itsablogglife

När jag och Tea gick i tvåan så fick jag ett vänskaps halsband av henne i silver. Eller, jag fick ju den ena delen. Jag fick friends, och hon fick Best, för det var hon ju.
Stolta sprang vi omkring med dem hela tvåan. Sen började vi 3an. The 3:an. Då var man för stor för att ha vänskapshalsband. Det var inte coolt längre att ha sånt på sig. Men det var ju fortfarande vi.
Efter 5an skulle vi börja i en ny skola, jag sökte in till K, och jag kom in. Så Tea började i den vanliga skolan, och jag gick på K, i kanske 2 månader högst, jag saknade Tea och hon bönade mig att börja i hennes klass igen. Så jag bytte tillbaka till min gamla klass, och jag trivdes grymt mycket bättre där. Jag var med Tea, precis som det skulle vara.
I sexan var det en massa tjafs i klassen och jag och Tea blev bara mer och mer sammansvetsade, även om vi aldrig var delaktiga i bråken.
Tea var en otroligt charmig person, något som jag alltid har avundats henne för. Hon hade lätt för att få kontakt med människor, och nästan alla tyckte om henne. Hon kunde konsten att lyssna, och hon fick folk att känna sig viktiga när hon var där. Hon var omtänksam men hon hade inga problem med att säga ifrån. Hon stod för det hon tyckte, även om alla sa emot henne. Jag beundrar henne för det.
Fel, så här är det; Jag beundrade henne för det.
Hon hade även brister, precis som du och jag.
Jag kunde bli galen på henne när hon jämt glömde tider och saker. Jag tror inte att man kan räkna alla gånger vi gick omkring i skolan och letade efter hennes nycklar. Hon var ofta sen och hon var lättirriterad som fan. Ändå var hon alltid lugn och ibland var det skit irriterande att hon inte reagerade på vissa grejer. Om hon blev arg, alltså riktigt arg så kunde hon och jag stå och gapa på varandra. Men vi skiljdes aldrig åt som ovänner. Vi hade lovat varandra att aldrig göra det.
Sånt som brukade driva mig till vansinne förut när hon fortfarande fanns till, gör bara så att jag saknar henne ännu mer nu när jag tänker på det.
Det är nog inte så konstigt. Jag saknar alla hennes brister, hennes tråkiga skämt. Att åka pulka mitt i sommaren och att äta polkagrisar, för det var också vår grej. Jag saknar hennes charm och sättet hon slängde med håret, jag saknar idominsalva, hennes vita mössa med pälsbollen. Jag saknar hennes röst, när hon sjöng och skrattade.
Jag saknar Don't matter med Akon. Skridskoåkning, och kastanjer mot kinden. Jag saknar hela Tea, allt som vi gjorde förut, allt som hände när vi var tillsammans, allt som skulle hända, kan man sakna det? Jag saknar hela Tea, allt som var bara hon.
Ingen är henne lik, och även om det känns bra, att veta att Tea aldrig kan bli ersatt, så känns det oväntat tungt också. För då är det självklart att jag aldrig mer får träffa henne, och inte heller någon som henne.
Allt som förut var självklart är nu oklart.
Idag så ringde jag till din telefonsvarare.
Det kändes bra att höra din röst. Tryggt. Jag är faktiskt glad att jag har sparat alla de dära gamla filmerna på oss på mobilen, över 20 stycken faktiskt. För jag vet att jag en gång kommer att vilja se på dem.
Fel igen; Någon gång kommer jag att orka se på dem igen.
Det vet jag. Ditt skratt finns där, bara ett knapptryck bort. Och när jag känner att jag klarar av det ska jag lyssna, och minnas, och jag ska vara glad. Tacka för att jag fick ha dig ett tag iallafall, den dagen kommer, någon dag.
Det är sant jag lovar.

Jag ska alltid ha den ena delen av hjärtat på mig. Varje dag. Och den andra delen har du, föralltid.
Itsablogglife