Will I ever live again?
och varje andetag, det var för dig.
Jag försöker att ta mig igenom varje dag, vissa dagar är det lättre, andra inte. Idag är det inte lätt.
Jag önskar att du var här, vi skulle sitta på bryggan utanför ditt hus, och du skulle ha på dig dina enorma solglasögon. Jag saknar allt med dig, och det går knappt en sekund utan att jag tänker på dig. Jag älskar dig Tea!<3
♥
Jag satt i skolan, på bänken i myshörnan. Solen sken mjukt genom persienerna och skapade ett randigt ljus i hela rummet.
min ipod viskar vackra sånger i mitt öra. sedan hör jag det:
See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight
And I think I am just as torn inside
'Cos I don't know who I am, who I am without you
All I know is that I should.
Jag vet inte vad som hände, men tårarna kröp sig på långsamt. Jag spände mig i hela kroppen, försökte att stålsätta mig för smärtan, men jag borde veta vid det här laget att det inte går.
Fort som fan in på toaletten, och låter det brista. Tårarna rinner utan kontroll, jag får panik och hulkar som ett litet barn. Mascaran smetas ut till obefintlighet medan den värsta ångesten börjar avta.
försöker att andas lugnt igen, fast jag nästan inte kommer ihåg hur.
tårarna fortsätter att rinna, men annorlunda på något sätt. den här gången kan jag känna varför. innan var jag ledsen för att saker var som de var. nu känner jag, jag saknar tea, jag saknar hur hon skrattade och hennes skämt. jag kommer ihåg henne precis som om jag träffade henne igår.
Jag saknar henne något fruktansvärt, och jag undrar om jag någonsin kommer att överleva, alltså leva på riktigt igen, utan henne.
itsablogglife
hej du, det jag kommer säga säger jag inte för att klanka ner på dig. jag tycker att du är stark som orkar fortsätta kämpa och kan fortsätta stå upp. men ibland undrar jag ifall du någonsin kommer kunna gå framåt - om du inte släpper det och vill. att vilja glömma allt det negativa och börja se mer ljust på livet och vara lycklig för det du har kvar. men fortsätt att kämpa, du är stark och du klarar det. bamsekramar.
äntligen är du tillbaks, har undrat hur det är med dig nu för tiden och saknar dina superfina samt sjukt sorgliga inlägg.. Dom gör iaf en annan stark, jag hoppas du fortsätter kämpa som du gör. Fan jag fattar att det är skitjobbigt.. Jag vet hur det är att vara utan sin bästavän. Jag klarade knappt det i två månader, jag blev så svag och slutade att äta. Fast jag hade som tur turen att få tillbaks min bästavän och nu tänker jag aldrig aldrig lämna henne igen. Dels tack vare dig. Jag önskade bara det fanns något jag kunde göra för att du skulle få tillbaks din tea. Det gör så ont i mig när jag läser det du skriver för jag känner smärtan i ditt bröst. Men samtidigt blir jag så stark för det är precis vad du är. I allt elände finns något slaks hopp ändå.
jag vet att du har hört det förut men fortsätt kämpa, det är tyvärr det enda du kan göra. Och du som kommenterade här uppe vill bara säga till dig att jag inte tror att du har känt på den vänskapen malin och tea hade/har, för har man inte upplevt sådan vänskap kan man inte så lätt säga det du säger.. det funkar inte så. Klart man vill att smärtan i bröstet ska försvinna men bara för att man bestämmer sig för att man vill det så försvinner det inte så lätt. Jag tror istället man måste lära sig leva med smärtan i bröstet och saknaden.. Man kan inte bara släppa något som alltid kommer finnas i en.
Kram malin, take care!
äntligen är du tillbaks, har undrat hur det är med dig nu för tiden och saknar dina superfina samt sjukt sorgliga inlägg.. Dom gör iaf en annan stark, jag hoppas du fortsätter kämpa som du gör. Fan jag fattar att det är skitjobbigt.. Jag vet hur det är att vara utan sin bästavän. Jag klarade knappt det i två månader, jag blev så svag och slutade att äta. Fast jag hade som tur turen att få tillbaks min bästavän och nu tänker jag aldrig aldrig lämna henne igen. Dels tack vare dig. Jag önskade bara det fanns något jag kunde göra för att du skulle få tillbaks din tea. Det gör så ont i mig när jag läser det du skriver för jag känner smärtan i ditt bröst. Men samtidigt blir jag så stark för det är precis vad du är. I allt elände finns något slaks hopp ändå.
jag vet att du har hört det förut men fortsätt kämpa, det är tyvärr det enda du kan göra. Och du som kommenterade här uppe vill bara säga till dig att jag inte tror att du har känt på den vänskapen malin och tea hade/har, för har man inte upplevt sådan vänskap kan man inte så lätt säga det du säger.. det funkar inte så. Klart man vill att smärtan i bröstet ska försvinna men bara för att man bestämmer sig för att man vill det så försvinner det inte så lätt. Jag tror istället man måste lära sig leva med smärtan i bröstet och saknaden.. Man kan inte bara släppa något som alltid kommer finnas i en.
Kram malin, take care!
