itsablogglife

Hela sommaren sprang jag och Tea omkring, oftast på grönan och stranden när vädret tillät.
Tea blev så himla arg över det dåliga sommarvädret, hon svor över det och sa till mig att "nästa sommar ska bli så mycket bättre. Tvåtusenåtta SKA jag bli en pepparkaka, Malin."
Jag tror inte att någon av oss visste att det här var vår sista sommar tillsammans...
Om jag bara hade vetat, att jag snart inte skulle ha henne i mitt liv, att jag aldrig mer skulle få titta in i hennes gröna ögon, så skulle jag har gjort mycket annorlunda.
Jag skulle ha varit med dig hela tiden, jag skulle ha sovit över hos dig oftare. Jag skulle ha skickat fler SMS, varje gång jag fick en kram skulle jag hålla om dig lite extra, lite längre.
Jag skulle ha gjort mycket annorlunda, och jag skulle ge allt för att få ha det som det var förut.
Varför uppskattade jag inte när du ringde varje kväll, innan vi gick och lade oss, varför uppskattade jag inte att du satt bredvid mig i skolan, och att du tog en omväg med bussen bara för att ta samma som jag.
Varför uppskattade jag inte ditt leende och din vänskap.
Varför uppskattade jag inte din existens så mycket som jag kunde ha gjort.
Det är klart att jag uppskattade allt det där, men varför tänkte jag inte mer på det, varför tackade jag henne inte för att hon fanns där varje dag.
Jag borde ha uppskattat henne mer. Jag trodde att jag gjorde det. Men det är inte förens man förlorat det, som man inser hur mycket det betydde för en.
Kanske ska jag skylla mig själv, som inte tänkte på vardagliga saker hon gjorde för mig oftare.
Kanske är det mitt fel att hon är borta. Tänk om jag orsakade det här utan att jag märkte det.
Tänk om jag bär skulden för det här. Tänk om jag dödade min bästa vän.
itsablogglife