itsablogglife

Det måste vara så, annars finns det ingen anledning till att leva. Jag lever för dig, tills vi får träffas igen. Någonstans. För träffas igen det ska vi, det här är inte slutet, du finns i tankarna och i minnet. Föralltid.

---

På alla bilder, ser du precis ut som du brukar. Det är du liksom. I bloggen är det också du. Det är konstigt för DU finns inte längre kvar, men allt du vidrört och alla bilder du fastnat på är kvar. Man tänker nästan att där du var på alla bilder skulle det bara vara en svart gestalt där du stod. Men du finns kvar så levande på alla bilder.
Och det gör så jävla ont att se.
En ständig påminnelse av vad jag har förlorat. Det jag en gång hade. Det får mig bara att sakna hårdare.
Jag vill ha dig tillbaka, men det går inte. Jag vet det.
Du var allt, men också idag, har jag gått upp, levt, och andats för din skull. Och för varje dag blir det lättare att andas. Men ännu idag, känns det som att jag nästan kvävs. Gråten svider i ögonen, det kan jag leva med, men klumpen i halsen, den sitter.
Jag älskar dig idag, imorgon och föralltid T.