Del 2
En präst pratade om livet, och döden, hon pratade inte bara Gud, och det uppskattade iallafall jag. Det fanns ingen baktanke med det här. Allt som fanns är borta, som ett svart hål.
Iallafall så pratade hon bra.
Sen sa dina föräldrar några ord. Jag minns inte exakt, men de sa att de var stolta över att ha dig som dotter. Och att de vet att du tycker att det är skönt att slippa lida av dina utbrott. Att de saknade dig. Att de ville att du skulle få träffa din lillasyster, men att de kommer att berätta om dig, hur underbar du var, är? Var.
Sen skulle jag läsa upp min text, och jag hoppas att du hörde den. Det var inte lätt men jag gjorde det för din skull.
"Jag har kännt dig hela mitt liv. Vår vänskap började med ett bråk om vem som egentligen skulle ha kritorna på dagis. Du var och är den bästa vännen jag någonsin har haft. Jag minns när du gav mig vårt vänskapshjärta i 2an. Efter ett tag slutade vi att ha det på oss, det var töntigt att ha det just då. Nu ska jag ha det på mig varje dag. Varje dag ska jag gå upp, för din skull. Jag ska andas för din skull. Allt jag gör ska vara för dig. Jag ska leva för dig. Jag glömmer dig aldrig bästavän. Älskar dig."
Sen var det dax att gå rundan kring kistan.
Jag hade en en röd ros i ena handen, och i den andra en maskros, som jag hittade. För minns du när vi var 11 och hela sommaren gick ut på att lura alla att lukta på den, och så knäppte vi iväg den?
Stegen runt dig gjorde så himla ont. Varje steg krävde så enormt mkt kraft.
Jag var sist i ledet. Och jag la ner rosen först. Pussade sedan på maskrosen och la ner den, överst på blomhögen som bildats på din kista.
Alla började ströva ut, jag och Erik tänkte gå, men dina föräldrar stannade oss.
De frågade ifall vi ville säga något när alla var borta. De visste hur svårt det var att säga hejdå kring alla.
Själva stod vi där. Jag och E.
E tog ett steg mot dig, lade handen på det kalla svarta trät. Sen gick han tyst.
Jag minns inte riktig vad jag sa, hela jag liksom värkte. Och jag har aldrig gråtit så mycket. Inte ens när J dog.
Jag ville verkligen förklara, att jag aldrig skulle glömma.
Fast det vet du ju. Men usch, fyfan vad jag gråter just nu. Men det måste bli sagt.
Varje steg utan dig gör ont. Jag vill aldrig mer älska någon. Aldrig mer vill jag hålla hand, det brukade ju vara vår sak. Aldrig mer vill jag känna lukten av hårspray, den du använde, eller snarare missbrukade.
Aldrig mer ska jag släppa någon in. Inte visa mig sårbar mer.
Vet du vad det sjuka är, när du var på sjukhuset och kämpade för ditt liv, precis samma stund, satt jag hemma och tittade på Greys anatomy avsnitt.
Hela min världsbild är i kras. Och jag hatar att vara ifrån dig.
Seriöst, jag levde för dig, och nu vill jag inte känna mer. kärlek gör ont, och det här är outhärdligt. Det enda som lugnade ner mig var du, och nu finns du inte kvar. Nu ligger du under jord. Det är så jävla overkligt alltihop.
Jag förstår inte.
Paniken tar över mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
itsablogglife
Iallafall så pratade hon bra.
Sen sa dina föräldrar några ord. Jag minns inte exakt, men de sa att de var stolta över att ha dig som dotter. Och att de vet att du tycker att det är skönt att slippa lida av dina utbrott. Att de saknade dig. Att de ville att du skulle få träffa din lillasyster, men att de kommer att berätta om dig, hur underbar du var, är? Var.
Sen skulle jag läsa upp min text, och jag hoppas att du hörde den. Det var inte lätt men jag gjorde det för din skull.
"Jag har kännt dig hela mitt liv. Vår vänskap började med ett bråk om vem som egentligen skulle ha kritorna på dagis. Du var och är den bästa vännen jag någonsin har haft. Jag minns när du gav mig vårt vänskapshjärta i 2an. Efter ett tag slutade vi att ha det på oss, det var töntigt att ha det just då. Nu ska jag ha det på mig varje dag. Varje dag ska jag gå upp, för din skull. Jag ska andas för din skull. Allt jag gör ska vara för dig. Jag ska leva för dig. Jag glömmer dig aldrig bästavän. Älskar dig."
Sen var det dax att gå rundan kring kistan.
Jag hade en en röd ros i ena handen, och i den andra en maskros, som jag hittade. För minns du när vi var 11 och hela sommaren gick ut på att lura alla att lukta på den, och så knäppte vi iväg den?
Stegen runt dig gjorde så himla ont. Varje steg krävde så enormt mkt kraft.
Jag var sist i ledet. Och jag la ner rosen först. Pussade sedan på maskrosen och la ner den, överst på blomhögen som bildats på din kista.
Alla började ströva ut, jag och Erik tänkte gå, men dina föräldrar stannade oss.
De frågade ifall vi ville säga något när alla var borta. De visste hur svårt det var att säga hejdå kring alla.
Själva stod vi där. Jag och E.
E tog ett steg mot dig, lade handen på det kalla svarta trät. Sen gick han tyst.
Jag minns inte riktig vad jag sa, hela jag liksom värkte. Och jag har aldrig gråtit så mycket. Inte ens när J dog.
Jag ville verkligen förklara, att jag aldrig skulle glömma.
Fast det vet du ju. Men usch, fyfan vad jag gråter just nu. Men det måste bli sagt.
Varje steg utan dig gör ont. Jag vill aldrig mer älska någon. Aldrig mer vill jag hålla hand, det brukade ju vara vår sak. Aldrig mer vill jag känna lukten av hårspray, den du använde, eller snarare missbrukade.
Aldrig mer ska jag släppa någon in. Inte visa mig sårbar mer.
Vet du vad det sjuka är, när du var på sjukhuset och kämpade för ditt liv, precis samma stund, satt jag hemma och tittade på Greys anatomy avsnitt.
Hela min världsbild är i kras. Och jag hatar att vara ifrån dig.
Seriöst, jag levde för dig, och nu vill jag inte känna mer. kärlek gör ont, och det här är outhärdligt. Det enda som lugnade ner mig var du, och nu finns du inte kvar. Nu ligger du under jord. Det är så jävla overkligt alltihop.
Jag förstår inte.
Paniken tar över mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
itsablogglife
Kommentarer
Trackback
