itsablogglife

Det kommer aldrig att vara utan dig bästavän.
Jag var hemma hos Tea idag. Eller får det heta så nu? Hemma hos Tea? Hon får ju inte bo där mer.
Jag har inte varit i hennes rum sen den 30 augusti.
Det såg likadant ut. Fast i sängen var det spindelmannen överkast istället för det där ljusrosa hon hade.
Hennes lillbror Kevin sover där nu ibland. Fast han berättade för mig att han aldrig flyttade något därinne.
"Tea vill ha det på samma sätt som förut"
Det är bara ett rum nu. Förut var det ett bra rum, där vi spenderade många timmar. Det brukade vara ett tryggt rum.
Jag brukade känna mig trygg där. Hemma liksom.
Nu känns det inte så längre. Jag kände mig bara ännu mer ensam.
Då grät jag lite. När jag stod där helt själv, så tänkte jag på hur overkligt det är egentligen.
Jag står i hennes jävla rum, efter tre månader utan att hon är där.
I hennes säng sover hennes 5 åriga lillebror, som inte förstår. Bara saknar en massa.
Det är... ofattbart liksom.
Rummet verkar ha frusit till is, som om det väntar på din återkomst.
Gör du det, kommer du tillbaka?
Det finns inget jag önskar mer i hela världen, än att du ska komma tillbaka.
Idag är det exakt 92 dagar sedan jag såg henne sist.
Ett helt kvarttal.
Jävla skit piss kvarttal. Take me back to wherever you are.
Jag vill vara där hon är. Det spelar ingen roll vart det är, bara det är nära henne.
Jag saknar min bästavän. Ingenting betyder något längre, om jag inte får dela det med henne.
itsablogglife