itsablogglife

Kontakt: [email protected] En minnessamling om min bästavän Tea, som dog den 30 augusti 2007.

32 månader har gått och jag förstår fortfarande ingenting

Älskade Tea hur mycket har jag inte saknat dig under de här åren som gått? 2 år och 8 månader. Det låter som en evighet.

♥

Jag har inte skrivit på länge, länge. Men jag har tagit tag i mitt liv. Och du finns kvar i varje andetag jag tar. Du är delaktig i allt jag gör, fortfarande.

♥

Jag har saknat dig något otroligt min finaste älskade vackraste bästavän. Du som var mitt allt och som än idag är det. Minnena med dig skulle jag aldrig ge bort. Inte för allt i världen.

Det har varit svårt. Att mista dig har varit det svåraste jag någonsin varit med om. Jag har aldrig varit så svag som jag är utan dig, jag har aldrig fallit så hårt som när du försvann. Men älskling, vackraste älskling, jag har heller aldrig varit så stark som nu, aldrig rest mig och stått så stadigt som nu.

Du skulle ha varit stolt min fina bästavän. Nej du ÄR stolt, jag vet det... Jag saknar fortfarande, massor. Mer nu faktiskt än när det precis hände och jag tänkte på det som mest. Jag saknar din hand i min. Hur du pratade, saknar din röst och ditt skratt. saknar hur du luktade... är livrädd för att glömma något av det. vissa stunder är så otroligt klara... medan andra gånger kommer jag inte ihåg någonting.

♥

Therese mitt allt, saknaden gör så ont i hela mig, jag tänker på dig varje dag, inte varje sekund längre, men varje dag. och jag önskar att det kunde vara annorlunda, saknar dig så mycket, vill veta vem du skulle varit nu, hur du skulle sett ut och vad du skulle sagt. Undrar hur det känns att hålla om dig, det var så länge sedan nu. Undrar vad du hade gjort av ditt liv. Massa frågor som jag tyvärr aldrig får svar på. Men det får vara okej nu. Jag kan inte skrika och sparka längre. Jag måste helt enkelt acceptera att den tiden jag fick med dig, det var den tiden jag fick. Det är inte rättvist, inte någonstans, men nu är det som det är.

Jag fick lite tid med dig i alla fall, den måste räcka för resten av livet nu så jag måste göra det bästa av situationen, det är jag värd och mest av allt är du värd det.

Tea jag kan inte hjälpa det, mitt hjärta blöder bara av tanken på allt som vi inte hann med. Livet börjar ju nu älskling, vi skulle ju bott ihop vi skulle pluggat tillsammans. Mött framgång såväl som motgång med varandra. Vad händer med våra planer nu egentligen, jag kan inte tro att allt var förgäves för så får det bara inte vara.

♥

Mitt hjärta blöder för det jag mist, men mest för det du har mist mitt hjärta. du som förtjänade hela världen, och så fick du inte uppleva allt du skulle ha upplevt. Det är rent jävla förjävligt egentligen men jag har äntligen förstått att jag inte kan göra något åt det. Inget var mitt fel, jag vet det nu älskling, lite seg jag vet, men du känner ju mig gumman! :')

♥

Men det viktigaste, jag har lärt mig att öppna mig igen. Jag är så sjukt jävla stolt och jag VET att du är det också. Jag kan älska och släppa in människor igen, alla sårar inte, alla drar inte.

Jag älskar livet och livet älskar mig tea.

♥

Det enda som saknas är såklart, självklart du mitt hjärta.

Du saknas mig något otroligt. Jag saknar dig varje dag, och längtar mest till den dagen då vi träffas igen. Gud vad vi har att ta igen då min soulmate. Och då lovar jag att jag kommer aldrig att släppa taget om dig igen.

Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dig min allra allra finaste bästa vän, mitt hjärta har du, och en stor bit tog du med dig när du gick.

Men jag tycker om att ha det så, det är ett bevis på att jag har älskat just så mycket att det gör ont. Det är något som vissa inte får uppleva under hela sitt liv.

Så jag ska vara tacksam... jag är tacksam.... Och jag ska inte ljuga det är svårt utan dig, fortfarande. Efter de här åren som faktiskt har gått. Och hade jag fått bestämma hade det aldrig blivit såhär.

-

Min kära allra finaste bästa vän, jag saknar dig mer än ord kan beskriva, hela tiden! Men i hjärtat bär jag dig och inte en enda sekund sviker den känslan mig. Jag är ledsen att du inte fick ta fler steg, men nu tar vi dem tillsammans, vi var ju ändå som en person du och jag så det passar ju ganska bra det här. Nu tar vi oss an livet mitt hjärta, det är vi värda.

-

Bästavän, det sista jag har att säga i det här inlägget är tack. Tack för allt du lärde mig och allt som du fortfarande lär mig, jag lär mig varje dag av dig. Jag hade en helt fantastisk syster och bästa vän som lärde mig saker som jag kommer att bära med mig hela livet.

Och fast jag inte trodde det så går livet vidare, men trots att time and place har förflyttat oss så har jag lyckats stå kvar och älska precis som förut.

Tea, min älskade fina tea, tårarna rinner som bara den nu, borde avsluta och gå och lägga mig faktiskt, men du måste veta... jag har alltid beundrat dig, men jag gör det ännu mer nu när du inte finns kvar.

JAG ÄLSKAR DIG! Du är fortfarande min nummer ett, fortfarande den självklara att ringa när något har hänt, bra som dåligt, den självklara att hålla hand med om man nu ska hålla hand, du är fortfarande den jag vill ha vid min sida när allt går fel. Du är fortfarande my person som christina säger till meredith. My person.

Avståndet mellan oss kan bara mätas mellan våra hjärtan, och där finns inget avstånd.

Jag älskar den du var och den du skulle blivit, föralltid din bästavän Malin.

alltid eran itsablogglife.

oj va fint och starkt. Det berör så in i norden. så jag har väntat och undrat! Du är tuff. du borde verkligen göra något med ditt skrivande. Du är otrolig!

tack så mycket, helt sjukt att jag har läsare kvar, vad fina ni är! Emma, eller Ellen :) jag är iallafall tillbaka för att stanna den här gången så nu sätts itsablogglife igång igen. Kram!