itsablogglife

Nu har jag fått tid på mig att känna och tänka efter, så det är dax att sätta tankarna här så att jag på något sätt kan komma vidare. Tack K för kommentaren. Jag tror inte att du förstår hur mycket det värmde!

Igår var nog den jobbigaste dagen hittills.
Det slog mig att, för 57 dagar sen var jag tvungen att göra det svåraste man någonsin kan göra.
Jag begravde min bästavän.
Och igår fick jag fira hennes födelsedag utan henne. Och ha en minnesstund, det är så overkligt att tänka på.
Jag vill ringa dig och berätta saker, sånt som kanske inte är så viktigt, men sånt som du och jag pratade.
Jag saknar sånt som vi delade du och jag, det var inte bara ord och känslor.
Vi hade en sorts gemensam medvetenhet, det är svårt att förklara, för så har jag aldrig kännt med någon annan.
Vi förstod varandra helt enkelt. Men nog om det...
Igår samlades vi utanför samma kyrka som du begravdes i vid klockan ett.
Stod där i kanske en halvtimme, jag var tidig, och jag frös, fast just då så gjorde det inget, för inget gör ondare än det här.
Iallafall då blev vi insläppta vid halv 2 av dina föräldrar och prästen, de hade hållt en plats längst fram åt mig.
När de slog upp dörrarna och man såg bilderna på den stora skärmen och hörde tonerna från pianot så skrek Mikaela(din moster) till direkt och började gråta, det störde mig lite, inte för att hon var ledsen direkt, utan för att jag hade stått och pratat med henne innan, och då verkade hon så stark och stabil, jag antar att jag ville ha en stark person med mig in i kyrkan, så att jag slapp känna att jag behövde vara det. Men det är nog för tidigt att begära, vi är nog alla fortfarande trasiga, och jag med.

Du ska bara veta hur mycket folk som kom, kyrkans platser räckte inte till, hundratals kom.
Och jag blev obeskrivligt rörd.
Tänk att så många brydde sig att komma dit. Folk hade tagit ledigt från jobbet och allt.
Första tåren rann när prästen frågade mig om någon saknades, han menade förståss någon av mina eller Teas vänner som skulle vara där innan vi började, och då sa jag bara att "Aaa Tea saknas". Och så började jag gråta.
Innan cermonin ens hade börjat...
Jag som alltid hade haft svårt att gråta innan allt det här hände.
Nu kommer de mycket lättare.
Minnesstunden började, det var inget gudssnack den här gången heller.
Vi pratade minnen, visade bilder och spelade låtar.

Det var ännu värre än själva begravningen tror jag, jag var i så himla djup djup chock under begravningen, nu är jag mer medveten, och då kändes det som om det var mer att ta in liksom.
Han läste upp brev som andra hade skrivit till Tea,
speciellt hennes pappas brev berörde.
Tilloch med prästen fick tårar i ögonen,
Han hade skrivit om sin egen saknad, för alla känner och upplever ju olika.
Och om när Tea hade fötts, om hur rädd han hade varit för att inte vara en bra pappa åt henne, och att han skulle berätta om henne för sin nya lillasyster,
och det slutade med att han skrev att han aldrig skulle glömma henne, och att hon skulle veta att han skulle göra allt för att familjen, och tillsist att han alltid hade varit stolt över henne, för att hon var sig själv.
Alla bilder de visade går runt runt i mitt huvud ännu,
bilder på oss när vi springer i vattenspridaren, när vi bakar pepparkakor, oss på rixfm festivalen, och massa mer.
Såna bilder man blev glad av att se förut och som man nu blir ledsen av att se på, inte för att jag ångrar något, utan för att jag saknar bara. Så enkelt är det.
Det var en lång minnestund, det tog ända till klockan 6, och vid det laget var jag helt slut.
Då trodde jag nästan att jag skulle kollapsa, det gjorde jag inte, fast mitt under cermonin sprang jag ut ur kyrkan och bakom en stor tall spydde jag.
Jag var så känslomässigt utmattad att jag inte klarade mer.
Efter det så gick jag in igen och avslutade det svåraste jag någonsin har gjort.
Vi gick gemensamt ner till vattnet någon km utanför kyrkan,
där skickade alla iväg en varsin ros och ljus, det var en obeskrivlig syn, hundratals rosor och ljus glimmade i det mörka vattnet. Allt för dig honey.
Sedan fick vi bege oss hem, med ett om möjligt större hål i hjärtat.
Fast ändå ett viss lugn i mitt fall.
Du blir inte glömd. Det vet jag.
Jag älskar dig Tea, du var mitt allt när du levde, och det är du fortfarande.
Sov sött älskling, vart du än är, we will meet again.
itsablogglife