Du fanns för 2 dagar sen
Vi var inne i stan och tittade på parfymer. Du sprutade på dig Britney spears Fantasy. Jag sa att du luktade fjortis. Fast jag menade inte det.
Du luktade Tea. Min underbara Tea. Du skrattade och sprutade ner mig med den. Sen åt vi donken. Det ena ledde till det andra. Tillslut var matkriget i full gång. Vi pratade om K och du sa att jag skulle strunta i det.
Dagen flöt på. Det var något speciellt i luften den kvällen. Allt var magiskt på något sätt. Vi kom hem lite för sent, 22.06, morsan gnällde, jag gick upp på mitt rum läste på din blogg, skrev till dig på msn. Gick och la mig. 07.39 ringde din mamma. Hon var på sjukhuset, för du min allra finaste bästa vän, hade äntligen fått ro.
Det var visst din epelepsi(stavning?)
Och du som lovade att aldrig försvinna, fan Tea. För 2 dagar sen fanns du. Vad händer nu, alla planer, alla minnen. Vart tar de vägen. Vad händer nu. Jag lovade att fortsätta för din skull. Men nu är det ingen mening längre.
Efter samtalet lutade jag mig mot väggen, skrattandes, en orolig mamma kommer in, för varför skrattar jag mitt på morgonen. Jag kan inte svara, Jag vet inte varför jag skrattar. Det är helt utan glädje. Snarare hysteriskt. Efter en evighet slutar jag skratta, och börjar storböla, skrikandes, och mamma föstår. Fast ändå inte.
För 2 dagar sen fanns du.
Och det sista du sa till mig på denna jord var;
"Egentligen är det tanken som räknas, kom ihåg det. Älskar dig. Ring mig imorgon."
Egentligen finns det inget kvar att leva för, om du inte längre får finnas på våran jord och andas in luft i mina lungor. Imorgon skulle vi ju gå på bio, och se på harry potter, din stora kärlek. Tårarna strömmar medans jag skriver detta.
Vem ska hålla om mig nu, vem kommer att älska mig. Vem förstår mig.
"Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens gå när du inte ser på"
Vart är du nu, vad kommer hända.
Du luktade Tea. Min underbara Tea. Du skrattade och sprutade ner mig med den. Sen åt vi donken. Det ena ledde till det andra. Tillslut var matkriget i full gång. Vi pratade om K och du sa att jag skulle strunta i det.
Dagen flöt på. Det var något speciellt i luften den kvällen. Allt var magiskt på något sätt. Vi kom hem lite för sent, 22.06, morsan gnällde, jag gick upp på mitt rum läste på din blogg, skrev till dig på msn. Gick och la mig. 07.39 ringde din mamma. Hon var på sjukhuset, för du min allra finaste bästa vän, hade äntligen fått ro.
Det var visst din epelepsi(stavning?)
Och du som lovade att aldrig försvinna, fan Tea. För 2 dagar sen fanns du. Vad händer nu, alla planer, alla minnen. Vart tar de vägen. Vad händer nu. Jag lovade att fortsätta för din skull. Men nu är det ingen mening längre.
Efter samtalet lutade jag mig mot väggen, skrattandes, en orolig mamma kommer in, för varför skrattar jag mitt på morgonen. Jag kan inte svara, Jag vet inte varför jag skrattar. Det är helt utan glädje. Snarare hysteriskt. Efter en evighet slutar jag skratta, och börjar storböla, skrikandes, och mamma föstår. Fast ändå inte.
För 2 dagar sen fanns du.
Och det sista du sa till mig på denna jord var;
"Egentligen är det tanken som räknas, kom ihåg det. Älskar dig. Ring mig imorgon."
Egentligen finns det inget kvar att leva för, om du inte längre får finnas på våran jord och andas in luft i mina lungor. Imorgon skulle vi ju gå på bio, och se på harry potter, din stora kärlek. Tårarna strömmar medans jag skriver detta.
Vem ska hålla om mig nu, vem kommer att älska mig. Vem förstår mig.
"Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor, jag kan inte ens gå när du inte ser på"
Vart är du nu, vad kommer hända.
Kommentarer
Trackback
