itsablogglife

Idag skulle jag tömma ditt skåp, det var visst någon annan som behövde ett skåp, så jag tänkte ta ditt. Ingen annan ska ha det.  Men det känns så fel, men hellre att jag får ha det, än att någon annan får ha det.
Det luktar fortfarande du, din parfym står ju där på hyllan. Precis som dina böcker står där, skolböckerna ska lämnas in men lärarna bad mig att sudda dem innan. Tydligen ska vi sudda bort alla konkreta minnen av dig. Aldrig, jag gör inte det. Platsen bredvid mig ska förbli tom, ett litet tag iallafall. Kan jag få det? Lite tid.
Jag tror att jag behöver det. Tid alltså. Alla stressar så: Ta tag i allt nu Malin, töm Teas skåp, sudda hennes böcker, bestäm vem du vill sitta med, vem ska sitta på Teas plats, hitta någon ny att jobba med på labben, vem ska slutföra eng arbetet du och Tea har påbörjat, vem vill du ha en egen lektion med nu när planerna är ändrade,
Vem ska göra vad, när, hur, var? Jag vet ju inte.
Alla frågar mig, vad de ska ta sig till, men jag vet ju minst. Jag är upptagen med att leva, jag kan inte tala om för andra vad de ska göra, jag vet knappt vad jag själv ska ta mig till.
Jag behöver bara tid att läka. Om det nu händer, kommer jag att läka? Kommer jag att må bättre?
Kommer jag någonsin kunna släppa någon in igen?
Jag vet ingenting.