itsablogglife

Igår begravde jag min bästa vän.
Jag kan inte ens förklara hur det kändes.

Hela klassen fick ledigt igår, och vid 10 samlades vi vid tåget, och åkte gemensamt till kyrkan. Vi fick stå utanför i regnet ett bra tag innan.
Vi var alla klädda i mörka färger. Jag hade en svart tunika, med svarta leggins och svarta klackskor. Runt halsen hade jag vårt vänskaps halsband, eller den ena delen. Fast kedjan var för kort, jag ville att den skulle synas så i torsdags sprang jag och mamma iväg och köpte en lång tunn kedja i silver. Mamma hjälpte mig att locka håret, och jag hade ett svart hårband i håret. När porten till kyrkan äntligen öppnades efter 40 minuter i kylan så möttes vi av Titanic musiken, inte när någon sjunger, utan bara på piano. Bilder visades på en stor skärm, bara bilder på dig, dig och din familj, och senare bilder på dig och mig. Din pappa snyftade mest hela cermonin, men din mamma begravde huvudet i händerna och man såg inte hennes reaktion.

Den andra delen av vårt halsband har du, föralltid.

Fortsätter sen.