Broken hearts club.
För ett år sedan hade jag världens bästa vän, och världens bästa pojkvän på alla hjärtans dag.
i år har jag inget.
Hur kan man gå från att ha allt, till att inte ha någonting kvar?
Var det något jag valde, eller blev det bara så.
Jag vill inte välja mer ändå. Jag är inget bra på det. Jag väljer fel, jag gör fel. Jag är fel.
♥
Förra året var jag med K och vi gick på bio, fast jag minns inte vilken film det var. Eller jo det gör jag, fast jag låssas inte om det, det är liksom över. Trots allt som varit på senare tiden, allt som sagts, så är det över.
Och det är lika bra om man glömmer.
Sen gick vi iallafall in på ett fik och så beställde han två milkshake med jordgubb, fast han fick dricka upp större delen av min.
Shit vad jag saknar honom. Min fina lilla K. Och Tea. På förmiddagen så hade vi varit och shoppat tillsammans. Vi var i stan, vid drottninggatan, och sedan till östermalm.
Av henne fick jag ett kort som står på mitt nattduksbord nu. Det måste räcka till alla alla hjärtans dagar som finns kvar i mitt liv nu. Men det är fint så det blir väl bra. Det måste ju gå. Vad ska jag göra liksom.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Och jag vet att det är barnsligt att vilja stanna eller gå tillbaka till något bättre, som om man inte klarar av verkligheten.
Men det är just så det är.
Har jag inte fått gå egenom tillräckligt nu?
Jag vill inte mer, jag är trött nu.
Jag vill inte tänka på pojkvänner, jag vill inte ha sex mer, jag vill inte sminka mig mer, jag vill inte veta vad döden innebär, jag vill inte vara utsatt för den heller. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte väga mig och ha ångest. Jag vill inte vara ensam mer, och jag vill inte bli större.
Jag kommer aldrig att få träffa Tea mer.
Jag vill ha min fina Tea tillbaka. Jag gör allt för det.
Allvarligt, jag hade allt. Hur kunde jag förlora allt det på bara några veckor.
Nu ska Malin, dagen till ära lägga sig i sin säng, gråta en liten skvätt, eller ganska mycket faktiskt för de rinner redan, och sedan sova, och kanske finns det någon chans att hon aldrig vaknar upp igen.
Kan man vara så ledsen att man bara dör?
itsablogglife
i år har jag inget.
Hur kan man gå från att ha allt, till att inte ha någonting kvar?
Var det något jag valde, eller blev det bara så.
Jag vill inte välja mer ändå. Jag är inget bra på det. Jag väljer fel, jag gör fel. Jag är fel.
♥
Förra året var jag med K och vi gick på bio, fast jag minns inte vilken film det var. Eller jo det gör jag, fast jag låssas inte om det, det är liksom över. Trots allt som varit på senare tiden, allt som sagts, så är det över.
Och det är lika bra om man glömmer.
Sen gick vi iallafall in på ett fik och så beställde han två milkshake med jordgubb, fast han fick dricka upp större delen av min.
Shit vad jag saknar honom. Min fina lilla K. Och Tea. På förmiddagen så hade vi varit och shoppat tillsammans. Vi var i stan, vid drottninggatan, och sedan till östermalm.
Av henne fick jag ett kort som står på mitt nattduksbord nu. Det måste räcka till alla alla hjärtans dagar som finns kvar i mitt liv nu. Men det är fint så det blir väl bra. Det måste ju gå. Vad ska jag göra liksom.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Och jag vet att det är barnsligt att vilja stanna eller gå tillbaka till något bättre, som om man inte klarar av verkligheten.
Men det är just så det är.
Har jag inte fått gå egenom tillräckligt nu?
Jag vill inte mer, jag är trött nu.
Jag vill inte tänka på pojkvänner, jag vill inte ha sex mer, jag vill inte sminka mig mer, jag vill inte veta vad döden innebär, jag vill inte vara utsatt för den heller. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte väga mig och ha ångest. Jag vill inte vara ensam mer, och jag vill inte bli större.
Jag kommer aldrig att få träffa Tea mer.
Jag vill ha min fina Tea tillbaka. Jag gör allt för det.
Allvarligt, jag hade allt. Hur kunde jag förlora allt det på bara några veckor.
Nu ska Malin, dagen till ära lägga sig i sin säng, gråta en liten skvätt, eller ganska mycket faktiskt för de rinner redan, och sedan sova, och kanske finns det någon chans att hon aldrig vaknar upp igen.
Kan man vara så ledsen att man bara dör?
itsablogglife
Kommentarer
Postat av: Khali
Det finns stunder som är så mörka, så hemska och fulla av ångest att man önskar att aldrig vakna igen.
MEN, det kommer alltid bättre stunder. det blir alltid ljusare igen.
Jag slutade för länge sedan önska att aldrig vakna igen, numera är min önskan bara att få sova länge tills det går över.
Läste att du är väldigt ung, du har många år framför, många år som du kan må bra och vara lycklig.
hoppas det ljusnar..
Trackback
