My point of view.
vad hände egentligen med Tea`?
Fortsätt kämpa
Egentligen så vet jag inte så mycket om vad som egentligen hände den natten.
Jag fick först höra att det var epilepsi. Men nu i efterhand så vet de inte vad det var som utlöste anfallet som hon fick, de tror att det var epilepsi iallafall.
Den 30 augusti, natten till den 31, vid klockan 12 ungefär, så var Tea påväg upp för trappen.
Och det här är vad Tea's mamma har berättat eftersom att jag inte var där:
"Jag hörde hennes steg i trappen, och jag ropade till henne att hon skulle gå och lägga sig nu...eftersom att det var en vanlig skoldag dagen efter. Det jag fick till svar var högljudda dunsar. Hela vägen ner för trappen. Och jag minns att jag trodde att hon ramlade"
Hennes mamma ropade till henne från vardagsrummet, om hon gjorde illa sig. När hon inte fick ett svar gick hon för att se till henne. Då såg hon att Tea hade ramlat hela vägen ner för trappen och landat ganska illa på det kalla hårda svarta marmorgolvet nedanför.
07.39 Den 31 augusti.
Fick jag ett samtal från Tea's mamma.
Jag kommer ihåg att jag tittade på mobildisplayen yrvaket, och när jag såg vem det var, så sög det liksom till i min mage. Jag fick höra mellan jämna snyftningar, att min bästavän, den finaste i världen. Hade lämnat jorden.
Jag stirrar rakt ut i luften i flera minuter. Helt paralyserad av chock. Jag vet inte hur länge jag sitter så.
Här har jag en stor minneslucka, det nästa jag minns är att jag sitter mot väggen och skrattar lite.
Mamma vaknar och kommer in, frågar varför jag skrattar.
Det är inte ett glatt skratt, snarare hysteriskt. Efter en evighet slutar jag skratta och börjar gråta istället.
Och mamma förstår, fast ändå inte.
1 september.
Skrev jag det första inlägget om Tea. Den första gången jag satte orden på papper.
Som sagt så vet jag inte mycket om vad de medicinska skälen var.
Och jag känner att jag inte vill veta. Inte än. Någongång ska jag våga ifrågasätta allt.
Det här är min upplevelse av det hemskaste jag någonsin varit med om.
De följande dagarna var jag i chock, insvept i en tjock dimma. Jag åt inte och jag kunde inte sova.
Jag äter fortfarande inte särskillt mycket, det är speciellt oroande med tanke på att jag har lidit av anorexi i 7an-9an.
Jag orkar inte ta mig igenom det igen.
Speciellt inte utan Tea. Hon tog mig ur anorexin, Hon räddade verkligen mitt liv, och det är jag henne evigt tacksam för. Sov sött älskling, wherever you are. Jag saknar dig obeskrivligt mycket.
itsablogglife
Att ens kunna skriva något snällt tillbaka till mig på en kommentar på nätet liksom, ÄR jättestarkt av dig! Jag tror inte på det du skriver om att det skulle vart "bättre" att hon levde istället för dig. Jag är helt övertygad om att saker händer av en mening, även om man inte riktigt kan förstå meningen med nått sånt här .. Jag tror du är en jättefin person, titta bara själv hur du bevarar minnet av din bästa vän, och skriver så mycket och så fint om henne, hon har ju verkligen en riktigt bra vän i dig!! Jag tänker fortsätta läsa din blogg, även om man blir ledsen och vemodig .. kanske för att det får mig att tänka till vilket bra liv jag faktiskt har, och att jag borde uppskatta mina vänner osv hur mycket som helst, för man vet faktiskt aldrig. Du får mig att tänka till en extra gång på det! Och det här med att du inte äter åså .. Vad ska jag säga .. Säkert hade inte Tea velat att du skulle leva ditt liv så. Jag är säker på att hon på nått sätt kan se det du skriver och är glad & stolt över dig, men hon vill ju inte att du ska må dåligt!! det hjälper ju ingen att du tynar bort, allra minst dig själv lilla vännen .. Jag hoppas du tar dig ur det! jag har sett vad det kan göra med människor, min kusin har haft det sen 13års-åldern ngn gång, hon är 26 idag! och varit på gränsen till döden alldeles för många gånger! en jävligt plågsam en dessutom!! fy! TA HAND OM DIG! Kram Jenny
