itsablogglife

Det var en av de första sakerna jag fick höra. Första året är värst. Men jag har kommit fram till att för mig stämmer det inte riktigt.

♥

Första året var ett rent helvete, precis som de sa till mig. Alla högtider, din födelsedag och julafton, allt gjorde så fruktansvärt ont i hela mig.

Allt hade vi firat tillsammans och helt plötsligt var jag ensam. Det var en smärta jag aldrig skulle kunna stålsätta mig mot.

♥

Allt i livet är lättare nu när chocken har lagt sig. Men första året är ändå inte värst, det är det som kom efter som har varit värst för mig.

Första året var det så lätt, så lätt att sörja dig mitt hjärta. Tårarna smög sig fram hos alla som kände dig med jämna mellanrum det året... det var så lätt att prata om det, du kom på tal så ofta, och din plats fanns där.

♥

Nu är det inte samma sak, det är svårare nu för som jag sagt, jag kan inte sparka och gråta och protestera längre, jag måste acceptera det här, och det gör jag nu, men att acceptera gör allt så mycket svårare...

Du kommer aldrig på tal längre älskling. Klassen vi gick i är splittrad sen länge sedan... det finns inget som påminner om dig på samma sätt nu som förut när man alltid gick förbi ditt skåp eller bilden på dig i vårt klassrum.

Och genom att acceptera det så har jag slutat att gråta, men jag sörjer fortfarande. Men det är så svårt att veta hur jag ska sörja, det är svårt att sörja när man inte ska gråta...

3 år. Nästan tre år sedan jag såg dig, och du var så liten mitt hjärta... jag också men tiden springer så fort så fort. Jag blir bara äldre och äldre för varje sekund, men du är ju fortfarande den lilla tea, och det är ju så jag alltid kommer att minnas dig, forever young för du fick ju inte flera dagar älskling, och det är så jävla orättvist, du som förtjänade alla dagar.

♥

Så nej, första året var inte värst för då var allt fortfarande så nytt, det var okej att prata och älta och tjata, nu är det annorlunda. Vi spelar inte i samma liga längre. Först handlade det om att överleva. Det var allt man kunde hoppas på det första jordsnurret... nu ställs det högre krav, nu måste man leva, göra något av livet. Det är desto svårare när livet tappat sin mening, hela sin glans.

Men Therese du vet hur vi gör nu, vi tar ett snack du och jag nu innan jag ska sova, sen vaknar jag imorgon och kör på som vanligt, med dig klarar jag allt.