itsablogglife

Varje år träffades vi dagen efter jul. Du firade alltid hemma med nära och kära, och jag åkte iväg till släkten.
Men dagen efter så träffades vi alltid. Vi gick hem till dig först, tittade på dina julklappar, åt din mammas berömda köttbullar som vi båda älskar, älskade? älskar?
Sen gav vi alltid varandras julklappar. Sist fick jag ett guldarmband med två berlocker. Ett M och ett T.
Sen begav vi oss hem till mig och kollade in mina grejer. Efter det så brukade vi käka igen, eller iallafall en obeligatorisk kopp choklad, fast inte oboy, utan riktig med kakao värmd på spisen.
Som oftast efterföljdes av ett snöbollskrig, fast inte förra året för då var det inte ens snö. Det var ändå speciellt.
Du var ju speciell.
Imorgon är det tre månader kvar till jul. Och den här julen så kommer du inte att vara här.
Våran mysiga tradition som var bara våran kommer att försvinna. Jag vet inte vad jag ska göra med allt tomrum som du efterlämnar. Det är ju så mycket.
Vi pluggade alltid till soproven tillsammans. Varendaett. Och när jag pluggade till franskan så satt du bredvid och pluggade på spanska. Det enda valet vi gjort annorlunda på var språkvalet.
Alla lästimmar i skolan när vi satt längst bak och snackade istället för att läsa. Numer läser jag på lästimmarna.
Vi brukade ha shoppingdagar, när vi bytte ut våra garderober, of cours så handlade vi tillsammans. Vad annars?
När jag går in i affärer så fingrar jag bara på klädstängerna. Jag ser fortfarande dig framför mig med ett ton kläder, styrandes stegen mot handikappsprovrummet, för vi behövde ju plats.
På engelska glosförhören brukade vi hjälpa varandra om vi glömde något ord.
Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans.
Och det känns som att; utan dig så är jag ingenting alls.
Jag är bara tom. De som vet, säger att det första året är värst.

Jag har levt 24 dagar utan dig.

24 av 365.

365
-24= 341.

341 dagar kvar.
Kommer jag att må bättre då.
Kommer saknaden försvinna, och endast minnena stanna kvar. Kommer jag att vara lycklig igen då.
341 dagar. 341 dagars helvete kvar, sedan kommer friden i själen; Att jag inte kunde ändrat något, att det bara hände, att saker händer, att du är på ett bättre ställe.
"Det första året är värst" Jag vet att efter 341 dagar kommer det inte att kännas bättre, men kanske, kanske så har jag lärt mig att leva med det, kanske har jag tillochmed accepterat?
Jag lovar att försöka i 341 dagar till. Men är det samma som nu, så orkar jag inte mer.
Den 30 augusti kommer alltid att sitta i mitt hjärta, som en inåtvuxen tagg. Bara jag aldrig glömmer.
Jag älskar dig T, våra minnen och allt.
Om 93 dagar, ska jag sitta själv på juldagen, utan min Tea. Det känns förjävligt.
itsablogglife