itsablogglife

Det kommer aldrig att vara utan dig bästavän.
Jag var hemma hos Tea idag. Eller får det heta så nu? Hemma hos Tea? Hon får ju inte bo där mer.
Jag har inte varit i hennes rum sen den 30 augusti.
Det såg likadant ut. Fast i sängen var det spindelmannen överkast istället för det där ljusrosa hon hade.
Hennes lillbror Kevin sover där nu ibland. Fast han berättade för mig att han aldrig flyttade något därinne.
"Tea vill ha det på samma sätt som förut"
Det är bara ett rum nu. Förut var det ett bra rum, där vi spenderade många timmar. Det brukade vara ett tryggt rum.
Jag brukade känna mig trygg där. Hemma liksom.
Nu känns det inte så längre. Jag kände mig bara ännu mer ensam.
Då grät jag lite. När jag stod där helt själv, så tänkte jag på hur overkligt det är egentligen.
Jag står i hennes jävla rum, efter tre månader utan att hon är där.
I hennes säng sover hennes 5 åriga lillebror, som inte förstår. Bara saknar en massa.
Det är... ofattbart liksom.
Rummet verkar ha frusit till is, som om det väntar på din återkomst.
Gör du det, kommer du tillbaka?
Det finns inget jag önskar mer i hela världen, än att du ska komma tillbaka.
Idag är det exakt 92 dagar sedan jag såg henne sist.
Ett helt kvarttal.
Jävla skit piss kvarttal. Take me back to wherever you are.
Jag vill vara där hon är. Det spelar ingen roll vart det är, bara det är nära henne.
Jag saknar min bästavän. Ingenting betyder något längre, om jag inte får dela det med henne.
itsablogglife

Jag saknar dig bästavän.
Snön faller och lägger sig på mina ögonfransar. Jag vill inte, men börjar tänka på att Tea's fortspår aldrig mer ska få lämna avtryck i den mjuka vita snön.
För jag vill ju, så gärna. Att hon ska få ha flera dagar.
Att hon ska få uppleva mer, att hon ska få andas och leva.
Egentligen bara av en egoistisk anledning. JAG VILL HA HENNE KVAR.
Jag vill ha henne hos mig. Jag behöver henne.
Hon förtjänade mer, att få vara här.
Snön faller omkring mig och omger mig med ett lugn, en tystnad.
En oönskad tystnad. Jag är så trött på tystnaden. Med Tea fick man aldrig en lugn stund.
Jag saknar så jävla hårt. Livet är tomt utan henne.
Varför fick hon inte stanna kvar. Varför skulle hon försvinna för. Varför var det inte jag.
Inte så att jag kanske vill byta plats, för då skulle Tea varit ensam istället.
Men ändå, varför just hon. Av 9 miljoner.
Varför skulle just hon försvinna. Var det en lottodragning, vad var det? Jag förstår inte.
Jag förstår verkligen inte.
Misshandlare och våldtäcktsmän får leva, mobbare och knarkare får också leva.
Men min Tea, den finaste i världen. Får inte leva mer.
Egentligen var Tea's liv som snön, de fotspår som gjordes har nu fyllts igen av nya snöflingor, och trots att jag inte kan se dem mer, så vet jag att dem fortfarande finns kvar där någonstanns.
Så länge jag tror på det, så lever hon kvar.
itsablogglife

En solig dag i juli konfirmerade vi oss.
Dagen innan sov jag över hos henne och vi hjälptes åt att sätta papiljotter i varandras hår. Sen gjorde vi olika ansiktsmasker av honung och avokado, vi testade båda.
Allt för att vara fina inför den stora dagen som väntade. Vi lade oss tidigt men kunde inte riktigt somna.
Vi vaknade sedan tidigt dagen därpå rejält nervösa, och begav oss till kyrkan, i finklänningar och med fint uppsatt krulligt hår. Jag minns att Tea fick ett kors av sin mamma precis innan, som hon hade fått när hon konfirmerade sig.
Jag minns att jag blev ganska avundsjuk, för min mamma hade inte brytt sig om något sånt.
Senare upptäckte jag att min mamma inte ens hade kommit dit.
I kyrkans källare fick vi vänta i någon timme.
Sedan var det dax, min fina Tea, min annars så tuffa Tea var så nervös så att hon nästan började gråta.
Jag vet inte varför men det kändes som ett avslut. Och det blev det ju också.
Vi kände oss så stolta när vi stod där framme och tog emot biblar och psalmböcker.
Jag kände hennes varma hand i min helt plötsligt, och hon viskade till mig att hon aldrig skulle glömma det här, att det här ögonblicket alltid skulle finnas kvar hos oss.
Det slog oss aldrig att hon kanske inte skulle finnas kvar.
Men vad är alla ögonblick egentligen, när Tea inte finns kvar längre. Vad är alla minnen, nu när centrumet i minnena är borta. Det är allt. Det är allt jag har kvar.
Allt jag har kvar som bevis för att hon har funnits är hårborstar med hennes ljusa hårstrån kvar. Läppsyl formade efter hennes läppar, skrivböcker med hennes skrift i, och tidningar hon har vikt hundöron på.
Egentligen bara materiella saker, som egentligen inte alls var hon. Hon var mycket mer än sitt yttre, hon var mycket mer än vad alla trodde, framför allt var hon alltid mycket mer än vad jag någonsin var.
Och någonsin kommer att bli.
Det borde ha varit jag som försvann istället för henne. Det hade varit bättre. För alla.
itsablogglife

Vi är alla trasiga.
Mitt på so:n så pratar vi om religion, och så tar någon upp himlen, sedan rullar det på. Och tillslut pratar alla om Tea istället. Tova är den första som börjar gråta, hon har alltid lätt till tårar.
Sedan börjar alla förutom killarna, Eller jo, E grät lite.
Jag ville verkligen inte. Det enda jag ville var att prata om buddhism och sedan ta rast. Men så blev det inte.
Det kanske var bra att några fick släppa ut känslor, men jag ville verkligen inte.
Men tårarna vann, som vanligt.
Vår mentor fick gå och hämta förstärkning som jag såg det, egentligen var det bara en kurator och tre lärare.
Så vi grät, och tände ljus.
Det var ganska fint faktiskt, killarna satt och tröstade tjejerna, det hade sett ganska kul ut. Om det hade varit en rolig situation.
Det var jobbigt ändå för alla, och många förlitar sig på att jag ska vara den starka. I slutändan är det ändå jag som måste trösta. Jag är bara lite trött på att alltid vara stark, jag är ju inte ens stark, jag måste vara världens svagaste person. Det känns så. Jag känner mig varken stark eller stabil. Snart kommer jag att bryta ihop. Jag känner det på mig.
Min poäng är iallafall att vi är alla trasiga. Jag var rädd för att andra skulle glömma Tea, men efter idag så är jag inte lika rädd. För de saknar också, precis som jag.
Och jag vet att jag har en vän i E egentligen, fast inte just nu kanske. Han är helt förstörd just nu.
Han är så jävla arg hela tiden, arg för att du är borta, arg på alla andra för att de inte kan fixa det, men allra mest arg är han nog på sig själv, för att han inte berättade för Tea hur han kände.
Men eftersom att jag vet att han läser det här så vill jag säga det, Eric:
Tea älskade dig, och hon vill inte att du ska känna såhär.
E ska föressten få gästblogga här någon dag. Så att jag kan samla mer intryck av Tea.
itsablogglife

"Soulmates never die."
Jag läste det idag. Först så tänkte jag att den som skrev det, inte vet någonting.
Det spelar ingen roll hur nära man är. Hur mycket man älskar, eller saknar någon.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än skriker, eller hur mycket jag gråter.
Men sedan tänkte jag efter, och jag tror att Tea finns kvar hos mig, så länge jag låter henne vara delaktig i mitt liv. Så länge jag tänker och så länge jag älskar henne, så måste hon finnas kvar hos mig.
Det måste ju vara så, visst?
Och nu vet jag att det är sant, att soulmates, själavänner, faktiskt inte dör.
För om man har den kopplingen tillsammans, själakopplingen, så kan man ta sig igenom vadsomhelst, det måste vara så, annars skulle det inte heta soulmate.
Tea är min soulmate, och hon har alltid varit det. Så ska det alltid vara.
Hon ska finnas hos mig i varje andetag.
Jag har lovat att kämpa, men idag är jag trött. Så jävla trött.
Hur mycket jag än försöker så kommer tårarna alltid ikapp. Hjärtat blöder, stor klump i halsen och det svider i solarplexus. Jag kan verkligen inte förklara hur dåligt jag mår just nu.
Jag är verkligen helt söndergråten, och paniken tar liksom över mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Om jag inte får hålla om Tea snart så spricker jag. Exploderar.
Pang. Bom. Slut?
itsablogglife

vad hände egentligen med Tea`?
Fortsätt kämpa

Jag fick en fråga om hur jag och Tea träffades. Here is our story.
Vi träffades när vi var sex år. Då gick vi på förskolan.
Hon hade gått där i ett år, men jag var ny, vi hade precis flyttat.
Jag minns inte mycket från den tiden. Men jag minns att första dagen, var jag så nervös att jag nästan kissade på mig. Tea kom fram till mig direkt och frågade om vi skulle leka.
Det var så typiskt henne, att säga direkt vad hon ville.
Det var skönt med henne, man behövde inte sitta och luska ut vad hon ville. Tea visste precis vad hon ville och var inte rädd för att fråga om det.
Jag saknar det, bästavän.
Ändå sedan första dagen när jag började där, på dagiset, så har jag och Tea varit bästa vänner.
Vi bara hittade varandra direkt. Hon var min soulmate.
Fel. Såhär är det: Vi är varandras soulmates. Än idag.
Vi höll ihop hela lågstadiet, ända tills 5an, då jag bytte till K, och Tea gick kvar med klassen i mellanstadiet.

Efter många om och men så bytte jag tillbaka efter 2 månader, tillbaka till Tea.

Jag saknade henne och vi insåg att det inte alls var såhär vi ville ha det.
Sedan dess har jag spenderat varenda skoldag, alla lov, alla timmar med henne. Och nu är hon borta.

Jag saknar att hon var lätt att ha att göra med, kanske var det just för att jag kände henne utochin.
Jag saknar att hon kunde få allt att kännas bra igen.
Jag saknar hur hog tog tag i situationerna. Hon tog alltid hand om mig.
Nu måste jag ta hand om mig själv.
Bottom line;
Tea är den bästa personen jag vet.
Och ibland önskar jag att det hade varit jag som dog istället för henne.
Nu tänker alla, att neej det gör du inte Malin. Men det gör jag faktiskt.
Tea var bättre än jag. Hon var ambitiös, och jävligt envis, hon brydde sig om alla och hon hade världens största hjärta. Jag önskar att jag var mer som henne. Starkare. Hon skulle aldrig ha stängt ute allt och alla i sitt liv utom sin älskade blogg, hon skulle inte ha sårat människor som bara ville vara snälla, som jag har gjort genom att stänga dem ute. Så jag önskar att Tea fick leva, istället för mig.
För jag vet att hon skulle ha gjort något bra av sitt liv tillslut. Hon skulle kämpa. För hon är stark.
Jag känner mig bara tom inombords.
Jag vill inte släppa någon in, och så skulle hon inte gjort. Hon skulle ha levt.
Hon skulle utnyttjat livet mycket bättre än jag.
Och nu gråter jag igen.
Andningen stockar sig i halsen, och det gör ont.ont.ont. i hjärtat. Kan man dö av sorg.
Det är... det går inte att förklara hur mycket jag saknar henne.
Jag bara blöder inombords. Och jag undrar vad hon gör nu, om hon kan göra något.
Vem ska jag älska nu, vem ska bry sig om mig nu, när hon är borta....
Förlåt om inlägget är rörigt, men det har varit svårt att skiva om hur hon var.
Idag är en jävla skitdag, om det inte var för Tea's lillbror Kevin och lillasyster Hanna, så skulle jag nog lägga mig ner och dö idag. Vem ska annars berätta om dig.
JAG ÄLSKAR DIG TEA. Och idag saknar jag dig så att jag nästan spyr.
Tack alla som läser och tar sig tid att kommentera.<33
itsablogglife

Jag och Kevin, din lillebror var vid din grav idag.
Han har verkligen tagit allt jättehårt.
Det är så orättvist att en liten kille på 5 år ska behöva ta itu med något sånthär.
Han förstår inte, det gör väl inte jag heller direkt, men han frågar hela tiden när du ska komma tillbaka, och jag har läst det, att barn oftast tror att någon ska komma tillbaka ett tag efter begravningen.
Men han har märkt att något är fel.
Så jag frågade din mamma om jag skulle ta med honom till din gravplats,så att han kanske fick säga hejdå till dig.
Vi köpte en stor bukett, han fick välja och bland blommor hur han ville, allt från rosor till fredsliljor till brudslöja, och allt i olika färger.
Sen gick vi till din grav och tände ljus och lämnade blommbuketten.
Han såg så liten ut när han stod där i sin lilla jacka, och det var just då jag tänkte efter.
Att fan, han är bara 5 år. Hur overkligt är inte det, en liten kille som måste leva utan sin storasyster.
Så jag började gråta, för hur fan kan det få vara såhär, och då började han också gråta. Jag bara höll om honom, jag visste inte vad jag skulle säga.
Vad kan man säga till en liten kille som saknar sin syster?
Sen frågade han mig med en liten röst, och jag lovar, här gick mitt hjärta nästan sönder;
Han frågade mig om han fortfarande fick prata med henne ibland.
Det kändes som om mitt hjärta gick itu.
Han bara tittade på mig med sina sorgsna ögon, och jag bara höll honom jättehårt och svarade att han kunde prata med henne närsomhelst, när han ville, för hon kommer alltid att lyssna. Alltid.
"Men hon kommer inte hem mera"
Han bara visste, att du aldrig mer kommer hem. Han såg så modig ut, på ett litet tag hade han kommit underfund med att att hans storasyster aldrig mer skulle komma hem och busa med honom,
jag har haft ungefär 3 månader på mig, och jag förstår ändå inte.
Det var ingen mening med att säga något, han visste redan. Det enda jag kunde göra var att vara med i hans smärta, och få honom att förstå att han inte är ensam.
Han höll min hand hela vägen hem.
Jag ska se till så att han har det bra i livet, jag ska berätta om dig. Jag lovar.
Det här har nog varit det mest känslosamma inlägg jag har skrivit. Jag gråter hela tiden.
Är det någon som orkar läsa alla mina långa inlägg om hur dåligt jag mår ens...?
itsablogglife

Idag när jag kom hem och läste alla kommentarer så blev jag så obeskrivligt glad. Tänk hur mycket en liten kommentar kan stärka en.
Jag saknar dig bästavän, jag saknar din lukt, i dina armar kände jag mig trygg på något sätt.
Jag saknar det.
Trygghet är någon som jag alltid har varit beroende av, jag har aldrig fått det av mina föräldrar, så Tea blev liksom min trygghet. Det var det bästa som kunde ha hänt mig, att hon kom in i mitt liv.Ända sedan vi träffades när vi var kanske 6 år, så har hon varit min bästa vän, och hon kommer alltid att vara det.

Men det gör så ont att förstå att hon inte längre får finnas till.

Man kan inte höra hennes steg på jorden längre, för hon fick inte ta några fler. Jag kan inte känna hennes andetag längre, för hon får inte andas mer. Aldrig mer ska jag känna henne vid min sida, för hon får inte längre stå här.

Istället ska hon ligga två meter under jord.
Och jag önskar att det hade varit jag som dog istället. För Tea var en bättre person, hon var finast, och hon förtjänade att leva.
Nu är det min uppgift i livet att leva för henne.
Vi brukade säga, "hoppar du, så hoppar jag".
Men du hoppade utan mig, och nu känner jag mig så himla ensam. Många försöker stötta, men ingen är ju Tea, och det är ju henne jag behöver för att känna mig hel igen.
Allt hon har rört vid har ändå stannat upp, som om någon har tryckt på paus, och då vet jag att hon har funnits.
Att allt inte bara var en dröm, en gång har jag haft henne här, men det känns overkligt och avlägset.
Var du någonsin här, eller har jag bara drömt.
itsablogglife

Idag måste ha varit rekord på onödiga tårar.
Jag vaknade vid 5 snåret, strök med fingrarna över bilden av dig på mitt nattduksbord, och började gråta. Varför är du inte här, när jag älskar dig så himla mycket.
Tog tåget till skolan, tänkte på att vi brukade åka tillsammans, och började gråta igen, för att platsen bredvid var så himla tom.
Genomled lektionerna i skolan utan tårar, utom på lunchen när kuratorn kom och lämnade dina halvfärdiga vantar som du hade påbörjat på slöjden. Då grät jag. För att allt är så verkligt, de två första månaderna efter att du hade dött, så levde jag i någon sorts dvala, det är nu som jag har vaknat och måste inse och ta in allt.
När jag kom hem så grät jag igen, vi brukade ju vara varje måndag för då hade vi ingen träning. Den här måndagen, och alla måndagar framöver måste jag vara ensam.
Och tillsist sitter jag och gråter just nu.
Jag önskar att du var här.
Det här inlägget är... tungt på något sätt. Eftersom att jag har något jag måste säga.
Förut brukade jag skämmas över att gråta, det var något som bara svaga människor gjorde.
Men nu så vet jag bättre. Man måste få ventilera sig, och gråt är inte något man väljer.
Jag gråter när jag måste. Jag har levt hela mitt liv med inställningen att man inte kan gråta närsomhelst.
Men det kan man, när saknaden blir för stor och när din parfym letar sig för långt in i näsborrarna.
Jag har bestämt mig för att ta mig igenom det här, tårarna får komma när de vill.
För det är just då, när jag känner att allt är piss och jag bara vill gråta, det är då jag vet att jag lever.
Annars går jag bara runt, som i skolan, jag gör allt som man ska, som en robot.
Men jag är riktig.
Jag har känslor och jag är sårad. Jag får faktiskt reagera.
Jag ska finnas till både för mig och dig, nu när du inte får finnas till mer.

itsablogglife

Fortsättning på inlägget innan, del 2.
Efter att vi hade skickat iväg rosor och ljus, såg du dem föressten älskling? Alla var till dig, hundratals rosor som glimmade i mörkret på det kalla vattet upplysta av ljusen.
Såg du det, ifrån vartdunuär. Om du var nära kanske du såg, eller är du långt borta?
Iallafall så kom våran mentor fram och sa att det hade varit vackert, och först höll jag inte med.
Det är inget vackert med att på sin bästaväns födelsedag, istället för att fira med tårta och presenter, behöva stå ute i kylan och sända iväg rosor med små lappar på, med små meddelande till henne, och hoppas att hon hörde och såg oss. Iställer för att sitta runt middagsbordet med tomtebloss och partyhattar, fick vi stå på det kalla gräset vid din sten som nu är du och försöka hurra så glatt det gick.
Det är inte vackert. Döden är fan inte vacker, inte det minsta.
Men sedan tänkte jag på alla som hade kommit, för att gratta dig på det enda möjliga sättet just nu.
Det är fint att de kom, du var värd den dagen, och alla andra dagar med för den delen.
Jag ska se till att ingen glömmer dig hjärtat.
Fyfan vad jag saknar dig. Det är bara här i bloggen som jag verkligen känner just hur mycket.
I skolan känner jag inte, jag liksom kliver ur mig själv och känner inget.
Men när jag är här, så har jag inget att dölja, och då känner jag mer.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.
Och jag är trött, trött på att skrika, trött på tårar.
Men tillslut orkar jag inte kämpa emot det längre.
Då kommer tårarna och tillslut skriker man ut sin sorg och ångest.
Tills man är helt utmattad. Då infinner sig sömnen och oroliga drömmar.
Tills Malin vaknar. Sen går hon till skolan, och glömmer för ett tag, sen kommer hon hit, till bloggen.
Den enda som orkar lyssna, där känner hon. och så går det runt.
Mina ord i bloggen är skrivna med mitt egna blod.
Alla orkar inte läsa, men det här är bara jag. Bara Malin.
itsablogglife

Nu har jag fått tid på mig att känna och tänka efter, så det är dax att sätta tankarna här så att jag på något sätt kan komma vidare. Tack K för kommentaren. Jag tror inte att du förstår hur mycket det värmde!

Igår var nog den jobbigaste dagen hittills.
Det slog mig att, för 57 dagar sen var jag tvungen att göra det svåraste man någonsin kan göra.
Jag begravde min bästavän.
Och igår fick jag fira hennes födelsedag utan henne. Och ha en minnesstund, det är så overkligt att tänka på.
Jag vill ringa dig och berätta saker, sånt som kanske inte är så viktigt, men sånt som du och jag pratade.
Jag saknar sånt som vi delade du och jag, det var inte bara ord och känslor.
Vi hade en sorts gemensam medvetenhet, det är svårt att förklara, för så har jag aldrig kännt med någon annan.
Vi förstod varandra helt enkelt. Men nog om det...
Igår samlades vi utanför samma kyrka som du begravdes i vid klockan ett.
Stod där i kanske en halvtimme, jag var tidig, och jag frös, fast just då så gjorde det inget, för inget gör ondare än det här.
Iallafall då blev vi insläppta vid halv 2 av dina föräldrar och prästen, de hade hållt en plats längst fram åt mig.
När de slog upp dörrarna och man såg bilderna på den stora skärmen och hörde tonerna från pianot så skrek Mikaela(din moster) till direkt och började gråta, det störde mig lite, inte för att hon var ledsen direkt, utan för att jag hade stått och pratat med henne innan, och då verkade hon så stark och stabil, jag antar att jag ville ha en stark person med mig in i kyrkan, så att jag slapp känna att jag behövde vara det. Men det är nog för tidigt att begära, vi är nog alla fortfarande trasiga, och jag med.

Du ska bara veta hur mycket folk som kom, kyrkans platser räckte inte till, hundratals kom.
Och jag blev obeskrivligt rörd.
Tänk att så många brydde sig att komma dit. Folk hade tagit ledigt från jobbet och allt.
Första tåren rann när prästen frågade mig om någon saknades, han menade förståss någon av mina eller Teas vänner som skulle vara där innan vi började, och då sa jag bara att "Aaa Tea saknas". Och så började jag gråta.
Innan cermonin ens hade börjat...
Jag som alltid hade haft svårt att gråta innan allt det här hände.
Nu kommer de mycket lättare.
Minnesstunden började, det var inget gudssnack den här gången heller.
Vi pratade minnen, visade bilder och spelade låtar.

Det var ännu värre än själva begravningen tror jag, jag var i så himla djup djup chock under begravningen, nu är jag mer medveten, och då kändes det som om det var mer att ta in liksom.
Han läste upp brev som andra hade skrivit till Tea,
speciellt hennes pappas brev berörde.
Tilloch med prästen fick tårar i ögonen,
Han hade skrivit om sin egen saknad, för alla känner och upplever ju olika.
Och om när Tea hade fötts, om hur rädd han hade varit för att inte vara en bra pappa åt henne, och att han skulle berätta om henne för sin nya lillasyster,
och det slutade med att han skrev att han aldrig skulle glömma henne, och att hon skulle veta att han skulle göra allt för att familjen, och tillsist att han alltid hade varit stolt över henne, för att hon var sig själv.
Alla bilder de visade går runt runt i mitt huvud ännu,
bilder på oss när vi springer i vattenspridaren, när vi bakar pepparkakor, oss på rixfm festivalen, och massa mer.
Såna bilder man blev glad av att se förut och som man nu blir ledsen av att se på, inte för att jag ångrar något, utan för att jag saknar bara. Så enkelt är det.
Det var en lång minnestund, det tog ända till klockan 6, och vid det laget var jag helt slut.
Då trodde jag nästan att jag skulle kollapsa, det gjorde jag inte, fast mitt under cermonin sprang jag ut ur kyrkan och bakom en stor tall spydde jag.
Jag var så känslomässigt utmattad att jag inte klarade mer.
Efter det så gick jag in igen och avslutade det svåraste jag någonsin har gjort.
Vi gick gemensamt ner till vattnet någon km utanför kyrkan,
där skickade alla iväg en varsin ros och ljus, det var en obeskrivlig syn, hundratals rosor och ljus glimmade i det mörka vattnet. Allt för dig honey.
Sedan fick vi bege oss hem, med ett om möjligt större hål i hjärtat.
Fast ändå ett viss lugn i mitt fall.
Du blir inte glömd. Det vet jag.
Jag älskar dig Tea, du var mitt allt när du levde, och det är du fortfarande.
Sov sött älskling, vart du än är, we will meet again.
itsablogglife

Kort sammanfattning av igår kväll.
Försökte sova, men kunde inte, efter 2 ipren sov jag som ett litet barn befriad från mardrömmarna.
Sedan vaknade jag med ett ryck vid nio.

Jag gjorde mig iordning till minnesstunden med en rejäl ångest.
Gräddvit skjorta, marinblåa shorts och grovstickade svarta strumpbyxor. Håret i halvtofs. Vänskaps halsbandet med lång silver kedja.
Fullständig update om minnestunden kommer imorgon istället.
Det är för mycket att ta in.
Just nu sitter jag och kramar om Tisse, din nalle hund.
Den luktar fortfarande som du, jag vet inte vad jag ska ta mig till när den lukten försvinner.
Men jag har din parfym iallafall. Den påminner mig alltid om dig, precis som hårsprayen som du hade.
Jag önskar att du fortfarande var här, så att jag kunde lukta på ditt hår och hålla din hand.
Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig hun.
Jag saknar hur du pratade.
Jag hatar att du inte är här, och jag hatar att du har lämnat mig här ensam i livet.
Rest in peace bästavän.
Alltid du, döden försökte skilja oss åt, men den har inte lyckats.
Aldrig ska jag glömma, alltid du och jag. Jag kommer aldrig att ha en sån bra vän som du.
Malin och Terése föralltid.<33
itsablogglife