itsablogglife

En solig dag i juli konfirmerade vi oss.
Dagen innan sov jag över hos henne och vi hjälptes åt att sätta papiljotter i varandras hår. Sen gjorde vi olika ansiktsmasker av honung och avokado, vi testade båda.
Allt för att vara fina inför den stora dagen som väntade. Vi lade oss tidigt men kunde inte riktigt somna.
Vi vaknade sedan tidigt dagen därpå rejält nervösa, och begav oss till kyrkan, i finklänningar och med fint uppsatt krulligt hår. Jag minns att Tea fick ett kors av sin mamma precis innan, som hon hade fått när hon konfirmerade sig.
Jag minns att jag blev ganska avundsjuk, för min mamma hade inte brytt sig om något sånt.
Senare upptäckte jag att min mamma inte ens hade kommit dit.
I kyrkans källare fick vi vänta i någon timme.
Sedan var det dax, min fina Tea, min annars så tuffa Tea var så nervös så att hon nästan började gråta.
Jag vet inte varför men det kändes som ett avslut. Och det blev det ju också.
Vi kände oss så stolta när vi stod där framme och tog emot biblar och psalmböcker.
Jag kände hennes varma hand i min helt plötsligt, och hon viskade till mig att hon aldrig skulle glömma det här, att det här ögonblicket alltid skulle finnas kvar hos oss.
Det slog oss aldrig att hon kanske inte skulle finnas kvar.
Men vad är alla ögonblick egentligen, när Tea inte finns kvar längre. Vad är alla minnen, nu när centrumet i minnena är borta. Det är allt. Det är allt jag har kvar.
Allt jag har kvar som bevis för att hon har funnits är hårborstar med hennes ljusa hårstrån kvar. Läppsyl formade efter hennes läppar, skrivböcker med hennes skrift i, och tidningar hon har vikt hundöron på.
Egentligen bara materiella saker, som egentligen inte alls var hon. Hon var mycket mer än sitt yttre, hon var mycket mer än vad alla trodde, framför allt var hon alltid mycket mer än vad jag någonsin var.
Och någonsin kommer att bli.
Det borde ha varit jag som försvann istället för henne. Det hade varit bättre. För alla.
itsablogglife