itsablogglife

Fortsättning på inlägget innan, del 2.
Efter att vi hade skickat iväg rosor och ljus, såg du dem föressten älskling? Alla var till dig, hundratals rosor som glimmade i mörkret på det kalla vattet upplysta av ljusen.
Såg du det, ifrån vartdunuär. Om du var nära kanske du såg, eller är du långt borta?
Iallafall så kom våran mentor fram och sa att det hade varit vackert, och först höll jag inte med.
Det är inget vackert med att på sin bästaväns födelsedag, istället för att fira med tårta och presenter, behöva stå ute i kylan och sända iväg rosor med små lappar på, med små meddelande till henne, och hoppas att hon hörde och såg oss. Iställer för att sitta runt middagsbordet med tomtebloss och partyhattar, fick vi stå på det kalla gräset vid din sten som nu är du och försöka hurra så glatt det gick.
Det är inte vackert. Döden är fan inte vacker, inte det minsta.
Men sedan tänkte jag på alla som hade kommit, för att gratta dig på det enda möjliga sättet just nu.
Det är fint att de kom, du var värd den dagen, och alla andra dagar med för den delen.
Jag ska se till att ingen glömmer dig hjärtat.
Fyfan vad jag saknar dig. Det är bara här i bloggen som jag verkligen känner just hur mycket.
I skolan känner jag inte, jag liksom kliver ur mig själv och känner inget.
Men när jag är här, så har jag inget att dölja, och då känner jag mer.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.
Och jag är trött, trött på att skrika, trött på tårar.
Men tillslut orkar jag inte kämpa emot det längre.
Då kommer tårarna och tillslut skriker man ut sin sorg och ångest.
Tills man är helt utmattad. Då infinner sig sömnen och oroliga drömmar.
Tills Malin vaknar. Sen går hon till skolan, och glömmer för ett tag, sen kommer hon hit, till bloggen.
Den enda som orkar lyssna, där känner hon. och så går det runt.
Mina ord i bloggen är skrivna med mitt egna blod.
Alla orkar inte läsa, men det här är bara jag. Bara Malin.
itsablogglife