itsablogglife

Ibland känns det som om du fortfarande är här.
Ibland ser jag dig, jag tror att det är du i några sekunder, innan jag inser att det är någon annan. Men i de sekunderna så är jag världens lyckligaste.
Ibland hör jag din röst, jag tror att jag ser dig logga in på msn, fast det gör du aldrig.
Jag var säker på att min mobil började ringa med din singnal, den där med den jobbiga fågeln på julafton på kalle anka, som bara säger "babababappappabappapaa". Jag har bara den singnalen på dig. Sen när jag sprang upp och slet till mig telefonen från skrivbordet så var det ingenting.
Inget missat samtal.
Men jag hörde ju låten. Ingen annan var hemma, radion var av. Rent önsketänkande, kanske...
Ibland vänder jag mig åt vänster när jag sitter i skolan mot din plats och tänker säga något. Ren vana, vi pratade med varandra hela tiden.
Jag är så van vid att ha dig omkring mig. Varje helg sov vi över hos antingen dig eller mig. Och vi pratade minst 2 gånger om dagen på lov.
Jag har känt dig i 10 år. Det kan ju inte bara försvinna.
Jag ska aldrig glömma dig, och jag hoppas att du aldrig glömmer mig, det har du faktiskt lovat.
Vi skulle ju bli gamla tillsammans, du och jag.
Nu måste jag bli gammal utan dig. Leva utan dig, du kommer att vara långt borta, fast ändå nära, i mitt hjärta finns du alltid.
Men varför var du tvungen att försvinna när vi hade det så jävla bra! Jag var lyckligast när jag var med dig.
Dagens största saknad var kokosnötläppsyl.
Någon hade det i skolan, fick värsta känslan av att du var där, men det var du inte.
Ett liv utan dig, hun, vill jag inte leva. Men jag har lovat. Jag har lovat... jag lovar.
Men ändå måste jag tänka att vi träffas igen någongång. Annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö direkt.
Jag måste ha någon sorts hopp. Jag hoppas på dig, Tea.
Always n' forever. Du och jag.
Bästavän, hand i hand livet ut.
itsablogglife