itsablogglife

Tack för alla kommentarer. Ni är guld värda vet ni det?
Jag skulle vilja komma i kontakt med en anonym läsare som alltid skriver 'emma'
Det verkar som om du verkligen förstår mig, och om du har lust så kan du väl kontakta mig på:
[email protected]
Det kan alla som har några frågor eller om ni bara vill prata lite.

---

Mina vänner, det har hänt lite grejer.
Därför har jag inte bloggat.

Jag tänkte publicera ett inlägg från min dagbok som jag skrev för 2år sedan, när min anorexi var som värst.

---

Onsdag

Snälla inte mer nu, inte mer mat, inga mera drycker. Jag är redan fet. Jag behöver inget mer!
Snälla sluta kämpa för mig, jag är frisk, ser ni inte det! FRISK!
Nästan iallafall, förutom att jag är sjukt överviktig!
Varför ser jag ut såhär? Och varför mår jag såhär!
Det är ändå rätt åt mig, jag förtjänar inte att må bra. Vet ni vad jag förtjänar? att bara försvinna. Jag förstör för allt och alla. Ingen behöver mig, även om de tror det.
Varför försöker de över huvud taget. Jag är hopplös hemsk och förskräcklig. USCH JAG HATAR MIG SJÄLV!
Varför lever jag ens, jag bidrar inte med något. Jag är en tjockis som inte är värd ett skit.
Hur kan en sak som ska få en att må så himla bra slå slint och bli ännu värre.
10 kilo från min feta kropp är borta, ändå är jag fetare än någonsin!
Vad är det för fel på mig!
1.67 cm 45 kilo. Varför kan jag inte få vara normal, som alla andra!
Jag önskar att jag inte fanns.

---

Det där var alltså för 2 år sedan. Det är sjukt att de orden har varit mina egna. Att jag har hatat mig själv så mycket.
Jag var bara 13-14 år under den här tiden. Jag var så liten, och visste så lite om världen också.
Och nu vet jag vad vissa av er tänker, "Vad vet HON om livet, som bara är 16 år"

Men jag vet.

Jag vet verkligen.

---

Have I told you I ache. In my soul and my heart. Everything I feel, is for you. I ache for you. I love you.
Idag är en jobbig dag.
Jag vill verkligen inte vara utan Tea mer.
Jag vill att hon ska komma tillbaka och ta hand om mig. Jag vill vara liten igen.
Och trygg.
Christoffer är med sin familj i Thailand. Han kommer hem imorgon.
När han inte är här heller så går jag nästan under.
Och jag gör dumma saker, förlåt alla jag sårar, förlåt för att jag förstör!
Jag är bara så himla ledsen. Gråter just nu.
Jag är så sjukt ensam.
Jag har inte ätit på två dagar. Bara lite vatten. Tre kilo, på två dagar.
Ju längre jag är utan, desto svårare är det att komma igång igen.
Anorexin som länge legat och halvslumrat har nu vaknat. Och han skriker, skriker.
Men jag ska äta. Nu!
Så här får det inte vara, men mamma och jennifer är bortresta och det finns inte ens någon mat.
Men något måste jag ju äta. Rösten kan inte ha rätt!
Anledningen till att jag skriver det här, är att jag vet att Christoffer kommer att läsa det, och jag vågar inte berätta själv. Jag vet att han kommer att hålla om mig, hårt och säga att han älskar mig. Precis som jag vill att han ska.
Kom hem älskling, jag är helt lost utan dig.

---

Och till dig, Tea.
Jag älskar dig mest.  Men jag sviker dig alltid! FÖRLÅT!
Du svek aldrig och jag önskar att jag kunde säga att jag var likadan.
Men jag är inte det.
Men om du inte hade försvunnit så hade jag nog varit frisk nu. Jag skyller inte på dig, inte alls älskling!
Men jag saknar dig, och jag har glömt ditt hemnummer och jag är ledsen och ensam och saknar dig pissmycket.
Jag älskar dig så helvetes mycket. Vissa dagar är det lättare men nu känner jag att en jobbig period är påväg.
Kan du inte komma tillbaka. Snart dör jag!
På insidan iallafall.
Snälla fina söta bästavän, jag älskar dig så himla mycket, och det har blivit väldigt mycket om christoffer i bloggen, och väldigt lite du. Som om jag har glömt dig.
Aldrig, säger jag bara. Aldrig.
Jag luktar fortfarande på din nalle innan jag går och lägger mig.
Jag pussar fortfarande bilden av dig på mitt skrivbord innan jag går till skolan.
Jag lyssnar fortfarande på I don't matter med akon, och gråter,för den känns inte som när vi lyssnade på den.
Jag smörjer fortfarande in mig med din kokosnötcream efter duschen, då kan jag lukta som du.
Jag använder alltid vårt vänskapshalsband, och ibland när jag är ledsen lägger jag mig på golvet och kramar om din pyjamaströja som du hade här hos mig.
Jag drömmer fortfarande om dig. Jag har fortfarande min väska på andra sätet på bussen. Ingen sitter där när du inte får finnas till.
Jag läser fortfarande dina anteckningar, även om de bara handlar om ekosystemet och mineralämnen.
Du har skrivit det.
Du är fortfarande min bästavän, jag älskar fortfarande dig.
Jag hälsar fortfarande på dig en gång i veckan minst.
Jag tänker fortfarande på dig hela tiden, och det gör fortfarande lika ont att tänka på att du inte längre finns här.
Så förlåt för allt dumt, förlåt för all skit.
Men å andra sidan måste jag leva utan dig nu Tea, du slipper vara utan den vackraste människan i hela världen, jag försöker bara överleva.
Det är inte lätt utan dig!
KOM TILLBAKA ÄLSKLING! BÄSTAVÄN JAG SAKNAR DIG
itsablogglife