itsablogglife

Idag måste ha varit rekord på onödiga tårar.
Jag vaknade vid 5 snåret, strök med fingrarna över bilden av dig på mitt nattduksbord, och började gråta. Varför är du inte här, när jag älskar dig så himla mycket.
Tog tåget till skolan, tänkte på att vi brukade åka tillsammans, och började gråta igen, för att platsen bredvid var så himla tom.
Genomled lektionerna i skolan utan tårar, utom på lunchen när kuratorn kom och lämnade dina halvfärdiga vantar som du hade påbörjat på slöjden. Då grät jag. För att allt är så verkligt, de två första månaderna efter att du hade dött, så levde jag i någon sorts dvala, det är nu som jag har vaknat och måste inse och ta in allt.
När jag kom hem så grät jag igen, vi brukade ju vara varje måndag för då hade vi ingen träning. Den här måndagen, och alla måndagar framöver måste jag vara ensam.
Och tillsist sitter jag och gråter just nu.
Jag önskar att du var här.
Det här inlägget är... tungt på något sätt. Eftersom att jag har något jag måste säga.
Förut brukade jag skämmas över att gråta, det var något som bara svaga människor gjorde.
Men nu så vet jag bättre. Man måste få ventilera sig, och gråt är inte något man väljer.
Jag gråter när jag måste. Jag har levt hela mitt liv med inställningen att man inte kan gråta närsomhelst.
Men det kan man, när saknaden blir för stor och när din parfym letar sig för långt in i näsborrarna.
Jag har bestämt mig för att ta mig igenom det här, tårarna får komma när de vill.
För det är just då, när jag känner att allt är piss och jag bara vill gråta, det är då jag vet att jag lever.
Annars går jag bara runt, som i skolan, jag gör allt som man ska, som en robot.
Men jag är riktig.
Jag har känslor och jag är sårad. Jag får faktiskt reagera.
Jag ska finnas till både för mig och dig, nu när du inte får finnas till mer.

itsablogglife