itsablogglife

Tea var en livsglad människa.
Hon ville saker, hon ville se världen. Ambitiös var ett ord som verkligen stämde på henne.
Oftast var hon lugn, men hon kunde också bli tvärarg, det hände sällan, men jag har varit med om några vredesutbrott under mina dar.
I skolan var Tea en av de starkaste personerna, hon var tuff, min Tea.
Fast det var bara utåt, det var bara en fasad.
Hennes hjärta blödde lätt, och hon skämdes över att vara så broklig.
Hon förstod aldrig att hon var den starkaste personen jag visste.

I wish you were here, Tea.
Hon var stark. Hon tog sig igenom saker. Och hon var aldrig rädd för att älska någon.
Hon hjälpte mig att ta mig igenom saker också. Utan henne skulle jag nog inte sitta här idag.
Modig var hon också, och jag beundrar hur hon kunde se på världen, helt utan rädsla.
Terése var en bra människa, hon var faktiskt min favoritmänniska.
Hon var en livsglad människa.
Trots det, så får hon inte leva mer.
Tusentals planer och drömmar försvann med henne.
Jag saknar henne. Så jävla hårt. Hon är anledningen att jag kämpar, för på något sätt tror jag fortfarande att om jag bara försöker lite till, om jag bara andas en gång till, så kommer hon tillbaka.
Mitt förnuft säger emot men hjärtat fortsätter att hoppas."
Hoppet är det sista som överger människan, men det är också det svåraste att bära."
Men jag tror att jag måste hoppas, även om det känns som om mitt hjärta ska explodera varje natt, när jag ska sova, när jag inser att du inte har kommit, så måste jag känna någon sort motivation, annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö nu.
Jag saknar dig Tea, soulmate.
Fyfan vad livet suger utan dig, jag vill inte leva mer om det är såhär det ska vara varje dag.
Det gör ont att andas, allt är svårt utan dig.
Bara enkla saker, som att kliva upp på morgonen, sminka sig och ta på sig strumpor kan vara svårt och leda till många tårar. Det här var nog ett förvirrat inlägg, men ni som orkar läsa är guld värda.
itsablogglife