133 dagar
Som snöänglar.
På våran stora gräsmatta som är alldeless vit och glittrig kan man göra snöänglar. Som vi brukade göra varje vinter.
Jag ville testa, se om det var som förut. För att det borde kännas bra, att göra sånt som brukade vara tryggt.
Men allt känns fel utan henne.
Idag låg jag bara kvar, länge tills hela jag var blöt. Jag stirrade bara upp mot himlen. Och försökte ingjuta lite mod i mig. Försöka överleva.
Men himlen var bara grå.
Precis som livet ibland. Jag vill ha det som det brukade vara.
Jag älskade henne så otroligt mycket, mer än jag själv insåg just då. Jag visste inte hur ont det skulle göra att förlora henne heller. Smärtan är förblindande på ett sätt. Jag kan inte tänka. Jag är avskärmad från allt.
♥
Jag försöker väcka liv i mig igen. Väcka smärtan, den kroppsliga.
Att doppa handen i iskallt vatten utan att känna. Snön yr, fast jag känner inte kylan som biter i kinderna.
Jag känner inte värmen heller.
Jag är inte hungrig, inte törstig.
Inget känns. Bara den psykiska delen. Den som jag så desperat försöker bli av med, ersätta, vad som helst! Bara den försvinner.
Det är därför jag inte äter. Jag minns hur ont det gjorde förra gången i anorexin, och jag vill ha den smärtan tillbaka. För jag minns att just då kunde jag inte tänka på något annat, inget annat nådde fram.
Och jag vet att om jag fick tillbaka det, så skulle jag inte känna av Tea mer. På ett tag iallafall. Och jag vill bara glömma det.
Jag vet att jag är hemsk, men det gör så ont, varje dag.
Vissa dagar är det lite lättare, men jag saknar dig så fruktansvärt mycket, älskling.
På vår gräsmatta kan man göra snöänglar. Sånna som vi brukade göra förut.
Är det en sån du är nu, en snöängel?
Jag önskar att jag också fick vara en snöängel.
itsablogglife
Du är INTE jobbig Malin!!
Va skönt att du skriver att det iaf kommer fler "bra" dagar, skit bra!! Förstår hur du menar med känslan att känna att man öser över sig själv så på nån annan, jag är också sån, att jag aldrig aldrig skulle låta nån annan "ta hand om mig", jag ler hellre och tar hand om mig själv, fast det egentligen är ännu jobbigare. Så om du kanske, förklarar för honom hur det känns? Så kanske det inte känns som att han måste bära hela lasten? Han måste väl ändå förstå att du behöver någon? Och att det inte är lätt? Men som sagt .. Jag kan förstå känslan. Jag skulle nog inte orkat ha någon pojkvän om jag var så ledsen, som du skriver, det är svårt att finnas där för någon annan när man försöker "överleva" själv liksom. Men det KAN JU GÅ :) helt klart!! Känn dig fram Malin! Det är viktigast av allt att det känns bra för dig!! Du behöver inget som tynger ner, eller är jobbigt. Du behöver allt bra i världen du kan få!! Sådetså! :) Det är DU värd!! KRAM KRAM Jenny
nu har jag gråtit 237594823579348679387 st tårar för dig och Tea, mest för dig . du är inte värd de ! du ska ju få vara glad och lycklig precis som alla andra .
adda mig om du vil och orkar : [email protected]
Det kanske är okänsligt att fråga... men hur dog denna tea ?
