itsablogglife

Vi är alla trasiga.
Mitt på so:n så pratar vi om religion, och så tar någon upp himlen, sedan rullar det på. Och tillslut pratar alla om Tea istället. Tova är den första som börjar gråta, hon har alltid lätt till tårar.
Sedan börjar alla förutom killarna, Eller jo, E grät lite.
Jag ville verkligen inte. Det enda jag ville var att prata om buddhism och sedan ta rast. Men så blev det inte.
Det kanske var bra att några fick släppa ut känslor, men jag ville verkligen inte.
Men tårarna vann, som vanligt.
Vår mentor fick gå och hämta förstärkning som jag såg det, egentligen var det bara en kurator och tre lärare.
Så vi grät, och tände ljus.
Det var ganska fint faktiskt, killarna satt och tröstade tjejerna, det hade sett ganska kul ut. Om det hade varit en rolig situation.
Det var jobbigt ändå för alla, och många förlitar sig på att jag ska vara den starka. I slutändan är det ändå jag som måste trösta. Jag är bara lite trött på att alltid vara stark, jag är ju inte ens stark, jag måste vara världens svagaste person. Det känns så. Jag känner mig varken stark eller stabil. Snart kommer jag att bryta ihop. Jag känner det på mig.
Min poäng är iallafall att vi är alla trasiga. Jag var rädd för att andra skulle glömma Tea, men efter idag så är jag inte lika rädd. För de saknar också, precis som jag.
Och jag vet att jag har en vän i E egentligen, fast inte just nu kanske. Han är helt förstörd just nu.
Han är så jävla arg hela tiden, arg för att du är borta, arg på alla andra för att de inte kan fixa det, men allra mest arg är han nog på sig själv, för att han inte berättade för Tea hur han kände.
Men eftersom att jag vet att han läser det här så vill jag säga det, Eric:
Tea älskade dig, och hon vill inte att du ska känna såhär.
E ska föressten få gästblogga här någon dag. Så att jag kan samla mer intryck av Tea.
itsablogglife