Det värsta jag har gjort i hela mitt liv.
Jag var långt nere i anorexin, som styrde minsta andetag jag tog.
Den dagen var jag så långt nere som man kan vara. Jag mådde så himla dåligt och ångesten åt liksom upp mig innefrån. Efter att ha räknat alla avlånga alvedon i burken på micron om och omigen i någon timme, blev den för lockande.
Och där nådde jag min bottenpunkt. Jag minns exakt hur många det var. 19stycken och en halv som det bara stod "alve" på, den andra halvan hade lillasyster Jennifer fått när hon hade feber. Jag mådde så sjukt dåligt, ett tag ville jag bara dö, men den känslan höll inte länge.
Egentligen var jag bara trött. Jag ville inte dö. Jag ville bara vila. Fly från verkligheten. Jag vet inte vad jag höll på med alls. Jag var bortdomnad.
Därför tog jag ett djupt andetag och svepte alla de små vita pillrena i burken tillsammans med någon sjukt äcklig grapfruitejuice som råkade stå i kylen.
Jag kände inget just då, när jag kände pillrena gå ner i strupen. Jag tänkte inte heller.
Men jag la mig på badrumsgolvet och dåsade till.
Det kan inte ha varit länge.
Jag vaknade till med ett ryck, i ren panik. Vad skulle hända nu.
Nästa minnesbild jag har är när jag sitter lutad över basdkarlskanten och spyr upp alla äckliga piller.
Jag vet inte om det var en reflex eller om jag tvingade fram det.
Jag minns bara att jag spydde tills all galla var borta. Och alla piller med.
Idag skäms jag något otroligt för det där. Vad tänkte jag, jag tänkte lämna Tea och ge upp.
Aldrig har jag sett Tea så rädd och besviken som jag gjorde när hon fick reda på det.
Jag ska aldrig mer göra något sånt där. Men jag kanske behövde det där. Det var min vändpunkt.
Igår såg jag en ipren burk på pianot. Och jag lät bli.
Jag är INTE stark.
itsablogglife
Så orättvist det du skrev om att våldtäcktsmän och mördare får leva osv, men inte vanliga härliga underbara människor!? Livet är så orättvist!! Angående ditt senaste inlägg .. jag kan tro att det är som du själv skriver, att du kanske "behövde" det där, för att väcka dig själv, ett nyp i armen för att få dig själv att fatta vad du höll på med. Så var det för mig också en gång i tiden, men det handlade inte om piller. Det handlade om gamla äckliga rakblad. Och det vet bara 2 av mina närmsta vänner om än idag, det är också något jag skäms över. Och jag "ser inte ut som en sån" som skulle skära mig, eller har skärt mig. Det syns inte på mig längre, bara ngt litet ärr. Men det känns fortfarande innuti mig. Det är nog en sån känsla som alltid kommer sitta kvar. Helt galet vad mycket DU får mig att minnas, det är så himla mycket jag har förträngt. Tror jag skulle kunna skriva en hel jävla bok om att må dåligt och hej å hå. Usch va tragiskt det känns .. Som sagt: jag hejjar på dig, jag hoppas du står på dig och kämpar, det är ju vad din Tea vill, helt klart!! Men alltid, alltid ska du kämpa för DIN egen skull såklart!! :) Hoppas det är ok idag! Kommer inte blogga mer i veckan nu.. Men på måndag ska jag genast kika in i din blogg igen och kolla om du uppdaterat :) Ha en UNDERBAR vecka & helg. TA HAND OM DIG!! Kramar Jenny
överdos på alvedon, tungt!
: /
. Usch jobbigt att läsa denna blogg , det känns som du har upplevt det man flera gg lockats av , att at överdos & bara försvinna .
Hemskt :S
