itsablogglife

"Malin, Jag vet att du älskade Tea. Men hon älskade dig också, och hon skulle inte vilja att du gjorde såhär mot dig själv."

---

Regnet öser ner så häftigt att den studdsar upp så fort den träffat asfalten.
Och jag springer. Barfota springer jag på den kalla trottoaren.
Mascaran klarar inte regnet och tårarna, den löses upp och strilar ned för mina kinder.
Fort fort flyger jag fram. Jag slänger upp grinden till kyrkogården, och utan att ens behöva tänka styrs mina steg mot stenen med maskrosen på, som ligger alldeless vid vattnet.
Jag vet så väl vart den ligger vid det här laget.
Min beslutsamhet att komma fram försvinner med ens.
När jag ser stenen. De sista stegen kryper jag fram, och lägger mig bredvid.
Marken är kall och hård.
Gräset klibbar mot mitt linne och min rygg.
Om jag bara sträcker ut handen två decimeter kan jag känna den blanka stenen. Stryka med fingertopparna i skårorna som formar Terése Erica Felicia.
Jag vill skrika men ljudet kommer inte.
Och jag vet att jag har gjort det här för ofta. Sprungit hit mitt i natten, och alltid hoppats på någon sorts bekräftelse eller något sorts bevis på att hon finns kvar.
Jag vet att hon ligger där under, jag såg när de sänkte ner kistan.
Stjärnorna tindrar ovanför mig, och jag undrar om någon av de är hon.
Det låter konstigt, men just där, känner jag mig trygg även om jag gråter så att jag omöjligen kan stå, så vet jag att där är jag och Tea tillsammans, även om döden skiljde oss åt.
När jag tittar över vattnet, kan jag nästan se skuggan av alla rosor vi skickade ut på hennes minnesstund för flera månader sen, jag kan nästan se dem glittra i månskenet, precis som de gjorde den kvällen.
Någon annan som också vet att det har hänt för många gånger nu, kommer och drar mig upp från marken, och håller om mig som bara han kan.
Någon som har sprungit efter, någon som bryr sig, fast jag inte vet varför. Någon som är alldeless andfådd och har en t-shirt som klibbar mot överkroppen.
Någon som heter Christoffer och som är finast.
Han som säger, när han sitter i det blöta gräset med mig i famnen, att Han vet att jag älskade henne, men att hon älskade mig också, och att hon aldrig skulle vilja att jag skulle göra såhär mot mig själv.
Han som förstår mig, fast aldrig kan förstå smärtan jag bär inom mig.

Christoffer är killen med stort K som fick mig att sluta röka. Jag bara fjortisrökte, men blev beroende och han fick mig att sluta. Han som fick mig att sluta med att dricka också. Han fick mig att sluta med en massa annan skit också. Jag älskar honom för det.
Trots allt han har gjort för mig så kan jag inte bli hel. Jag är så jäkla trasig och jag vet att det tär på honom att se det. Just nu vill jag bara må bra för att han ska må bra. Han är världens finaste, och jag vet att han kommer att läsa det här, och jag älskar honom, även om jag inte förstår varför han älskar mig tillbaka.

Det finns inte ord för hur mycket jag saknar Tea heller.
Hon var min soulmate. Att hon är död, är något jag ännu inte har accepterat.
JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN. Kom tillbaka innan jag dör, jag kan inte andas utan dig och jag får panikångest hela tiden när jag inser att du faktiskt inte är här med mig!
itsablogglife