22 daagar
Och jag.orkar.inte.mer.
Jag saknar dig, du var mitt allt, du fick mig att vilja ta mig igenom allt som har hänt.
Och jag vill inte att du ska vara där, på kyrkogården. Jag vill inte att du ska ligga där under jord. Du var ju så fin, vad händer med dig, allt som var du, allt som var bara du.
Jag vill att du ska vara här, inte under jord, jag har ingen som helst kontroll över någonting då.
Jag vet ju inget nu.
Jag vet inte om du fryser där nere, jag vet inte om du är ensam. Jag är iaf ensam. Jag har ingen att prata med, ingen som förstår, är det så för dig med?
Jag ska hälsa på dig så ofta jag kan, för dig kan jag alltid prata med iallafall. Och jag vet att du hör mig. Punkt slut.
Jag satte mig på det blöta gräset och då kom tårarna igen. Jag satt typ där i 3 timmar, och jag kan lova att jag grät varje sekund. Det blev bara så verkligt när ditt namn stod inpräntat där på en stor svart marmorsten. Med en duva, en handboll och en maskros. Din mamma och pappa är verkligen underbara.
De frågade mig vad du skulle velat ha, och jag sa en maskros, för den betydde mycket för oss den blomman, men jag orkar inte berätta på vilket sätt just nu.
Din grav är vid en damm och du har en bänk nästan precis bredvid. Den är jättefin din plats iallafall. Men det är inte rätt ändå, du skulle ju vara här.
Jag ville liksom bara lägga mig där på gräset och försvinna.
Försvinna till wherever you are.
Sorry för detta deppinlägg men jag hatar att vara ifrån Tea, det har jag alltid gjort, vi var knappt utan varandra en dag. Och nu ska vi tvingas vara ifrån varandra en hel evighet, en livstid.
Det är fan inte rättvist, men det är inget här i livet. Jag får ta en dag i taget, och andas. Det är allt jag kan göra.
Jag andas för dig Tea, för jag vet att du inte skulle velat att jag skulle gå under. Men det känns som att det skulle vara det enklaste, att bara sluta, gå under, sluta bry sig.
Tea, jag andas för dig, varje dag.
Jag har alltid älskat dig, bästavänner föralltid, för det är så det är sagt.
Kommentarer
Trackback
