Rest in peace bästavän. Jag saknar dig.
Jag har ingen som jag kan berätta allt för längre.
Det känns... tungt på något sätt.
För jag vill ha någon att kunna luta mig mot. När allt var svårt kunde jag alltid ringa Tea.
Alltid, hon fanns alltid där för mig, och hon visste att hon var viktig för mig, hon var mitt allt.
Och hon fick mig att känna mig viktig, värdefull liksom.
Nu känns det inte så längre, och jag saknar det, jättemycket.
Jag vill vara viktig för någon, jag vill vara någons allt. Jag vill vara behövd.
Men mest av allt vill jag vara Tea's allt.
Jag vill känna mig uppskattad, så som Tea fick mig att känna. Men jag vet att jag aldrig kommer att få känna så igen. Aldrig mer. Det känns jobbigt och så tråkigt och framför allt orättvist. Vad gjorde jag för att förtjäna att förlora det bästa i mitt liv, och framför allt vad gjorde Tea för att förtjäna det här.
Det gjorde hon inte. Hon var bäst och finast och det visste alla.
Jag önskar att ni hde fått känna Tea. Hon var en underbar person som spred glädje omkring sig på ett sätt som bara hon kunde.
Jag varken vill eller kan tänka på att jag aldrig mer ska få hålla hennes hand, och aldrig mer få hålla om henne.
"The world keeps spinning but I'm standing still."
Alla fortsätter med sina liv, förutom jag, jag vill inte. Det är ju som att glömma dig.
Som om du var ett kapitel i en bok och jag suddar ut det. Och jag har lovat att aldrig glömma, aldrig svika.
Jag ska hålla det.
Och jag förstår inte hur världen kan gå vidare när det värsta har hänt.
Världen borde stanna med tanke på vad som har hänt.
Jag behöver någon som kan ta hand om mig, jag känner mig så svag. Helt utpumpad på känslor. Och trött, så himla trött.
***
itsablogglife
Usch, man gråter när man läser i din blogg! =(
Kan inte säga att jag vet hur det känns men jag förstår att det måste kännas fruktansvärt!
Blir inspirerad att ta vara på min tid med mina vänner, och det tackar jag dig för.. Tack! / J
Det är nära till tårarna efter att ha läst din blogg.
Stor kram till dig!
:(:(
det är synd att vi människor ska känna oss ensamma.
egentligen är vi inte ensamma, vi har människor omkring oss. men det hjälper inte tyvärr. jag vet hur du känner dig.
Jag är glad att det värmde :)
Kändes bara naturligt att skriva någonting.. hade jag varit i samma sits så vet jag att jag hade velat att folk gjorde likadant för mig. Jag är inte troende, men det känns ändå på något konstigt sätt som om karma har en inverkan på det liv vi lever.. Då är det ju lika bra att försöka behandla andra som man själv vill bli behandlad and all that.
Nu börjar jag preacha som vanligt, hehe.. men kram på dig!
