Jag önskar att jag hade fått säga hejdå.
Jag saknar dig varje dag, och tänker på dig hela tiden.
Det känns som ett stort hål i solarplexus, som bara drar åt sig luft och glädje.
Men å andra sidan så vill jag inte skratta mer. Jag vill inte vara glad. Att vara glad är ju som att svika dig, hur kan man vara glad när ens bästa kompis dog för mindre än 2 veckor sen. Då kan man inte vara glad, då FÅR man inte ens vara glad. Det är svek. Och jag ska aldrig svika, aldrig glömma, och aldrig, aldrig sluta älska dig.
Jag hatar livet som tog dig ifrån mig. Jag hatar alla läkare, som inte lyckades rädda den viktigaste personen på jorden, den bästa lät dem bara dö. Men mest av allt hatar jag nog mig själv, för att jag lät det hända.
Varför sa jag inget, varför gjorde jag inget? Det kanske hade varit enklare ifall jag inte hade älskat dig.
Aldrig ens träffat dig.
Jagvet att det låter jättehemskt, men förlusten är inte värd det just nu. Jag är helt tom. Jag känner inget. Förutom tårar på kinden. Vi sa ju att hoppar du så hoppar jag.
Men du hoppade utan mig. Nu finns inget kvar!
Jag bara hatar att leva det här livet, livet utan dig. Det är fan inte rättvist.
itsablogglife
