itsablogglife

Men gud, vad har jag gjort. Vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort vad har jag gjort.

---

Var vid din grav vännen, kom precis hem.
Jag är så himla nervös innan jag kommer dit, när jag är påväg alltså. Men sen när jag kommer så vill jag inte gå därifrån. Det känns som att när jag är där, så gör jag något bra, det känns bra. Sen måste jag gå, och det känns som att jag lämnar dig då. Bara överger dig. Jag har några som bryr sig om mig, men du har ju ingen omkring dig hela tiden, som jag har. När jag tar stegen bort från dig så är du helt ensam. Dag och natt ligger du där, några hälsar på men det kan väl inte vara samma?
Det känns som att jag sviker dig, varje gång jag går. Och jag som lovade att aldrig lämna aldrig svika och aldrig sluta älska.
Är jag en dålig person ?
Jag måste ju gå, och jag måste leva vidare, det kan jag inte göra om jag sitter kvar i det förflutna.
Det är klart att man får och ska sakna en massa innan man går vidare. Men jag är rädd för att vakna en dag, och upptäcka att jag har glömt hur du luktade, hur du såg ut och hur du pratade. Jag är rädd för att växa upp, utan dig. Jag kommer minnas dig som en tjej i 16års åldern, även när jag är 67. Men tänk om jag glömmer födelsemärket du hade under ditt vänstra öga, precis som julia roberts, ett litet brut märke, som bara gjorde Tea, mer Teig.
Jag saknar hela Terese. Allt som var bara hon. För ingen är som hon och ingen kommer någonsin att bli som henne. Det går inte. Jag skulle kunna skriva hundratusentals sidor om hur underbar hon var.
Och det är hon faktiskt värd.
Hon gjorde allt för mig,och jag allt för henne. Jag kan inte vara arg för att hon lämnade mig, bara sakna, massor.
Och det gör jag också.
Jag önskar att alla ni, hade fått känna Therése, hon var den finaste personen jag någonsin har känt, och det kommer hon alltid att vara.

Älskar dig.