FRÅGESTUND
Nu ska jag ta tag i bloggen igen fina läsare, så passa på att ställa en fråga nu!
Antingen kommenterar ni frågorna, eller så mailar ni mig på:
[email protected]
Jag delar svaren i två delar, det vill säga att jag svarar på en hel del frågor ikväll, och troligen resten imorgon.
Så allt ni vill veta har ni chansen att få svar på, jag kommer att svara på allt, förutom uppgifter om vart jag bor och vad jag heter.
Pussar, Itsablogglife
Långt inlägg, rakt från hjärtat.
Jag vaknar lugnt i ett rum som badar i solljus.
Världens finaste person ligger precis bredvid, tätt intill.
Sträcker på sig som en katt, slår upp ögonen, ler stort och viskar, att idag är det ju midsommar!
Ut på balkongen går vi, hand i hand och ser ut över havet som glittrar, vilken fin dag det är, trots allt som varit, trots allt som är, så är det en fin dag.
Vi äter jordgubbar med mjölk till frukost, sedan kommer gästerna och i trädgården står det massa rangliga bord av olika slag, de vita dukarna fladdrar i lite i den ljumma vinden.
Det vankas sill och potatis, och även om jag har svårt att få ner maten även det här året, så har jag och finaste en riktigt bra dag.
När de jordgubbarna anländer i stora skålar med grädde och glass börjar också de första vattendropparna falla.
Men vi sitter kvar, för är det inte såhär det ska vara? En riktig helsvensk sommar.
Det pratas mycket, och vad stor du har blivit förekommer mer än en gång.
Medans föräldrarna hugger in på snappsarna tar finaste min hand och vi går de 15 metrarna ner till stranden.
"I år blir det bättre, Malin. Jag vet att det har varit svårt, rent förjävligt faktiskt, men vi klarar av allt tillsammans."
Och i den sekunden som jag hörde orden, började jag tro på dem.
Sedan begav vi oss tillbaka till gästerna, där det nu serverades middag, grillspett och potatis, tzatziki och brytbröd.
Kvällsolen stod lågt på himlen när vi gick in igen.
Vi satt länge framför brasan i vardagsrummet med alla gästers surrande i bakgrunden.
Precis innan jag somnar känner jag hur finaste lägger en filt över mig, tryggare än så har jag inte varit på väldigt länge, och trots att allt egentligen inte är som det ska, så känns det ändå tryggt, med finaste, den enda jag älskar, den enda jag har kvar...
Tro det eller inte, men det där var midsommaren 2007
2007's midsommars forna glans glittrar fortfarande som en skugga av det som varit varje gång jag tänker på det.
Som om det fortfarande är verkligt.
Och det kanske det är?
Kanske är det verkligt, kanske är jag inte galen. Kanske fanns det en tid då du och jag fortfarande existerade, bästavän?
♥
Kanske fanns det en tid då jag inte var så ensam som nu.
Har du någonsin varit med om att du har suttit någonstans, och tänkt på något avgörande, typ:
"Snälla gud, om du finns, snälla ge mig ett tecken, snälla något, för jag klarar inte mer nu!"
Och plötsligt klarnar molnen upp, som om allt blev klart för första gången.
Har du någonsin sett det, och bara skitit i det helt och hållet?
Tecken får man hela tiden, och jag... kan... jag kan inte tro, att det betyder något.
För jag har fått tecken, och det har inte hänt någonting.
Jag har inte helt tappat hoppet direkt, men jag menar helt ärligt att det inte spelar någon roll mer.
Jag är klar, jag har försökt och jag tror inte att jag kommer att se meningen om lite drygt två månader.
Det är helt otänkbart, om två månader har det gått ett helt år sedan jag sist såg henne.
Ett år sedan jag fick hålla hennes hand och känna att jag dög som jag var.
"Det första året är värst" så säger de som vet.
Men om två månader kommer det inte att kännas okej, och om det ändå känns lite, även om mycket av den onda känslan som alltid sitter i magen försvinner, så räcker det inte.
Jag klarar inte av det, inte det minsta, känslan ska bort! Annars lovar jag att jag gör någonting drastiskt. Inte hoppa framför tåget, men jag måste få bort det!
Snällasnällasnälla någon som vet, snälla säg att det försvinner!
Jag vill inte att Tea ska försvinna, men jag måste få andas, jag har inte andats på nästan ett helt år.
Det trycker alltid, det tar alltid emot, vad jag än gör.
Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än kämpar, vad jag än gör, hela jävla tiden.
Jag hatar mitt liv utan Tea, jag hatar det!
Och jag vet att man ska göra det bästa av situationen, för man kan inte bara sitta i ett hörn och skylla på alla andra och tro att allt blir bättre bara man väntar.
Men jag har gjort, jag har kämpat, jag har kämpat och jag har hållt fast i livsgnistan med hela Malin som insats.
Och det fungerar inte.
Jag har försökt, förlåt alla som trodde på mig, förlåt alla som har älskat mig och väntat.
Förlåt alla, men jag orkar inte mer.
Och du, jävla anorexi. Du har förstört tillräckligt nu, låt mig vara ifred!
Inte nog med att jag måste leva utan Tea, jag måste dela livet med dig! Du är inte en del av mig, du är inte värd mig längre, förut var jag svag när du hittade mig, jag var smutsig och tjock, men nu är jag inte det. Jag är fri från dina tankar och åsikter, för du kan inte längre nå ut till mig, du kan inte kontrollera mig, snart är du borta.
Och du får aldrig mer komma in i mitt liv!
Hur svag jag än kommer att bli, så kommer du inte att få utnyttja det.
Anorexi, jävla älskade hatade sjukdom.
En gång var du mitt allt, och nu ska du bort, precis som alla andra som betytt något.
Och (hur sjukt det än låter) så vill jag tacka dig.
Du gjorde mig mindre ensam ett tag, ett tag trodde jag att du var min enda vän, speciellt när Tea precis hade dött.
Du höll mig flytande, fast ändå inte?
Du var den enda som brydde dig om mig på riktigt, trodde jag iallafall.
Jag klarar mig inte med dig längre, men jag vet samtidigt att det fanns en tid då jag inte klarade mig utan dig, jag glömmer det aldrig.
Goodbye old friend, In a way, I will miss you.
Midsommaren 2008: Spenderade jag ensam. Utan Tea, utan allt. Sup och svälj, trevlig helg...
Anledningen till att jag inte har skrivit, älskade läsare, är för att jag helt enkelt har mått för dåligt.
Tack för att ni finns här iallafall♥
Vet ni vem jag skulle behöva nu?
JENNY♥ Jag tror att du vet vem du är.
Du som alltid har stöttat mig, jag vet att jag har varit dålig på att skriva, men jag behöver dig. Du är den som har lyssnat på mig, no matter what. Jag saknar det.
Skriv om du ser det här, och har lust...
itsablogglife
Almost a year has passed...
På samma ställe, och väntar på hennes säkra återkomst.
Nästan ett år har passerat sedan det sista sas mellan oss, om man nu kan säga att det var det sista. Jag pratar ofta fortfarande, och jag hoppas att hon lyssnar.
Nästan ett år har passerat utan att jag varken förstått mer eller accepterat det.
Jag minns våra sista ord så väl, jag minns allt som det var igår, ändå känns det så otroligt långt borta!
Ibland undrar jag om din existens bara var ett påhitt från min sida.
Dessutom var du en dröm, den bästa vännen man kan få, du var bäst.
Nästan ett år har passerat, och ännu har jag inte fått uppleva friden, den som skulle komma efter ett år, som alla säger, att det första året är värst.
Och jag minns att jag tänkte, fuck heller! Det blir inte ett år utan henne för det första och för det andra, ett HELT år och jag ska känna såhär?
Jag trodde inte att jag skulle överleva det, och sanningen är, att jag inte riktigt vet om jag har överlevt. Fysiskt så står jag upp, jag andas. Men själen då? Kan man säga att en person har överlevt om hela själen är borta?
Nästan ett år har passerat, det har gått fort älskling, och jag står kvar på samma ställe, förundrad. Har vi verkligen klarat ett helt år snart.
I ett helt år har jag stått på samma ställe, förundrad, väntandes på din säkra återkomst.
Nästan ett helt år har passerat, världen snurrar, men jag står still.
Om jag fick en chans till...
Om jag hade en till chans så skulle jag vilja se mer av dig, jag skulle hålla om dig en extra sekund.
Jag skulle ta vara på varje stund vi hade tillsammans.
Jag skulle berätta för dig hur mycket du betyder för mig en gång till.
Jag skulle svälja stoltheten och låta dig trösta mig fler gånger.
Jag skulle skicka ett extra sms, jag skulle ringa oftare när jag kände mig ensam.
Jag skulle vilja få chansen att finnas där för dig ännu en gång.
Jag skulle stanna upp en sekund och minnas dina ögon, hur du luktade och hur det kändes att ha bästaväns armar lindade omkring mig.
Hur du skrattade.
Jag skulle stanna upp och se dig för den du var, en. sista. gång.
Jag skulle vilja ha chansen att berätta allt jag aldrig hann berätta. Jag skulle vilja ha chansen att dela allt med dig igen, som det brukade vara.
Jag skulle sakna dig lite extra varje gång vi var ifrån varandra så att återföreningen kunde bli dubbelt så ljuv.
För Sanningen är att vi fick för lite tid, du och jag. Mycket fanns kvar att säga och dela mellan oss.
Jag skulle inte byta det vi gjort, inte för något i världen, utom möjligen för att få dig tillbaka.
Men jag vet också att jag inte har några fler chanser.
Bästavän, jag saknar dig på ett sätt jag inte gjort förut. Tårarna har fallit titt som tätt idag.
Jag känner mig så otroligt trasig. Så sjukt ensam.
Och jag vet att det har gått många dagar, jag vet att många tycker att jag borde komma över det.
Men det kan ju NI försöka med, vissa i min omgivning kan bara dra åt helvete.
Tack för kommentarerna älsklingar, det är inte riktat till er!
itsablogglife
You most be lost
Du vet den där dagen. Den första, den absolut värsta.
Han är förändrad. Är det bara jag som fattar?
Är det bara du som ser, är det inte uppenbart.
Allt är förändrat och hela ditt väsen säger nej.
Du vägrar ta samma buss, du står inte ut längre. Så du tar en senare, en med omväg.
Kan inte stiga av vid den vanliga stationen, tar den efter, lite längre att gå, mycket mindre minnen.
Att komma hem, sjunka ner mot golvet. Och bara sitta där ett tag. Stänga av leendet som lurar alla. Ser ni inte att allt är falskt? Är det bara jag som fattar?
Det blir bråk, bara mer och mer, inget fugerar.
Försöker att se positivt men du dras ner. Tillslut säger du ifrån. Det tar stopp, någon gång måste det ta slut.
Springer upp på rummet, musik på högsta volym.
Sedan kommer tårarna, du vet de som du lovade att de aldrig skulle komma. De som du lovade att aldrig gråta, och framförallt:
De som han lovade att du aldrig skulle behöva gråta över honom.
De som aldrig syns, är det bara jag som fattar!
Allt tär, ingen förstår dig. Du orkar inte gå till skolan, vill inte se. Se de där ögonen som brukade se rakt igenom dig. Och du skämms. Vad gjorde du för fel. Vad är det för fel på dig.
Och varför är det ingen som ser att du snart brister?
Ögonen som ändå letar efter dig ibland. Men vem tittar tillbaka, det är inte samma. Det är någon annan.
Du förstår inte. Vad kan du ha gjort som var så fel. Ifrågasätter allt.
Du var inte fin nog. Inte smart, inte fin, inte fin.
Slutar äta, inte hungrig. Det gör ont. Andra kan fråga, men ingen bryr sig egentligen.
Och även om de gjorde det, så är det inte den som du vill ska bry sig.
Men han ser inte, du ger upp.
Bubblan spricker.
Allt blir svart, bara smärta.
Och du vill berätta, du vill få ut det, skrika ut det, whatever, bara det kommer ut!
Men du vågar inte. Du skäms, varför dög du inte åt honom?
Skäms så in i helvete.
För allt han gjort mot dig, allt som du tog för att få allt bra igen.
Allt som inte räckte. Så du gömmer dig, vill glömma, men kan inte.
Tårarna kommer ikapp, they always do.
Ingen vet varför det händer dig, det är hemskt jag vet. Jag fattar.
Du förtjänade det inte, det är inte ditt fel.
Det kommer att ljusna, du vet om det, alla har sagt det.
Du vill bara skrika åt dem att hålla käften, för det GÖR ont. Och det går inte över bara sådär.
Du önskar att vissa slutade bry sig...
Men det är bättre nu, du ser det kanske inte än, men det blir ljusare.
You most be lost.
Jag glömmer aldrig, inte du heller, jag vet. Jag fattar.
Men jag lovar du kommer aldrig att må så här dåligt igen.
itsablogglife
Du var mitt allt, du var hela min värld.
Jag viskar tyst orden till dig, och undrar om du kan höra. Om mina ord, mina tankar, kan gå igenom jorden.
Kan du höra mig? Eller är du för långt borta...
Egentligen ska jag vara hemma nu.
Hemma och bygga upp kroppen. Hemma och vila.
Antagligen sitta vid TV:n och slötitta på något program som jag egentligen inte bryr mig ett skit om.
Antagligen bläddra förbi FRIENDS och börja gråta för att jag är så fruktansvärt ensam och så otroligt trasig när Tea inte finns kvar.
Huset är redan städat. Mycket kan göras när fina Christoffer hjälper till och när ingen är hemma.
Halva natten kan man stå och skura köksgolvet, tvätta trasmattorna, tömma diskmaskinen och damsuga vardagsrummet och trappen.
Man kan göra det om man är helt ensam för att Christoffer är hemma hos sig, när alla andra är borta, när doften och minnena av Tea kryper för långt in i Malin så att det tar stop.
Jag sa aldrig att det var så, men ni fattar va.
Egentligen ska jag vara hemma och vila.
Men det finns en sak jag måste göra.
Solen har börjat gå ner och jag smyger iväg till Tea. Som vanligt märker jag att jag börjar dra benen efter mig så fort jag går utanför dörren.
Men när grinden slås upp på vid gavel och jag ser maskrosplatsen där, alldeless vid stranden springer jag.
Det fortaste jag kan och jag stannar inte förrens jag står precis framför.
Jag lägger mig precis bredvid, och tanken slår mig, att nästan ett år har gått.
Ett år. Hur mycket ska jag behöva klara mer. Jag vill ha Tea, jag vill jag vill jag vill jag vill ha TEA!
Nunununununununu!
Smärtan och sorgen sliter liksom i mig. Och det gör ont, ont.
Jag önskar att hon var här, och viskade fina ord i mitt öra, inte sånna där som man hör varje dag, utan sånna som går rakt in i hjärtat.
Jag saknar min bästavän. Och jag ligger där, hos henne. Och jag viskar fina ord till henne. Eftersom att hon aldrig mer ska få viska fina ord till mig så gör jag det. Allt som hon ska veta.
Och jag hoppas att hon kan höra dem.
Jag vill att de ska nå hennes hjärta, jag vill att hon ska vara glad och jag vill att hon ska älska mig. Mest.
Det vet jag att hon gjorde också. Eller gör. Hon gör det.
Tea var mitt allt, hon var hela min värld.
Och medans jag viskar fina saker så kan jag ibland känna som om hon fortfarande finns kvar här hos mig.
Och sanningen är att hon finns kvar i hjärtat, i mitt hjärta, så länge jag har henne kvar där så finns hon alltid med mig.
Jag älskar dig Tea. Det finns inte ord för just hur mycket. Men jag är stolt över den personen du var och är.
Du har alltid varit bäst i mina ögon, och inget kan ändra det.
Ta vara på era fina vänner, man vet aldrig hur länge de finns kvar.
Jag ÄLSKAR DIG TEA♥ Hela den här dagen, hela det här livet är piss utan dig!
itsablogglife
Jag har saknat er, massor
Nu är jag hemma igen. Åh vad jag har saknat er!
Fina fina älsklingar!
Jag har inte riktigt tid att skriva just nu, men jag ville bara höra av mig, för jag vet att ni bryr er!
Och jag älskar er så himla mycket. Alla som kommenterar så jäkla fint, men även de som inte gör de, men som läser och som jag vet bryr sig.
Favorit bild på mig och älsklingen. Visst är han finast i världen?
Jag har ju som sagt varit inlagd och det har varit en massa tjafs för att jag skulle få åka hem.
Sedan kom jag hem och så var det precis som jag hade lämnat det.
Ingen mat i kylen, döda blommor.
= Ingen mamma eller jennifer för de hade stannat hos en släkting i malmö.
Jag har iallafall Christoffer.
Jag måste gå, men vi hörs sen, älskar er, puss.
Och Tea, jag älskar dig mest!
itsablogglife
Christoffer här igen, sista inlägget i promise!;)
Hon tyckte att det var bra att jag skrev här, och hon tyckte att jag skulle skriva en gång till så att ni får lära känna mig lite bättre haha.
Det kanske ni tycker är jättetråkigt men jag gillar fan att skriva här så nu blir det ett till inlägg från mig.
Malin har typ lovat att skriva imorgon så då får ni tillbaka den bästa.
Hon har fått några frågor mailade om mig, och till mig sen igår, så jag tänkte svara på dem nu.
Vad gillar du mest med Malin? Tror du verkligen att ni två kommer att hålla? Jag menar inget elakt, det är bara det att ni är ju så unga så oddsen är ju inte på er sida direkt.
Jag tycker om att hon är så ärlig, och så stark även om hon inte tror det själv. Sedan finns det ju alltid det där som man inte riktigt kan sätta fingret på, som är för härlig bara. Hon är den bästa personen jag känner.
Och låt mig säga såhär, jag och Malin har lovat superlänge, att den dagen hon blir friskförklarad, så kommer vi att förlova oss. Och det kanske ni tycker låter dumt, men jag vill vara med Malin hela livet och jag har turen att ha hittat någon som vill vara med mig, och inte bara någon, utan den finaste.
Jag har läst Malins blogg ända sen hon började, och då handlade nästan alla inlägg om hur sviken hon kände sig av dig, hon var verkligen förstörd, hur fick du henne att förlåta dig och hur förlät du henne?
Jag vet inte, det är inte så länge sen men det känns som länge sedan.
Ni vet ju inte alla omständigheterna kring oss, men det berodde ganska mycket på att Malin aldrig trodde på oss, hon var så himla osäker på sig själv. Men nu är det annorlunda.
Hur hon förlät mig det måste ni kanske fråga henne, men jag är glad att hon gjorde det.
Och hur jag förlät henne, ja. Det låter som något man bara säger, men jag fattade att det låg i hennes osäkerhet som gjorde så att jag blev sårad, och då kunde jag ju inte bara stå där längre och se på när hon mådde dåligt.
Och när Tea dog så blev det verkligen uppenbart att någon var tvungen att se efter henne, och eftersom att jag fortfarande älskade henne så ville jag vara den personen.
Hur var det i Thailand Christoffer?:D
Haha tackar som frågar det var nice^^
Vilka brukar du hänga med?
Jag har ju mina grabbar, men jag hänger mest med Eric, som typ var ihop med Tea när hon dog, om ni har hört talas om honom, och sen är ju Malin min bästa vän.
Vad tycker du(chrille) om malins familj?
Ja, den bästa i den familjen är ju Malin själv. Hennes lillasyster Jennifer är så jäkla goo, och hennes mamma brukar jag inte uttala mig om. Men jag vet att Malin skulle behöva en riktig mamma och det är synd att hon inte kan vara det. Men det är väl som det är.
Om du christoffer fick ändra något med malin, vad skulle det vara då?
Då skulle jag christoffer ändra så att Tea inte var död. Att malin ska bli frisk behöver jag inte önska, det kommer att hända, det vet jag. Men Tea kommer aldrig tillbaka.
Så det var alla frågor jag har fått in, om det är något annat kan ni ju kommentera, men Malin kommer som sagt hem imorgon så då tar hon över bloggandet igen, men jag kommer att svara ändå.
Kramar, och tack för att ni stått ut med mig.
/Christoffer
Christoffer här
Hej det är Christoffer, Malins pojkvän, fast det visste ni kanske?:)
Malin är INTE död, hon har blivit inlagd på sjukhus, hon har fått blindtarmsinflammation.
Det är ingen fara med henne, hon opererades förr förra onsdagen, för ungefär en och en halv vecka alltså.
Nu är hon bara kvar på sjukhuset eftersom att de kollar hennes värden och så.
Jag vet inte hur de gör i vanliga fall men Malin ska stanna där tills imorgon tidigast eftersom att läkarna är oroliga för hennes vikt.
Sedan har hon ju varit dålig på att äta när jag var borta så hon var helt uttorkad när hon kom in.
Så de var lite oroliga, men allt gick bra och hon kommer att bli helt okej.
Egentligen brukar jag inte skriva här ju, men ni var så jävla oroliga, så jag tänkte att jag måste berätta.
Det är så jäkla nice att ni bryr er så mycket om Malin, hon behöver det vet ni.
Hon vill vara stark och många ser henne som jättestark, så hon känner alltid press av sånt.
Alltså hon får inte press av er, utan av andra i hennes omgivning.
Men jag vet att det betyder mycket för henne när ni bryr er, ni är great!♥ Jag har lästa egenom alla kommentarer och jag har fan inte sett en enda taskig, det är bra att ni låter bli det.
Nu när jag ändå är här så tänkte jag svara på lite frågor som jag vet att ni undrar över, är det något annat kan ni fråga.
Jag heter som sagt Christoffer, jag går i samma skola som Malin i hennes parallellklass, 2a.
Jag och Malin blev ihop igen efter ett ganska långt uppbrott och jag är så jävla glad för att vi hittade varandra igen.
Malin tror ofta att hon är jobbig eller en börda men det är så jäkla långt från sanningen som man kan komma. Hon skriver också ofta om hur mycket hon behöver mig, men ni får ju aldrig se den andra sidan, min alltså.
Jag är sjukt beroende eller vad man säger, av Malin. Hon är det bästa jag har, och hon lyser upp mig värld, på riktigt. Jag älskar verkligen henne, det är sjukt hur mycket hon betyder för mig, jag kan liksom inte förklara.
Och det här med Tea, det är verkligen det värsta som någonsin skulle kunna hända Malin.
Hon och Tea var världens bästa vänner, jag har verkligen, helt ärligt inte sett någon liknande relation.
Och det är verkligen med sorg i hjärtat som jag ser Malin kämpa med saknaden varje dag.
Hon förtjänar inte det här, hon har varit med om tillräckligt kan man tycka liksom.
Och Tea var också en jäkligt fin tjej. Så himla omtänksam och rar. Jag önskar verkligen att hon fanns kvar här för Malin, det är vissa saker som jag inte räcker till med. Men det är som det är, och Malin är så jäkla bra, och hon hedrar verkligen Teas minne så jävla bra, men det är jobbigt, Malin kan må så sjukt dåligt vissa dagar och jag hatar när jag inte kan hjälpa, för vissa dagar vill hon bara ha Tea. Hon behöver Tea och det är så jäkla orättvist att just Malins bästa vän skulle dö. Malin har verkligen varit med om mycket, för mycket.
Hon har det inte lätt hemma, med hennes mamma och så. Hennes Pappa bor i Usa och bryr sig inte ett skit om henne, det han inte fattar är att han går misste om världens bästa tjej.
Nu ska jag dra och hälsa på Malin, om jag kommer in efter besökstiden, men jag får svara på andra frågor någon annan gång, det är bara att maila eller kommentera.
Ha det bra, nu har ni fått "snacka" så att säga med Malins töntiga pojkvän, vi hörs, pusspuss
Chrille
BÄSTAVÄN,
Jag skulle vilja komma i kontakt med en anonym läsare som alltid skriver 'emma'
Det verkar som om du verkligen förstår mig, och om du har lust så kan du väl kontakta mig på:
[email protected]
Det kan alla som har några frågor eller om ni bara vill prata lite.
Mina vänner, det har hänt lite grejer.
Därför har jag inte bloggat.
Jag tänkte publicera ett inlägg från min dagbok som jag skrev för 2år sedan, när min anorexi var som värst.
Onsdag
Snälla inte mer nu, inte mer mat, inga mera drycker. Jag är redan fet. Jag behöver inget mer!
Snälla sluta kämpa för mig, jag är frisk, ser ni inte det! FRISK!
Nästan iallafall, förutom att jag är sjukt överviktig!
Varför ser jag ut såhär? Och varför mår jag såhär!
Det är ändå rätt åt mig, jag förtjänar inte att må bra. Vet ni vad jag förtjänar? att bara försvinna. Jag förstör för allt och alla. Ingen behöver mig, även om de tror det.
Varför försöker de över huvud taget. Jag är hopplös hemsk och förskräcklig. USCH JAG HATAR MIG SJÄLV!
Varför lever jag ens, jag bidrar inte med något. Jag är en tjockis som inte är värd ett skit.
Hur kan en sak som ska få en att må så himla bra slå slint och bli ännu värre.
10 kilo från min feta kropp är borta, ändå är jag fetare än någonsin!
Vad är det för fel på mig!
1.67 cm 45 kilo. Varför kan jag inte få vara normal, som alla andra!
Jag önskar att jag inte fanns.
Det där var alltså för 2 år sedan. Det är sjukt att de orden har varit mina egna. Att jag har hatat mig själv så mycket.
Jag var bara 13-14 år under den här tiden. Jag var så liten, och visste så lite om världen också.
Och nu vet jag vad vissa av er tänker, "Vad vet HON om livet, som bara är 16 år"
Men jag vet.
Jag vet verkligen.
Have I told you I ache. In my soul and my heart. Everything I feel, is for you. I ache for you. I love you.
Idag är en jobbig dag.
Jag vill verkligen inte vara utan Tea mer.
Jag vill att hon ska komma tillbaka och ta hand om mig. Jag vill vara liten igen.
Och trygg.
Christoffer är med sin familj i Thailand. Han kommer hem imorgon.
När han inte är här heller så går jag nästan under.
Och jag gör dumma saker, förlåt alla jag sårar, förlåt för att jag förstör!
Jag är bara så himla ledsen. Gråter just nu.
Jag är så sjukt ensam.
Jag har inte ätit på två dagar. Bara lite vatten. Tre kilo, på två dagar.
Ju längre jag är utan, desto svårare är det att komma igång igen.
Anorexin som länge legat och halvslumrat har nu vaknat. Och han skriker, skriker.
Men jag ska äta. Nu!
Så här får det inte vara, men mamma och jennifer är bortresta och det finns inte ens någon mat.
Men något måste jag ju äta. Rösten kan inte ha rätt!
Anledningen till att jag skriver det här, är att jag vet att Christoffer kommer att läsa det, och jag vågar inte berätta själv. Jag vet att han kommer att hålla om mig, hårt och säga att han älskar mig. Precis som jag vill att han ska.
Kom hem älskling, jag är helt lost utan dig.
Och till dig, Tea.
Jag älskar dig mest. Men jag sviker dig alltid! FÖRLÅT!
Du svek aldrig och jag önskar att jag kunde säga att jag var likadan.
Men jag är inte det.
Men om du inte hade försvunnit så hade jag nog varit frisk nu. Jag skyller inte på dig, inte alls älskling!
Men jag saknar dig, och jag har glömt ditt hemnummer och jag är ledsen och ensam och saknar dig pissmycket.
Jag älskar dig så helvetes mycket. Vissa dagar är det lättare men nu känner jag att en jobbig period är påväg.
Kan du inte komma tillbaka. Snart dör jag!
På insidan iallafall.
Snälla fina söta bästavän, jag älskar dig så himla mycket, och det har blivit väldigt mycket om christoffer i bloggen, och väldigt lite du. Som om jag har glömt dig.
Aldrig, säger jag bara. Aldrig.
Jag luktar fortfarande på din nalle innan jag går och lägger mig.
Jag pussar fortfarande bilden av dig på mitt skrivbord innan jag går till skolan.
Jag lyssnar fortfarande på I don't matter med akon, och gråter,för den känns inte som när vi lyssnade på den.
Jag smörjer fortfarande in mig med din kokosnötcream efter duschen, då kan jag lukta som du.
Jag använder alltid vårt vänskapshalsband, och ibland när jag är ledsen lägger jag mig på golvet och kramar om din pyjamaströja som du hade här hos mig.
Jag drömmer fortfarande om dig. Jag har fortfarande min väska på andra sätet på bussen. Ingen sitter där när du inte får finnas till.
Jag läser fortfarande dina anteckningar, även om de bara handlar om ekosystemet och mineralämnen.
Du har skrivit det.
Du är fortfarande min bästavän, jag älskar fortfarande dig.
Jag hälsar fortfarande på dig en gång i veckan minst.
Jag tänker fortfarande på dig hela tiden, och det gör fortfarande lika ont att tänka på att du inte längre finns här.
Så förlåt för allt dumt, förlåt för all skit.
Men å andra sidan måste jag leva utan dig nu Tea, du slipper vara utan den vackraste människan i hela världen, jag försöker bara överleva.
Det är inte lätt utan dig!
KOM TILLBAKA ÄLSKLING! BÄSTAVÄN JAG SAKNAR DIG
itsablogglife
JAG VET ATT SORGENS SKUGGA FÅTT TAG I MIG
Heta tårar bränner som eld på mina stelfrusna kinder.
Inget skrämmer mig mer.
Jag önskar att det fanns något mer att säga. Något mer att göra.
Jag känner mig sjukt otillräcklig.
Världen är ingen vacker plats, eller kanske andras, någon annanstans.
Men inte här.
I min värld, finns det en flicka som heter Malin. På grund av en händelse den 30 augusti 2007, har hon inte längre en bästavän.
Just den dagen avgjordes det, att nu ska Malin aldrig mer få se henne. Vi ger henne inte heller en förvarning, vi låter henne tro att allt är okej.
Ingen kan säga varför det hände, men Malin vet att någonting hon gjorde måste ha lett till det här.
I min värld, finns det en krossad familj på andra sidan gatan.
Där det bland annat finns en lillebror, som förlorat sin syster, och inte kan förstå vad han har gjort för att förtjäna det,så han straffar sig själv varje dag, hela tiden. Som för att gottgöra det, som han omöjligen kan ha påverkat.
I den familjen finns det ett rum som gapar tomt, som ett eko av den fina tjejen som försvann.
I skolan finns det en tom plats, och en massa klasskompisar som varje dag önskar att de hade fått säga hejdå, ta tillbaka något de sagt till henne, önskar att de hade lärt känna henne bättre, det insåg det bara inte när de fortfarande trodde att tiden var med dem.
I min värld, står allt stilla. Jag lever i minnena som jag har kvar. Bilderna på oss har etsats sig fast på min näthinna, jag tänker inte på annat, och jag vet att sorgens skugga har fått tag i mig.
Och jag bara faller, längre och längre ner.
Och jag gråter sönder mitt hjärta, och Christoffers med. Hur orkar han med mig?
Hur klarar han av mig, jag mår så dåligt och han vet det.
Jag vet att det driver honom till vansinne. Han vill hjälpa men han vet inte hur. Det enda han kan göra, och det jag älskar när han gör är när han håller om mig. Men han vill driva ut sorgen ur mig.
Även om han omöjligen kan göra det.
Den sorgen jag bär på kan ingen nå. Utom Tea.
Jag skulle göra allt för att få tillbaka Tea. Allt.
itsablogglife
100 inlägg
Jag saknar dig bästavän. Jag saknar kokosnöts doften, jag saknar ditt läppsyl som luktade hallon.
Ditt rum som luktade du och hårspray.
Jag saknar nagellacksfläcken på din heltäckningsmatta som vi råkade göra på din födelsedag.
Jag saknar mina kommentarer och ditt sätt att vara.
Sättet du sa Malin på, hur du fick mig att känna, du gjorde mig trygg.
Jag saknar att veta att någon behöver mig, som du behövde mig. Det låter ofta som om jag var den enda trasiga i våran vänskap, men Tea hade också problem i sin familj som hon ofta behövde stöd för.
Jag saknar att vara någons bästavän, iallafall sån som jag var med Tea.
Jag saknar att hon inte ändrade mig, jag fick vara den jag var.
Jag visste att vår vänskap var för bra, jag visste det hela tiden.
Jag minns när jag låg på sjukhuset, efter bilolyckan.
Tea kom in med tasse, hennes nalle, och hoppade upp i sängen bredvid mig, pussade mig på kinden, tog min hand och berättade om sin dag i skolan, den dagen jag hade missat.
Inte kunde man ana att hon hade stannat på sjukhuset hela natten och oroat sig under min operation.
Hon var helt fantastisk, min Tea.
Jag saknar henne mest av allt. Jag saknar också mig själv, jag var bättre när jag var med henne, snällare gladare, mer nöjd med mig själv.
Nu är jag annorlunda och jag försöker verkligen att lära känna den nya Malin, men det är svårt.
Tur att jag har Christoffer iallafall, han är verkligen anledningen att jag andas just nu. Jag älskar honom, förlåt om jag tjatar men han är mitt allt just nu. Det är han.
Jag har inte gråtit på jättelänge känns det som, men idag verkar allt ha börjat om.
Jag vaknade mitt i natten, jag tyckte att jag hörde Teas röst, är det normalt föressten?
Då grät jag iallafall, sedan när jag vaknade på morgonen så råkade jag dra ut fel låda igen, med Teas kläder som hon hade lämnat kvar hos mig, hon hade liksom en egen låda!
Sedan gick jag till skolan,och jag grät för att platsen var tom, för att jag hade hennes skåp.
För att Eric är utan flickvän.
För att det snart är sommar = ett år sedan.
Sedan grät jag för att jag är en dålig storasyster, dålig flickvän.
Och nu gråter jag, för att jag är så himla ensam. Christoffer är på träning, och jag är så ensam. Så jäkla ensam.
Jag hatar att vara såhär, beroende av någon, för jag vet att när han inser att jag inte är bra, och gör slut, så kommer jag nästan att gå under. (Förlåt Chrille)
Jag hatar när man är på träning, jag vill ha honom här hos mig, fast jag vet att han nästan alltid är hos mig. Till mitt försvar brukar jag inte vara såhär, det är bara just nu.
Sen hatar jag när min lillasyster mår dåligt, hon tar efter mig, det skulle vara bra att ha en mamma som kunde ta hand om iallafall ett av sina barn, så att jag kan ta hand om mig själv.
Men mest av allt hatar jag att vara långt ifrån Tea, och längre bort än jag är just nu, kan man faan inte komma.
Efter det här, 100 inlägget. säger jag godnatt.
itsablogglife
ÄLSKLING
Malin ♥ Christoffer
Älskling, jag vill alltid finnas där för dig, som du finns där för mig.
Jag kan inte förstå vilken tur jag har haft, jag har ju hittat dig.
Jag hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig, jag lever för dig mitt hjärta.
Du har funnits där sedan dag ett när det har varit jobbigt.
Men om du också försvinner, kommer jag aldrig mer att resa mig upp,
du betyder världen för mig, älskling.
Du förändrade mitt liv, och du är det bästa jag har.
Jag älskar dig.
♥
itsablogglife
Jag är upplöst i tårar
Regnet öser ner så häftigt att den studdsar upp så fort den träffat asfalten.
Och jag springer. Barfota springer jag på den kalla trottoaren.
Mascaran klarar inte regnet och tårarna, den löses upp och strilar ned för mina kinder.
Fort fort flyger jag fram. Jag slänger upp grinden till kyrkogården, och utan att ens behöva tänka styrs mina steg mot stenen med maskrosen på, som ligger alldeless vid vattnet.
Jag vet så väl vart den ligger vid det här laget.
Min beslutsamhet att komma fram försvinner med ens.
När jag ser stenen. De sista stegen kryper jag fram, och lägger mig bredvid.
Marken är kall och hård.
Gräset klibbar mot mitt linne och min rygg.
Om jag bara sträcker ut handen två decimeter kan jag känna den blanka stenen. Stryka med fingertopparna i skårorna som formar Terése Erica Felicia.
Jag vill skrika men ljudet kommer inte.
Och jag vet att jag har gjort det här för ofta. Sprungit hit mitt i natten, och alltid hoppats på någon sorts bekräftelse eller något sorts bevis på att hon finns kvar.
Jag vet att hon ligger där under, jag såg när de sänkte ner kistan.
Stjärnorna tindrar ovanför mig, och jag undrar om någon av de är hon.
Det låter konstigt, men just där, känner jag mig trygg även om jag gråter så att jag omöjligen kan stå, så vet jag att där är jag och Tea tillsammans, även om döden skiljde oss åt.
När jag tittar över vattnet, kan jag nästan se skuggan av alla rosor vi skickade ut på hennes minnesstund för flera månader sen, jag kan nästan se dem glittra i månskenet, precis som de gjorde den kvällen.
Någon annan som också vet att det har hänt för många gånger nu, kommer och drar mig upp från marken, och håller om mig som bara han kan.
Någon som har sprungit efter, någon som bryr sig, fast jag inte vet varför. Någon som är alldeless andfådd och har en t-shirt som klibbar mot överkroppen.
Någon som heter Christoffer och som är finast.
Han som säger, när han sitter i det blöta gräset med mig i famnen, att Han vet att jag älskade henne, men att hon älskade mig också, och att hon aldrig skulle vilja att jag skulle göra såhär mot mig själv.
Han som förstår mig, fast aldrig kan förstå smärtan jag bär inom mig.
Christoffer är killen med stort K som fick mig att sluta röka. Jag bara fjortisrökte, men blev beroende och han fick mig att sluta. Han som fick mig att sluta med att dricka också. Han fick mig att sluta med en massa annan skit också. Jag älskar honom för det.
Trots allt han har gjort för mig så kan jag inte bli hel. Jag är så jäkla trasig och jag vet att det tär på honom att se det. Just nu vill jag bara må bra för att han ska må bra. Han är världens finaste, och jag vet att han kommer att läsa det här, och jag älskar honom, även om jag inte förstår varför han älskar mig tillbaka.
Det finns inte ord för hur mycket jag saknar Tea heller.
Hon var min soulmate. Att hon är död, är något jag ännu inte har accepterat.
JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN. Kom tillbaka innan jag dör, jag kan inte andas utan dig och jag får panikångest hela tiden när jag inser att du faktiskt inte är här med mig!
itsablogglife
Bästavän; tack för allt du gjorde. Jag är dig evigt tacksam.
She's like the wind.
För exakt ett år sedan fick jag reda på att jag började bli friskare. Jag minns att jag var på sjukhuset, och då sa de bara att "Ja Malin, det här ser faktiskt riktigt bra ut", och till skillnad från andra gånger, när de hade sagt det, så blev jag inte helt förstörd. Det kändes faktiskt bra. Jag ville bli bra, och jag skulle.
Den kvällen kom Tea förbi. Hon brukade göra det när hon visste att jag hade haft ett jobbigt möte, speciellt eftersom att min mamma aldrig följer med.
Men just den dagen var hon inte tvungen att möta en tårögd anorexipatient. Hon träffade Malin.
Det var något magiskt med den kvällen, vi drack Thé och vi åt glass, tillochmed jag.
Det var speciellt, Tea var alltid speciell för mig, men just den kvällen, mådde jag bättre, jag höll på att komma ut ur mitt helvetes matmissbruk.
Och det var då som jag lade märke till hur mycket hon gjorde för mig, hon ringde, hon stöttade, och hon fanns där.
Närsomhelst, när jag behövde henne, och det kunde verkligen vara mitt i natten, för jag ringde många gånger när ångesten kröp fram på nattetimmarna och jag inte hade någon annan som kunde lugna mig.
Hon var mitt ljus i min dystra tillvaro.
Jag förstår inte hur hon kunde vara så positiv varje dag, det betydde allt för mig, att hon alltid ville vara med mig.
Men även Tea brast ibland.
Förutom när jag tog en överdos så minns jag en gång när jag bara låg på badrumsgolvet och grät.
För att det gjorde så ont i mig, så jävla ont, fast inget kan jämföras med den här känslan jag har i bröstet just nu.
Jag trodde verkligen att nu skulle jag dö, och Tea visste inte vad som vad fel, jag kunde inte tala om det för henne heller, för jag visste inte.
Hon fick panik och började gråta och skrika hon också, tillslut satte hon sig vid mig, strök mig över huvudet, och jag minns så väl vad som sa, exakt hur hon sa det, och hur det lät.
"Nu kan kan vi inte ha det såhär mer Malin, det måste räcka nu. Du orkar inte mer."
Och hon hade så rätt. Jag orkade inte mer, och inte hon heller tror jag, och det var en vändpunkt det också.
Tea was my sky, my light and my only need in this world.
Jag glömmer aldrig det hon gjorde för mig, jag önskar bara att jag hade haft tid att tacka henne en extra gång för det, men det fanns aldrig ord eller tid för det.
Allt gick så himla snabbt ändå. Tiden rann iväg för oss, och jag önskar att allt kunde spolas tillbaka, och göras igen. Fast långsammare, så att jag fick njuta mer av det.
Vi förlorade så mycket tid pga av min sjukdom.
Shit vad jag saknar henne, och jag försöker skrika och gråta ur det, bara för att det ska gå bort, att det ska försvinna, det som gör ont inom mig ska gå bort, för jag kan inte ha det så längre.
Men jag kan inte gråta eller skrika ut det, det är som ett evigt eko av vad jag har förlorat.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING OCH JAG HOPPAS ATT DU VET, VERKLIGEN VET HUR MYCKET DU BETYDDE FÖR MIG, OCH FORTFARANDE! JAG SKULLE GÖRA ALLT FÖR DIG, MEN NU GÅR DET INTE, SÅ JAG SKA LEVA FÖR DIG, SÅ LÄNGE DET GÅR. JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN, OCH JAG GLÖMMER DIG ALDRIG. VÄNTA PÅ MIG DÄRUPPE.
♣
Jag saknar dig min lilla maskros,och jag kommer inte att glömma, och det kommer inte att gå över. Jag hälsar på dig imorgon honey, som vanligt, du vet.
Bara så att du vet, så ville jag att du skulle få flera dagar och fler andetag. Jag skulle offra mig själv för det också. Tack för allt, alltid bästavänner, no matter what.
itsablogglife
Jag måste skriva av mig
What is it with this world, this cruel world, we send our loved ones in. Don't you, just like me, wish it could go back to normal? I miss feeling safe, I miss you.
Jag har funderat på det, vad som egentligen har hänt med vår värld, den världen vi lever i.
Den världen jag tvingas leva i nu.
Det var inget jag valde, eller ville, det bara blev så.
Jag ville inte leva i den här världen, jag VILL inte leva i den här världen egentligen.
Men nu måste jag, och det är mitt jobb att göra det bästa av situationen, inte för alla andras skull, utan för min egen.
Men samtidigt måste jag få gnälla och hata det, för jag valde inte, jag fick inte välja.
Jag har en massa psykologer omkring mig, och det hjälper inte, för tomrummet i hjärtat, det försvinner aldrig.
Det är en obeskrivligt tung känsla, som bara väger ner mig.
Och trots att alal i min omgivning säger åt mig att släppa det nu, "Det har faktiskt gått flera månader nu", så kan jag inte släppa det.
Och det känns som om, ska jag verkligen släppa det? Det har bara gått några månader.
Och jag kan inte glömma Tea så fort, jag kommer aldrig att glömma, men att låssas som om det inte gör ont, och som om allt är över nu, kommer inte att få någon annan lycklig.
Allra minst jag själv.
Tea var för jävla bra för att man skulle kunna glömma bort det bara sådär.
För sanningen är att det GÖR ont, och jag känner det varje dag.
Jag vet att jag sårar andra när jag mår dåligt, jag vet det. Alla mår sämre på grund av mig.
Men tro mig, jag försöker hela tiden.
Och hur ont det än gör i er, så ska ni veta att det gör tusen gånger ondare i mig.
Jag saknar min bästavän, min soulmate, mitt allt. Och jag hatar att såra er andra, mer än ni tror.
Även om jag verkar som en sån som inte bryr mig, så måste ni SE att det gör jag. Jag bryr mig antagligen mer än alla andra tillsammans.
Jag vet att Tea är död. Jag vet det. Jag vet att inget kan få henne tillbaka, att det är över.
Men ni behöver inte påminna mig. Jag vet vad som måste göras, men det måste få ta tid.
Jag är trasig, och jag måste få vara det, så snälla ge mig lite tid. Bara lite mer tid.
Alla fina läsare; ta inte åt er, ni är så jävla bäst, som kommenterar så fina saker, det är med er som jag kan vara mig själv.
Jag behövde bara skriva av mig, för jag har behövt ta ganska mycket skit på senaste tiden.
itsablogglife
När maskrosorna bryter sig loss från asfalten dör jag.
I wish I had the answers.
Snödropparna har börjat krypa upp ur den kalla jorden.
Fast det fortfarande är kallt och regnet droppar.
När det regnar så kan ingen se tårarna på min kind.
Ibland hatar jag att vara såhär. Svag och sårbar, men jag vet inte vart jag ska ta vägen heller.
Jag vill bara ha min bästavän tillbaka. Jag är så sjukt ensam utan henne, så vilsen.
Finns det någon bok, några regler, för hur man ska agera när det värsta har hänt? Vad ska jag ta mig till!
Det finns inte ord för hur mycket jag älskar henne, fortfarande, det slutar inte, och framförallt så slutar det inte göra ont, jag vill att det ska sluta nu, jag är trött och slut.
Kan hon inte få komma tillbaka, jag vill ha henne. She was all I ever wanted.
Varje vecka hälsar jag på henne, och ingen kan förstå hur ont bara det gör.
Att se hennes sten som nu är hennes hem.
Hon hör inte hemma där, ser ni inte det! Det är fel, FEL!
Jag önskar att jag hade alla svar.
Då skulle jag må bra, och Tea skulle vara här. Något jag har gjort i mitt liv med henne, ledde till hennes död.
Och jag kan aldrig ta tillbaka det, även om jag visste vad det var.
Snödropparna har börjat krypa upp ur den kalla jorden.
När maskrosorna bryter sig loss från asfalten dör jag.
På teas gravsten är det en maskros.
Jag önskar att jag hade svaren, I wish I had the answers.
itsablogglife
Blandat
Jag saknar känslan av att ha en hand runt ens midja. Att ha någon som pustar varm luft i ens nacke.
Någon som för en in i ett rum. Någon som bryr sig.
Jag saknar dig Kristoffer. Hur kunde jag någonsin släppa någon som du.
♥
Jag har fått någon fråga om varför Tea inte tyckte om K, eller Kristoffer, som han heter egentligen.
Det var inte så att hon tyckte illa om honom, det var bara det att efter allt som hände mellan oss när vi gjorde slut, så mådde jag ganska dålig. Och jag antar att hon gjorde honom till syndabock, även om det inte alls var bara hans fel att det blev som det blev. ♥
Under den senaste veckan har jag funderat en massa, på mig och Kristoffer.
Jag har verkligen inte behandlat honom rätt, fast han var inte den bästa pojkvännen heller.
Jag kan inte förstå att han ville vara med mig. Det gör jag inte nu heller.
Jag vet att han vill jobba på oss, och vi ska det, fast långsamt den här gången.
Jag älskar dig honey, mest. Och jag vill att det ska fungera den här gången.
Men tillbaka till Tea igen. Finaste bästavän.
I will wait right here, hoping for your safe return.
Ibland är det svårt att andas, när du inte är här.
Jag kan inte fatta hur länge sedan det var, sedan du var här. Jag minns våra sista ord, jag kan känna din doft ibland, som från vår sista kram.
Jag saknar dig, och jag behöver dig mer än du tror, och jag behöver dig fortfarande.
Saknaden är så jäkla hård utan dig. Världen har tappat gnistan, meningen rentav.
Det känns som om det inte finns någon mening för mig att stanna kvar här utan dig.
Jag var menad att vara din bästavän, och det var det enda jag ville vara.
Du var fan bäst älskling! Kom tillbaka innan jag dör av sorg!
Men jävlar vad jag kunde bli arg på dig, och du på mig med.
När du alltid slarvade bort dina saker och gnällde.
När jag ser tillbaka på det, så är det nästan sånna stunder jag saknar mest.
Jag saknar att kunna tjaffsa med någon, och ändå veta att vi var bästisar, no matter what.
Så jäkla bra var du, och jag saknar, saknar, saknar SAKNAR DIG.
Och vad som än händer, och jag lovar älskling, vadsomhelst, så kommer du fortfarande att vara min bästa vän.
Det kommer alltid att vara så finaste.
Och jag vet att om du kunde, så skulle du vara här med mig nu, men det går inte, jag vet det. Men jag kommer alltid att vänta, och hoppas, på din återvändan.
I will wait right here, hoping for your safe return. I promise baby. We'll meet again.
Älskar dig. Skriver senare.
itsablogglife
JAG ÄLSKAR DIG BÄSTAVÄN
Postat av: erika
det där var jobbigt att läsa. jag har läst genom varenda inlägg nu, och jag beundrar dig som fortsätter kämpa även fast du går i motvind. Jag önskar dig all lycka till i världen, och hoppas att du finner ljuset tillbaka. All kärlek till dig
2008-feb-16 @ 14:52(Jag hoppas att det var okej, för dig Erika att jag la ut den.)
En sån sjukt fin kommentar, jag kan inte ens beskriva hur mycket den värmde mitt hjärta. Ni är för fina.
♥
Dina sista ord ekar i mitt huvud om och omigen.
Dagarna rullar på, utan att jag riktigt känner att jag följer med. Det är svårt att förklara. Men så känns det. Jag är fortfarande i bubblan.
Det känns som om en del av mig saknas, verkligen som om något är borta. Och jag undrar om det någonsin kommer att förändras.
Det är klart att jag vill må bra igen, men en del av mig vill inte vara lycklig så länge som Tea inte här, och hon kommer ju inte tillbaka.
Och om den delen försvinner så kommer jag nog också att må ganska dåligt, det är ju det enda jag har kvar nu.
Och jag vill att hon ska stanna kvar. Alltid egentligen. Och jag hoppas att det är det hon gör.
Hon kan ju inte bara vara borta.
Inte efter alla tankar och ord som har delats. Hon måste ju finnas kvar.
Varje gång jag skriver i bloggen mår jag jättedåligt, samtidigt som jag mår bra.
Det här är stället där jag kan tjata hur mycket som helst om hur bra Tea var.
Och jag minns här. Även om det gör ont, så vill jag aldrig glömma henne.
Jag kan leva hela mitt liv, och må så här dåligt, bara för att få ha kvar minnena.
Det är sant.
Nu ska jag ut och... ja bara ut. Tårarna rinner så jag slutar där.
itsablogglife
Broken hearts club.
i år har jag inget.
Hur kan man gå från att ha allt, till att inte ha någonting kvar?
Var det något jag valde, eller blev det bara så.
Jag vill inte välja mer ändå. Jag är inget bra på det. Jag väljer fel, jag gör fel. Jag är fel.
♥
Förra året var jag med K och vi gick på bio, fast jag minns inte vilken film det var. Eller jo det gör jag, fast jag låssas inte om det, det är liksom över. Trots allt som varit på senare tiden, allt som sagts, så är det över.
Och det är lika bra om man glömmer.
Sen gick vi iallafall in på ett fik och så beställde han två milkshake med jordgubb, fast han fick dricka upp större delen av min.
Shit vad jag saknar honom. Min fina lilla K. Och Tea. På förmiddagen så hade vi varit och shoppat tillsammans. Vi var i stan, vid drottninggatan, och sedan till östermalm.
Av henne fick jag ett kort som står på mitt nattduksbord nu. Det måste räcka till alla alla hjärtans dagar som finns kvar i mitt liv nu. Men det är fint så det blir väl bra. Det måste ju gå. Vad ska jag göra liksom.
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Och jag vet att det är barnsligt att vilja stanna eller gå tillbaka till något bättre, som om man inte klarar av verkligheten.
Men det är just så det är.
Har jag inte fått gå egenom tillräckligt nu?
Jag vill inte mer, jag är trött nu.
Jag vill inte tänka på pojkvänner, jag vill inte ha sex mer, jag vill inte sminka mig mer, jag vill inte veta vad döden innebär, jag vill inte vara utsatt för den heller. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte väga mig och ha ångest. Jag vill inte vara ensam mer, och jag vill inte bli större.
Jag kommer aldrig att få träffa Tea mer.
Jag vill ha min fina Tea tillbaka. Jag gör allt för det.
Allvarligt, jag hade allt. Hur kunde jag förlora allt det på bara några veckor.
Nu ska Malin, dagen till ära lägga sig i sin säng, gråta en liten skvätt, eller ganska mycket faktiskt för de rinner redan, och sedan sova, och kanske finns det någon chans att hon aldrig vaknar upp igen.
Kan man vara så ledsen att man bara dör?
itsablogglife
