itsablogglife

Idag när jag kom hem och läste alla kommentarer så blev jag så obeskrivligt glad. Tänk hur mycket en liten kommentar kan stärka en.
Jag saknar dig bästavän, jag saknar din lukt, i dina armar kände jag mig trygg på något sätt.
Jag saknar det.
Trygghet är någon som jag alltid har varit beroende av, jag har aldrig fått det av mina föräldrar, så Tea blev liksom min trygghet. Det var det bästa som kunde ha hänt mig, att hon kom in i mitt liv.Ända sedan vi träffades när vi var kanske 6 år, så har hon varit min bästa vän, och hon kommer alltid att vara det.

Men det gör så ont att förstå att hon inte längre får finnas till.

Man kan inte höra hennes steg på jorden längre, för hon fick inte ta några fler. Jag kan inte känna hennes andetag längre, för hon får inte andas mer. Aldrig mer ska jag känna henne vid min sida, för hon får inte längre stå här.

Istället ska hon ligga två meter under jord.
Och jag önskar att det hade varit jag som dog istället. För Tea var en bättre person, hon var finast, och hon förtjänade att leva.
Nu är det min uppgift i livet att leva för henne.
Vi brukade säga, "hoppar du, så hoppar jag".
Men du hoppade utan mig, och nu känner jag mig så himla ensam. Många försöker stötta, men ingen är ju Tea, och det är ju henne jag behöver för att känna mig hel igen.
Allt hon har rört vid har ändå stannat upp, som om någon har tryckt på paus, och då vet jag att hon har funnits.
Att allt inte bara var en dröm, en gång har jag haft henne här, men det känns overkligt och avlägset.
Var du någonsin här, eller har jag bara drömt.
itsablogglife