något du önskade dig och fick?
Jag antar att jag fick mitt ex, jag fick ha honom ett tag iallafall, och det ville jag ju. Räknas det?
26. Något du önskade dig men inte fick?
Tea, och jag skulle byta henne tillbaka för vadsomhelst i hela världen!
27. Årets bästa film?
Jag vet inte
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Jag och Tea myste hemma med en spakväll och K var med också.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre kanske?
Om Tea inte hade dött.
30. Vad fick dig att må bra?
Att veta att Tea fanns där.
31. Vem saknade du?
Tea
32. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har väl inte träffat någon, men Jenny har stöttat mig, och hon är jävla underbar bara så att ni vet. Hon är finast och hon förstår inte hur mycket hon betyder för mig, och hur mycket hon kan hjälpa mig igenom saker.
itsablogglife
Jag saknar min bästavän
Ibland kan jag stanna upp, i vardagliga sysslor. Som att städa, äta, eller bara andas, och förundras över att världen kan fungera utan henne.
Hur är det möjligt.
Hur kan alla leva vidare och hur kan världen gå vidare, utan Tea. Den viktigaste personen på hela jorden.
Jag förstår det inte.
Julen förflöt i ett dis av tårar och sorg.
Första julen utan henne, av många, många fler som väntar mig.
Kommer jag att klara det? Måste jag få undra. Vissa dagar är det självklart, andra inte.
♥
Den tjugofemte var ändå värst.
Det regnade. Massa julmat kvar, bara att äta och se glad ut. Inte för att mamma skulle märkt om jag så slängde den i väggen, jag vet jag har provat.
Istället satt jag där, och så kom tårarna igen. Fast jag inte ville.
Det märkte hon faktiskt, hon sa:
"Men... Lilla lilla Malin. Är du ledsen nu igen. Är det för hon den där...hm... eh, den där flickan, Terese var det va?"
Jag brukade tro att jag hatade min mamma, även om folk omkring mig sa att man inte kan hata sin mamma, så gjorde jag det. Men nu tycker jag bara synd om henne. Hon är så jäkla misslyckad. Och hon har förlorat sin dotter för spriten, och jag hoppas att det var värt det, för hon får aldrig en chans till.
♥
Istället för att skrika och slänga saker, sprang jag ut i ösregnet. Där tårar får sällskap, man kan säga att i regnet finns inga tårar, bara droppar.
Och där fick jag gömma mig ett tag.
Att bara sitta i regnet, och höja armarna mot skyn, för att se om man kan nå upp till himlen, där det sägs att hon håller till.
Jag nådde inte. Jag kommer aldrig att nå.
itsablogglife
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING
Jag svarar på alla kommentarer när jag kommer hem, om någon bryr sig om att kommentera.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING!♥
Julen utan Tea är som ingen jul alls.
Hela jag liksom skriker efter dig, jag behöver dig!!
Jag ska ta mig igenom julen, utan henne. Och sen kommer jag att blogga igen, jag vet inte hur många dagar det tar, men inte mer än en vecka. Jag måste fockusera på det nu.
God jul Tea, fyfan vad jag saknar dig. Någon gång ska vi koka knäck och rulla kokosbollar igen, I promise.
JAG ÄLSKAR DIG.
itsablogglife
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING
vad sa din mamma när du tog överdosen, och vad sa tea, aså hur reagerade dom?
fortsätt kämpa
När jag tog själva överdosen, så hade jag varit ensam hemma i två dagar. Hela familjen var på någon kryssning, men jag minns inte vilken.
De kom hem några timmar efter att jag hade gjort det, jag hade inte tänkt berätta det för min mamma, men hon hittade mig sovandes på badrumsgolvet. Jag berättade vad jag hade gjort, och hon brydde sig inte.
Men sen är det så också att min mamma är en alkolist, och det kan jag nog säga här, eftersom att ingen vet vilka vi är. Så hon har aldrig riktigt varit där för mig. Men hon skärper till sig med min lillasyster Jennifer, alltid något.
Det blev inga konsekvenser med min mamma, såvitt jag vet så kommer hon inte ihåg att det har hänt längre.
♥
Men med Tea så var det annorlunda, hon blev verkligen helt förkrossad när jag berättade.
Jag hade räknat med en reaktion, men inte en sån.
Hon började gråta. Och jag började också gråta, för jag var så himla ledsen, jag hade misslyckats med det också, jag kunde inte ens göra min bästavän lycklig så länge jag var olycklig.
Hon sa att jag inte fick göra så mer, aldrig mer Malin, var hennes exakta ord som ringer i mitt huvud än idag.
Hon var så besviken, så otroligt besviken och sårad över att jag hade tänkt lämna henne.
Och då lovade jag att aldrig mer göra något sånt, hon fick mig att lova det.
Eller egentligen så var det ingen fråga direkt.
Hon sa helt enkelt att jag var tvungen att välja. Henne eller Anorexin.
Och jag valde henne.
Hon visste att jag skulle det, hon kände mig så väl.
Jag älskar henne för att hon gjorde det, hon sa att om jag valde att ta mig ur det här, så skulle hon vara där i varje steg. Varje andetag, och hon höll vad hon lovade.
Jag är så jävla tacksam för det, att hon sa ifrån, för hon orkade inte mer. Hon ville inte se mig dålig mer, hon orkade verkligen inte det.
Det är något jag har märkt, att när jag mådde dåligt så gjorde hon också det.
Hon räddade mitt liv, och jag ville vara där för henne på samma sätt. Men det får jag inte. För hon är borta.
Och det gör så fruktansvärt ont, inne i mig.
Även om jag skärpte till mig och började bli frisk, så vet jag att Tea var otroligt sårad, fortfarande när jag sist såg henne. Och jag kan aldrig ta tillbaka det.
Jag ville inte såra henne, det visste hon, men hon började tvivla på sig själv efter det, var hon inte en bra vän, hade hon gjort något fel, varför ville jag lämna henne, när hon gjorde allt för mig.
Det kan jag inte svara på, ens idag ett år senare. Jag kan bara säga som jag sa till henne;
Att jag inte kände något just då, och det spelade ingen roll vad någon sa, eller gjorde. Jag var inte mig själv.
Men att det hon har gjort för mig, är det finaste och bästa någon kunnat göra, och jag genomförde det ju inte, eftersom att jag inte ville lämna henne, det var det som höll mig kvar på jorden.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING!♥ Så jävla satans fucking mycket!! Kom tillbaka!! Du är mitt allt liksom, ord beskriver inte hur mycket du betyder för mig, men jag tror att du vet innerst inne. Jag hoppas det.
Jag lever för dig.
itsablogglife
För 110 dagar sen fanns du hos mig
På det kalla frusna gräset.
Det brukade vara grönt förut, men precis som allt annat försvann det. Det är vitt för frosten har lagt sin tunna hinna över varenda litet grässtrå.
Lägger handen över gräset, och undrar om hon kan känna det. Närmare än så kommer jag inte. Närmare dig än så kommer jag aldrig att komma.
Ibland stryker jag med fingertopparna i skårorna efter hennes namn på gravstenen.
Och det är så stort och svårt att förstå, att du aldrig mer ska få ta fler andetag.
Ofta gråter jag.
Länge kan jag ligga där. Ända tills stjärnorna tittar fram. Då kan jag resa på mig ibland och titta på dem.
Och undra om hon ser samma himmel som jag.
Ibland så orkar jag inte ens resa mig upp. Ibland stannar jag i flera timmar och väntar på orken.
Förutom Tea hade jag en annan bästavän, Anorexin. Först fick hon mig att må så jäkla bra, ruschen blev ett måste, och jag tappade bort mig själv i det. Sedan mådde jag bara sämre och sämre, tillslut hade hon tagit över mitt liv.
Vissa dagar är det så lätt att bara bli vän med anorexin igen.
Den enda som just nu känner mig. Jävla älskade hatade sjukdom.
Jag är inte mycket utan Tea, jag är ingen bästavän längre. Ingen kommer någonsin att älska mig som hon gjorde. Och jag kommer heller inte älska någon som jag älskar henne.
Och utan anorexin är jag ingen alls.
Jag säger det, få aldrig anorexi!
Hon kommer att bryta ner dig totalt.
Det är ingen vän du vill ha. Tack vare min sjukdom har jag förlorat en massa tid med Tea, som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Men om jag fick välja, så skulle du alltid komma först, Tea.
itsablogglife
Pure survival
Tunna snöflingor dalar ner, sakta.
Sakta, sakta. Och jag tänker, att det är skönt.
Att bara få ta det lugnt. Och andas. Att det inte behöver gå så fort fram.
Jag behöver tid.
Fast mest av allt behöver jag nog Tea.
Jag saknar henne så sjukt mycket, allt som var bara hon.
Jag kan inte för mitt liv förstå att jag aldrig mer ska få träffa henne.
Hon ska aldrig mer få ta andetag här på jorden.
Aldrig mer.
Det är orättvist och osammanhängande och helt overkligt.
Samtidigt tänker jag att, hur kan det få vara så här. Livet har stannat av helt i min värld.
Jag har gjort mycket som jag ångrar, speciellt just nu.
Jag har uteslutit många ur mitt liv, och samtidigt som jag önskar att jag inte hade gjort det, så vet jag att jag gör så, för att kunna överleva.
Att stänga människor och känslor ute är det enda jag har sysslat med de senaste 2 åren. Förutom Tea.
Om jag inte fick ha Tea, så bestämde jag mig för att inte ha någon.
Det är fel och snart står jag ensam kvar.
Men är det ingen som förstår att jag bara försöker överleva.
Jag menar inget illa, förlåt. Verkligen, men jag gör det jag måste.
Tunna snöflingor dalar ner, sakta.
Och jag tänker, att jag behöver tid.
Tid att förstå att Tea inte finns kvar.
itsablogglife
Jag hoppas att du vet
Jag fick låna en ängel.
Som spred ljus i mitt liv. Hon fick mig att inse att jag är något.
Jag var någon för henne. Jag vet inte varför hon valde mig. Men jag är glad att hon gjorde det.
Utan henne hade jag inte stått här idag. Det är jag säker på.
Om hon hade valt att lämna mig när jag var som sjukast hade jag nog tagit livet av mig.
Men hon skulle aldrig göra det. Hon fanns alltid där för mig.
Jag saknar det.
Ibland har jag svårt att förstå att hon är borta.
Ibland försöker jag ringa henne. Jag önskar att jag kunde få höra hennes röst, få hålla om henne, en sista gång.
Se om det känns som vanligt. Som det brukade göra förut.
Jag önskar också att jag kunde få säga vissa saker som hon skulle ha vetat.
Som att jag älskade henne över allt. Hon tog mig igenom det svåraste jag har gjort i mitt liv. Hon fick mig att inse vad jag var. Att jag var mer än anorexin. Hon räddade mitt liv.
Fast jag tror att hon visste det ändå, innerst inne. Jag hoppas att hon vet.
itsablogglife
Jag älskar dig och saknar dig så att jag nästan dör.
Alla gör val. Varje dag gör man val.
Vissa är mindre och andra är stora och livsomfattande.
Jag har gjort många val. De flesta har varit till de sämre. Även om det inte alltid var meningen.
När Tea lämnade mig gjorde jag också ett val. Jag valde henne. Att alltid tänka på henne, och minnas.
Nu när jag vet hur många personer jag har sårat på grund av det, så måste jag ifrågasätta det valet.
Tea är det viktigaste jag har, fortfarande, det är inte tal om något annat.
Men jag ångrar allt jag gjorde mot alla andra.
Jag har stängt ute alla. Som om det var ett svek mot Tea att tycka om någon annan.
Så skulle hon inte ha tyckt alls. Hon vill att jag ska vara glad och må bra.
Jag har gjort precis tvärtom.
Idag fick jag reda på att jag ligger på minus i mitt viktprogram, går jag ner mer: så åker jag in igen.
Det är också ett val jag har gjort.
Men jag har bestämt mig nu. Jag är inte redo att släppa in någon i mitt liv.
Och det gäller anorexin också. Jag ska klara det. För ett tag, medans jag var hos doktorn, så kändes det som att Tea var med mig, när han sa allt.
Jag vet att det är overkligt och surrealistiskt, och att det inte kan vara så.
Men hur det än var, så kändes det bra och fint.
I slutändan så spelar det ingen roll om det var på riktigt eller inte, känslan var ändå på riktigt.
Jag älskar fortfarande Tea mest av allt. Nu ska jag börja kämpa för det som finns kvar av mig, jag är inte anorexi, jag är Malin. Det kanske kan räcka ett tag?
Jag ska kämpa för dig Tea.♥ Just like I promised...
itsablogglife
Jag önskar att jag var mer.
I varje andetag.
Ibland kan jag se tillbaka på mitt liv där vissa minnen verkar klarare än andra.
Jag minns att springa omkring på ängen vid sjön.
Jag minns att blåklinten var havet och vi kunde vara sjöjungfrur. Fria.
Jag kommer ihåg hur grusvägen precis innan man kom till lekplatsen, den dammade när våra fötter klapprade mot den. Vi brukade springa. Fortfort.
Och tävla om vem som kunde hoppa längst. Vi hade det otroligt bra då.
Jag har haft ett bra liv, iallafall den delen med Tea.
Kanske har jag inget att klaga över. Jag kanske fick min bra tid, nu i förskott.
Jag kanske ska leva på den resten av mitt liv.
Jag har ju inte direkt en pappa som misshandlar mig.
Jag har bara en pappa som jag inte har kontakt med, en mamma som inte bryr sig om mig.
Jag hade iallafall Tea.
♥
Hon var mitt allt, min bästavän, min soulmate. Det är hon fortfarande.
Ingen kommer att kunna ta hennes plats. Det kan jag lova. Varken idag eller imorgon. Aldrig.
Jag vet att jag har svikit mycket, jag har gjort en av de värsta sakerna. En av sakerna jag lovade Tea att aldrig göra, att falla tillbaka i anorexin.
Men jag är ledsen för det, av hela mitt hjärta.
Men i grund och botten. Är jag bara en misslyckad anorexipatient som inte längre söker undervikt.
Bara smärtlindring.
I wish I was more. Mer som Tea.
itsablogglife
Jag är maktlös
Jag är maktlös. Det enda jag vill höra; är att jag inte kunde ändrat det som hände...
Jag vet, att vad jag än tar mig till eller gör. Hur mycket jag än protesterar och gråter och skriker.
Så måste jag någon gång acceptera det som har hänt.
Att min bästavän faktiskt är död, även om det var onödigt så är det så det är.
♥
Jag var vid Tea's grav idag, fixade lite blommor och så. Hon ska ha det fint, min älskling.
Varje vecka ska jag vara vid hennes grav, och hälsa på, och berätta saker för henne.
Det blir inte lika ofta som förut. När hon fick andas och uppleva saker, men ändå.
När jag är gammal och grå ska jag fortfarande göra det. Så att hon vet att hon fortfarande är speciell.
För det vet jag att hon kommer att vara. Hon kommer alltid att vara min bästavän, min soulmate.
Ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats, och jag hoppas att hon vet det.
Att hon är bäst, och att jag saknar henne. Vet hon det?
Jag ville alltid vara med henne, och så är det nu med. Men jag vill inte att hon ska vara besviken på mig.
Fast jag vet att hon är det. För att jag tillåter mig själv att falla tillbaka i anorexin.
Jag har gjort henne besviken många gånger under vår vänskap, men jag tror och hoppas att hon älskar mig ändå.
För jag älskar ju henne fortfarande.
Och så kommer det alltid att vara. Men jag är rädd för att älska igen. Tea kommer jag att fortsätta älska, inget kan skilja det vi har tillsammans åt nu. Det kan inte bli värre.
Men jag vill inte älska någon, som jag älskar Tea igen.
Jag klarar inte att förlora så igen, jag vet inte ens om jag klarar av det här.
Allt jag vet, är att idag: Gick jag upp, och andades för Tea's skull.
Det är allt jag kan göra just nu. Jag andas.
Jag är maktlös och det enda jag egentligen vill höra är att jag inte kunde ha ändrat någon som har hänt.
itsablogglife
Ett jävla oviktigt inlägg
Om du ändå stannat kvar en stund.
Imorgon ska vi spela våran första match utan dig älskling.
Jag förstår inte, varför är du inte här, jag kan verkligen inte andas. Hur ska jag klara mig utan dig.
Panikångest som kommer och går hela tiden, jag kan inte andas när du inte är här, Tea.
Jag är inte redo för det här, jag vill inte klara mig utan dig, jag kan inte. Jagkanintejagkaninte.
Jag hatar mitt liv utan dig i det.
Och var är du nu, vart finns du.
Till dig som kan ändra det, jag gör vadsomhelst för att få henne tillbaka. Jag gör allt. Jag ger allt av mig själv för att få henne tillbaka. Finns det något jag kan göra ens.
Om jag hade varit bättre och starkare, hade hon varit här då?
Om du kommer tillbaka, Tea, så kommer jag att finnas här, och vänta på dig. Alltid.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag älskar dig så mycket Tea. Du vet nog inte hur mycket alls. Jag önskar att du var här nu.
Och jag förstår inte vad jag kan ha gjort för fel i livet för att få förtjäna det här.
Snart är det jul, det kommer att bli ett rent jävla helvete utan dig. Nej men jag klarar inte mer idag. JAg är söndergråten till max och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är helt ensam i hela världen
Jag skriver imorgon innan matchen om jag överlever dagens dos av saknad.
Det känns som om jag inte kan beröra genom det här inlägget alls, jag mår så jävla kasst, men jag kan inte förklara det.
Fy fan vad jag saknar dig mitt hjärta
itsablogglife
Som för att komma närmare
Lätta snöflingor dansar ner. Jag trycker pannan och fingertopparna hårt mot fönsterrutan. Som för att komma närmare.
Närmare omvärlden. Närmare Tea.
Kylan bränner på huden. Och jag tänker, att är det såhär det ska kännas. Jag har varit avdomnad så länge, från känslor, från att tänka också.
Det var som om jag aldrig hade känt kylan, det var som ett uppvaknande.
På den klara mörka himlen såg jag en stjärna falla,
Det jag önskade då var att få Tea tillbaka.
Vet hon att jag ibland ser upp mot himlen, och undrar om hon ser samma himmel.
Vet hon att jag drömmer om henne ofta, ofta. Att jag slår hennes nummer ibland, bara för att få höra hennes röst. Om än bara för några sekunder.
Vet hon att jag tänker på henne hela tiden. Vet hon att jag andas för hennes skull.
Vet hon om att jag inte äter nästan alls just nu. Är hon besviken.
Jag tror det. Hon hatade det jag gjorde mot mig själv, hon fick mig att svära att aldrig mer göra det. Och nu gör jag samma sak igen. Jag som lovade att inte, aldrig mer sa vi.
Jag vet vad jag gör, och jag vet att det är fel.
Men jag måste få göra någonting som lindrar tankarna. Bort från saknaden.
Vet hon att jag är jätteledsen för allt jag gör just nu.
Vet hon att jag älskar henne, vet hon att jag är svag utan henne.
Lätta snöflingor faller ner. Jag trycker pannan och fingertopparna hårt mot fönsterrutan. Som för att komma närmare.
Närmare världen, som jag har avskärmat mig från helt och hållet. Finns världen kvar därute? Och väntar på mig.
Eller håller den, precis som jag, andan och väntar på att hon ska få komma tillbaka.
Just nu står jag ensam kvar i den stora världen, förundrad. Har vi verkligen överlevt ett helt kvarttal? Eller är allt det här en vision starkare än livet självt?
Lever jag över huvud taget. Varför måste jag finnas till när Tea inte får.
itsablogglife
4 år sedan.
Det var en lördag.
Det spöregnade mot bilens tak och trummandet var lugnande, Tryggt liksom.
I bilen satt jag och min kusin, Amina som precis hade tagit körkort.
I den andra bilen satt 4 andra.
Det var halt och mörkt. Fast inte på ett läskigt sätt. Snarare på ett mysigt sätt.
Jag satt och sms:ade, när ett strålkastarljus plötsligt slog oss i ögonen.
Det var en annan bil, påväg rakt mot oss. Utan att hinna tänka, så kände vi den kraftiga smällen.
Det var som en dröm. Jag kastades rakt mot rutan, och där förlorade jag medvetandet.
Det nästa jag minns är att någon har dragit ut mig ur bilen. Runt omkring oss var en massa människor och jag hörde syrener.
En ung kvinna försökte förhindra att jag skulle svimma igen.
Det är svårt att förklara men det kändes som om jag låg på en svajande plattform, som hotade att kasta ner mig, långt ner i avgrunden.
Det var en lättnad att få släppa taget om verkligheten.
Jag opererades direkt när jag kom till sjukhuset för skallskador.
Sedan låg jag i koma i 3 dagar.
Utan att behöva tänka eller reflektera, låg jag där, som i dvala. Inte död, men inte heller levande.
Den första personen jag såg när jag vaknade, var Tea.
Hon hade vakat vid min sida oavbrutet. Älskar dig för det, bästavän.
Det här är första gången jag någonsin har skrivit det här, och det var tack vare Jenny som jag gjorde det.
Tack för att du finns, you make my days by beeing you.
Jag var den enda som överlevde olyckan.
Jag saknar dig också Amina, och jag önskar att det inte hade behövt vara såhär. Ta hand om Tea.
Amina och Tea♥ Vänta på mig, vart ni nu är.
itsablogglife
Gråter.
I:a december.
Jag vill inte se julkalendern iår. Jag vill inte öppna kalenderluckor, jag vill inte tända ett ljus varje söndag.
Det är sånt som vi brukade göra tillsammans.
Jag är rädd för att göra sånt som brukade vara våra saker, våra traditioner. Då kommer jag inte att minnas dem som våra grejer, jag kommer att minnas annorlunda nu, när jag måste uppleva dem utan henne.
Jag vet, med all säkerhet; att om hon inte hade funnits, så hade jag varit död nu.
Hon räddade bokstavligen mitt liv. Hade jag inte haft henne under min sjukdomstid i anorexin, hade jag nog varit borta nu. Det var så jävla nära tillochmed när jag hade henne som stöd.
Tänk att hon var där varje dag, trots att jag inte var det.
När jag var som sämst så ringde hon varje dag. Hon blev mitt allt, det jag levde för.
Hon fick mig att förstå att jag inte kunde göra såhär mot mig själv.
Hon fick mig att förstå hur mycket hon behövde mig också. Jag var viktig för henne.
Efter min överdos bestämde jag mig för att leva för henne istället, jag ville inte leva för mig själv så jag lutade mig emot den jag visste skulle finnas föralltid.
♥
Nu spelar det ingen roll vad jag gör mot mig själv längre.
Jag vill inte kämpa mer. Jag är trött på att kämpa mig blodig för varje andetag.
Både tårar och ångest kommer alltid att vinna i slutändan.
Likaså anorexin. Än har den inte kommit ikapp mig en andra gång, but just you wait.
Jag vet hur det kändes förra gången innan jag försvann.
Det kändes precis som nu.
Jag vet att jag har lovat och jag ska hålla det.
Jag ville bara att du skulle veta det, Tea. Hur mycket jag kämpar. Varje dag.
Jag vill vara stark. Men jag är inte det.
Men jag vet inte var jag ska ta vägen. Paniken tar liksom över mig nu. Vad ska jag göra!
Och om hon fortfande finns till någonstans, kommer hon ihåg mig?
Kan hon se ner på mig. Förstår hon att jag gör allt för henne?
Saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne?
Tänker hon på mig fortfarande, eller har döden nått sitt mål. Tills döden skiljer oss åt.
Den enda jag verkligen vill veta är,
Älskar hon mig fortfarande, som jag älskar henne. Finns jag kvar i hennes hjärta.
Eller har hon slutat med det, precis som alla andra.
ANDAS FORTFARANDE.
itsablogglife
