Idag
Idag i skolan så fick vi tillbaka ett arbete som vi hade gjort två och två. Det handlade om Förståelse i samhället.
Gissa vem jag hade gjort med då.
Alla sprang till varandra och ville se, men ingen kom rusande till mig för att se betyget "vi" hade fått.
Läraren såg nästan rädd ut, som om jag skulle få värsta utbrottet, skrika och slänga stolar.
Men ärligt, är det likt mig att göra sånt? Det känndes bara väldigt surrealistiskt att få den där tjocka bunten med papper i handen. Together we stood. Apart we fell.
Platsen bredvid mig är så tom, och ditt skåp är så fullt med grejer, det står fortfarande saker på insidan av skåpet;
Mattediagnos s. 13. Franska övers s. 67, Malin<33 Och bakom ditt schema såg jag idag när jag plockade ner det.
"Erik".
Alla platser du varit på ser ut som om de har frusit, pause. Spola tillbaka, snälla!
Man känner närvaro, men man kan inte se dig.
Iallafall så fick vi tillbaka vårt arbete, och när jag tog emot bunten så kändes det som om en tyngd lade sig på mina axlar. Du skulle ha varit här. Sedan var det redovisningsdax.
Jagvet inte varför men jag luktade på pappersbunten och så kände jag Tea lukten, då kom jag på att du hade sprutat den där för att läraren hade sagt till oss en gång att vi stank parfym. Den luktade du. Och då kände jag att allt bara var jättejobbigt så jag sprang in på toa och vred på kranen.
Då kom tårarna, dem bara forsade ner och blötte ner mina jeans och mascaran låg i täta ränder på kinderna.
Aldrig har allt känts så hopplöst som just då.
Jag stod typ där i en halvtimme och släppte ut allt. Tur att man alltid har smink med sig til skolan. När jag kom tillbaka så kunde man aldrig gissat att jag hade bölat i en halvtimme.
Aldrig mer släppa någon in.
Fyfan vad saknaden är svår. Varje dag brukade vi vara, efter skolan. 9A blir aldrig mer densamma utan dig.
Tur att du hann vara med på fotograferingen. Där du och jag står tillsammans. Hand i hand. Fast det inte syns på bilden, så ska det vara så, föralltid.
Alltid du Tea, det har alltid varit du, och det ska alltid vara vi.
Jag vet inte om du såg det idag, men vi fick iallafall MVG på arbetet.
Det var säkert av medlidande av läraren, för alla vet ju att Tea inte får mvg, gumman, söt var du, men pluggandet var inte riktigt din grej. Och inte min heller.
Jag var iaf stolt över dig gumman, jättestoltaste.
Och anledningen till att jag är så konstig just nu är att jag inte har någon aning om hur jag ska tackla det här.
Det här med dig.
Hur ska jag hantera mig själv egentligen?
I don't know.
Men jag älskar dig.
itsablogglife
Gissa vem jag hade gjort med då.
Alla sprang till varandra och ville se, men ingen kom rusande till mig för att se betyget "vi" hade fått.
Läraren såg nästan rädd ut, som om jag skulle få värsta utbrottet, skrika och slänga stolar.
Men ärligt, är det likt mig att göra sånt? Det känndes bara väldigt surrealistiskt att få den där tjocka bunten med papper i handen. Together we stood. Apart we fell.
Platsen bredvid mig är så tom, och ditt skåp är så fullt med grejer, det står fortfarande saker på insidan av skåpet;
Mattediagnos s. 13. Franska övers s. 67, Malin<33 Och bakom ditt schema såg jag idag när jag plockade ner det.
"Erik".
Alla platser du varit på ser ut som om de har frusit, pause. Spola tillbaka, snälla!
Man känner närvaro, men man kan inte se dig.
Iallafall så fick vi tillbaka vårt arbete, och när jag tog emot bunten så kändes det som om en tyngd lade sig på mina axlar. Du skulle ha varit här. Sedan var det redovisningsdax.
Jagvet inte varför men jag luktade på pappersbunten och så kände jag Tea lukten, då kom jag på att du hade sprutat den där för att läraren hade sagt till oss en gång att vi stank parfym. Den luktade du. Och då kände jag att allt bara var jättejobbigt så jag sprang in på toa och vred på kranen.
Då kom tårarna, dem bara forsade ner och blötte ner mina jeans och mascaran låg i täta ränder på kinderna.
Aldrig har allt känts så hopplöst som just då.
Jag stod typ där i en halvtimme och släppte ut allt. Tur att man alltid har smink med sig til skolan. När jag kom tillbaka så kunde man aldrig gissat att jag hade bölat i en halvtimme.
Aldrig mer släppa någon in.
Fyfan vad saknaden är svår. Varje dag brukade vi vara, efter skolan. 9A blir aldrig mer densamma utan dig.
Tur att du hann vara med på fotograferingen. Där du och jag står tillsammans. Hand i hand. Fast det inte syns på bilden, så ska det vara så, föralltid.
Alltid du Tea, det har alltid varit du, och det ska alltid vara vi.
Jag vet inte om du såg det idag, men vi fick iallafall MVG på arbetet.
Det var säkert av medlidande av läraren, för alla vet ju att Tea inte får mvg, gumman, söt var du, men pluggandet var inte riktigt din grej. Och inte min heller.
Jag var iaf stolt över dig gumman, jättestoltaste.
Och anledningen till att jag är så konstig just nu är att jag inte har någon aning om hur jag ska tackla det här.
Det här med dig.
Hur ska jag hantera mig själv egentligen?
I don't know.
Men jag älskar dig.
itsablogglife
Kommentarer
Trackback
