Svar
Jag blev väldigt förvånad över hur många frågor det var om K, jag trodde inte alls att ni skulle vilja veta så mycket om honom, men visst, here we go.
Det kändes bra att många ville veta saker, att ni brydde er. Det var tungt men det gick.
Postat av: Hanna
1. Vad sa "K" när du gjorde slut, sa du varför? Asså fattade han varför, förökte han stoppa dig?
2. Hade Tea några syskon?
1 Han blev ledsen, fast vi känner varandra ganska väl, så jag tror att han visste att det skulle komma. Jag saknar honom jättemycket, men jag tror att det var rätt sak att göra.
Visst försökte han att stoppa mig, men det fanns inget han kunde göra, jag är för trasig för att vara den han förtjänar och behöver, även om han själv inte håller med. Vi får se hur det blir i framtiden, när jag mår bättre.
2 Tea har en lillebror, och så fick hon ett tag efter sin död en lillasyster som är på pricken lik henne. Jag vet att Tea längtade efter att få träffa henne, men jag antar att vi alla träffas igen någon gång.
Postat av: Linda
jag tycker du är jätte stark, kämpa på med livet.
En fråga hur gammal var Tea..eller du? Fast det spelar ingen roll du är värd att må bättre. Kram
Jag är sexton år, fyller sjutton i år. Och Tea var lika gammal.
Postat av: Jonna
MM ja undrar hur gammal Tea va också, och varför du tror att du utvecklade anorexian?
2008-feb-09 @ 22:5416 år. Jag tror att det var eftersom att jag aldrig har känt mig trygg hemma, och för att jag aldrig har mått riktigt bra i mig själv liksom, men jag vet inte exakt. Kanske ville jag att min mamma skulle slita sig från spritflaskan och fatta att hon har två barn, som behöver sin mamma, men aldrig får något stöd.
Postat av: Linda
Hur du och K träffades, varför det tog slut första gången, och hur du kunde förlåta och börja om igen, för jag är samma sits typ, fast jag ej vet vad som hände mellan er, så har vi gjort slut, och han vill bli ihop igen, men hur vet man när man ska ge dom en andra chans lixom?
2008-feb-09 @ 23:03Oj, jag tror att du frågar fel person. Men vi gjorde slut först eftersom att jag var korkad och han var dum i huvet.
Jag söp mig full på en fest, och han söp sig full på en fest och hånglade med en tjej i vår klass, en av mina närmaste vänner. Så det blev ett himlastormande slut sedan på festen med skrik och tårar, hela köret alltså.
Jag förlät honom och började om, eftersom att det inte bara var hans fel att det tog slut, jag var inte guds bästa barn, och verkligen inte den bästa flickvännen man kunde vara.
Jag kände att jag hade växt, och han också, vi har förändrats och det var det vi behövde.
Och hur jag visste att jag ville ge honom en ny chans, ja eftersom att det kändes rätt helt enkelt.
Så om du själv känner och tror att det kan fungera igen, och du vill det, så ska du köra, tycker jag.
Lycka till, och jag hoppas att det blir som du vill.
Postat av: Lily
Första: Vad brukade du och K göra tillsammans?
Andra: Älskar du honom fortfarande?
Tredje: Vad tyckte du bäst om med Tea?
Kram, du klarar allt Malin
1 Vi brukade göra sånt som alla par gör, och han är dessutom en av mina bästa vänner jag har nu, så vi gjorde mycket saker. Vi gick på stan, fikade, gick på bio och så. Bara myste.
2 Ja det gör jag, oändligt mycket, men som sagt så kan jag inte vara den personen som han förtjänar just nu när jag mår dåligt. Men vi får se vad som händer.
3 Jag tyckte om att hon kunde plocka fram det bästa hos mig, och att hon var lojal, och alltid fanns där. Oj här skulle jag kunna skriva hundra sidor, men det är nog det jag älskade mest, att hon gjorde mig bättre.
Postat av:
Jag undrar hur det är att leva i anorexian igen, när du har levt "utan" den ett tag?
2008-feb-10 @ 16:39Det känns rent utsagt förjävligt. Jag känner mig misslyckad och korkad som lät det hända igen. Och så känns det såklart som ett helvete, när jag har fått känna på att inte vara kontrollerad av maten.
Men jag kan inte ändra det nu, jag kan bara försöka att läka igen. Och så måste jag lära mig att älska mig själv. Annars kommer jag nog aldrig att må bra igen.
Postat av:
1Halloj, det står att du har tagit en överdos. Har du tagit EN eller flera? 2Känner du att du ofta vill ta livet av dig?
3Är du inte stolt över dig själv, som ändå har kommit ur anorexin en gång, för det är ju liksom svårt typ?
4Tror du att du och K kommer att bli ihop med K igen någon gång?
1 Jag har tagit en överdos, något som jag ångrar grovt mycket, och det är verkligen inte likt mig att göra något sånt.
2 Nej, det är inte alls jag är. Jag mår sjukt dåligt, och ibland känns det hopplöst, men jag skulle inte ta livet av mig, det är inte jag. Men jag kan inte säga ärligt att jag aldrig har tänkt på det. Men när jag tog överdosen så ville jag inte dö, jag ville bara få vila ett tag, komma ifrån allt liksom. Men det är svårt att förstå för någon som inte har känt den känslan själv.
3 Jo ibland, men inte just nu, eftersom att jag är tillbaka där. Men det är så med mig. Jag tycker inte om den jag är just nu. Och jag skulle ge mycket för att få vara någon annan. Men som sagt. Jag måste lära mig att älska mig själv nu.
4 Jag vet inte, jag kan bara hoppas. Men vi får se hur det blir sen. Jag vet att han vill det just nu, men jag kan inte kräva att han ska vänta på mig tills jag kan. Det kan ta jättelång tid, men jag älskar honom, och han är den enda jag verkligen älskar just nu när Tea är borta. Men vi får se.
Postat av: Ylva
Kände du dig aldrig taskig som tog all uppmärksamhet från Tea?
2008-feb-10 @ 19:00Jo, men du får fram det som om jag ville det, och så var det inte alls. Som det står i mina inlägg så har jag aldrig velat ha uppmärksamheten som jag har fått.
Men det är klart att jag har fått dåligt samvete för att alla ser till mig, och inte Tea som var så jävla bra.
Men Tea var blyg också, så hon ville inte ha så mycket uppmärksamhet alls.
Det är bara så jag är, jag vet inte varför men folk lägger märke till mig.
Postat av: Ingela
Varför visar du inte bilder på dig och Tea? Kan du inte göra det någon gång? Skäms du för något eller? Och vad tycker din mystiska K om all skit du har gjort, som överdosen och allt?!!!!
2008-feb-10 @ 19:19Jag gör inte det, eftersom att jag vill ha någon sorts "privacy" liksom, jag behöver det när jag sitter här och spyr ut mig delar av mitt liv, som kan misstolkas av andra, som kanske känner mig.
Jag vill inte att alla i min omgivning ska veta att jag har en alkoliserad morsa, och att jag har tagit en överdos, vet nästan inga.
Jag har skämts så himla mycket, och det gör jag nu också, liksom, en överdos... lyckat Malin!
K har alltid försökt att stötta mig, och han känner mig så väl, så han vet vad han skulle göra. Han blev självklart inte glad över allt jag gjorde, men vad skulle han göra? Allt var redan gjort.
Han är jättebra och har verkligen försökt, och det bästa han har gjort är att bara hålla om mig när jag var ledsen.
Postat av: En trogen läsare
Vad sa din pojkvän när Tea dog, och hur hanterar han det när du mår dåligt, vad gör han liksom?
2008-feb-10 @ 19:28För det första så är han tyvärr inte min pojkvän längre. Och vi snackade inte så mycket då alls, men han skickade rosor till mig och på kortet stod det "ring om du behöver snacka, jag finns här gumman". Han håller om mig, det är det enda som fungerar, och det vet han utan att jag behöver säga det. Han är bäst liksom.
Postat av: Josefine
1,Hur känns det att ha anorexi?
2,Tror du att Tea finns i himlen, asså tror du på sånt?
3,Varför gjorde du och K slut?
4,Varför har du tagit bort dina första inlägg innan Tea dog, utom det sista?
5,Vad skulle du säga till Tea om du fick en till chans?
1 Det känns... omöjligt på något sätt. Som om maten framför dig kommer att leda till din död om du äter den. Man känner sig hopplös och korkad.
2 Egentligen inte, men jag har bestämt mig för att Tea SKA finnas där uppe, där det är fint och bra, som hon förtjänar. Jag måste nog tro det för att klara av saknaden, att hon liksom har det bättre, eller iallafall lika bra nu som hon hade det här.
3 Som sagt för att jag inte kan vara den han förtjänar nu när jag mår dåligt.
4 Eftersom att jag har bestämt mig för att det här ska vara hennes blogg, och det sista har bara stannat kvar, jag vet inte varför. Kanske för att se att det fanns en tid när Tea levde. Jag vet inte.
5 Att jag älskar henne och saknar henne helt enkelt. Att jag saknar alla små saker som brukade vara vi. Att jag önskar att hon var här, fast jag inte är arg längre. Jag vet att hon inte ville lämna mig här, men nu när det är så, så ska jag acceptera det, fast med henne i tankarna. Och att vi alltid är bästisar. För det är så det är.
Postat av:
Vad anser du om rattfylleri och alkolism?
2008-feb-10 @ 20:49Självklart anser jag att det är fel, och att man ska passa sig för att dricka och sätta sig i bilen. Man riskerar inte bara sitt eget liv, utan också alla andras omkring en, och det har man ingen rätt till att göra tycker jag.
Och alkolismen i sig, ja vad ska jag säga. Det är en sak som har krossat min familj och slagit den i spillror.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag tycker att det är svagt att ge efter för en drog eller ett missbruk, och det står jag för.
Det var alla jag fick in just nu. Alla frågor fick mig att inse hur mycket mitt liv har förändrats på bara ett litet tag.
Fyfan vad jag saknar Tea, och det var bra att jag svarade på den frågan vad jag skulle vilja säga till Tea om jag fick en chans till. För jag insåg att hon troligen redan visste det jag ville ha sagt.♥
Tack alla underbara, you make my day.
itsablogglife
Frågestund, bara att kommentera en fråga...
Inget har blivit som jag trodde att det skulle bli. Livet, vännerna, Jag.
♣
Tack, tack för alla kommentarer, fina, fina läsare. De enda som lyssnar. Det är inget jag bara säger, utan jag uppskattar er mer än ni tror. Det ska ni veta. Jag har under tiden jag varit borta funderat på att ta bort bloggen, även om jag gjorde den till Teas. Men sen såg jag alla kommentarer, och det värmde. Så den får stanna. Så länge jag orkar.
Och allt bara brast.
Jag har inte skrivit på länge.
Jag har mått sämre än någonsin, och jag har varit inlagd på sjukhuset ett tag, men nu är jag hemma igen.
Mina kinder är bleka, alla kläder är större än förut och jag har tappat stora tussar med hår.
Ändå står jag här.
Ändå lever jag. Vad jag än gör jag så klarar jag det. Och jag trycker på alla knappar, töjer på varenda gräns, för att se hur långt jag kan gå.
Jag har gått ner 5 kilo, sen sist.175 och väger 42 kilo. Jag är sjuk. Jag kan se det, och jag känner det.
Jag önskar att jag fick vara någon annan. Vem som helst, bara inte jag.
Jag saknar min bästavän så sjukt mycket, att det inte finns ord. Jag känner mig så himla trasig och ledsen.
Jag är förstörd på insidan, och jag kan inte mer. Jag har tagit mig ur ett farligt missbruk med mat en gång. Men jag gör det inte igen. Jag kan inte, och snälla förlåt för att jag är svag. Jag ska försöka, men jag kan inte lova den här gången.
Men jag vet att när jag mår bra, äter jag. När jag inte mår bra, så äter jag inte. Så är det.
♣
Dagarna har flutit på, men jag har inte varit med riktigt.
Jag känner mig så tom, tom på känslorna iallafall de positiva. Och jag är så jävla rädd. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Och jag känner mig helt ärligt trasig på insidan på ett sätt jag aldig gjort förut.
Det känns som om jag inte kommer att komma ut ur det här utan svåra ärr på själen.
Många har försökt att plåstra om mig. Tea och K var de ända som lyckades.
Men Tea försvann, och jag motade bort K.
♣
Jag har mått så dåligt att jag knappt kan förklara just hur.
Tea var mitt allt, och jag kommer alltid att sakna henne, tills jag får förenas med henne, vart hon nu är.
Jag har fått någon ångestdämpade medicin utskriven, jag minns inte ens vad den hette, jag spolade ner den i toaletten direkt när jag kom hem.
Fan heller att jag tänker ta piller.
Och vilka sorts människor ger piller till en 16 åring som tagit en överdos. Det är inte deras fel, men jag klarar mig bättre utan, jag litar inte på mig själv när det gäller piller. Och jag lovade Tea. Det börjar gå uppåt.
De dåliga dagarna kommer allt mer sällan och det är bra, men det tar tid, och förlåt för att jag gnäller, och är skitjobbig.
Jag funderade på en sak, att just idag har jag inget att säga, så jag tänkte ha en frågestund här i bloggen.
Ni får friheten att fråga vadsomhelst.
Det ända jag inte kommer att svara på är vad jag heter i efternamn osv. Men allt annat privat har jag bestämt mig för att lägga ut eftersom att jag får stöd här, och nästan ingen jag känner läser här.
Så får jag se om någon ens vill veta något, om någon ens bryr sig.
Men jag vill att ni frågar, om det finns något ni undrar över. Och så svarar jag imorgon, eller om några dagar, om jag får in något.
Ni får nu friheten att fråga VADSOMHELST, just eftersom att jag vill se om någon bryr sig, och vill veta något om mig. Jag vill känna mig behövd.
itsablogglife
Varning för långt inlägg
Och till dig T, här står det om hur Tea lämnade oss.
Jag kommer aldrig att radera ditt nummer från min telefon.
De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga.
Jag känner mig oändligt ensam, jag är ensam i min värld.
I min värld finns Tea kvar, hon kommer snart tillbaka. I min värld är jag avdomnad. Jag känner inte. Jag hör inte.
Och igår gjorde jag slut med K. Den enda som har älskat mig på riktigt, förutom Tea.
Det gör ont också. Men jag känner att jag inte kan vara med honom.
Jag är för trasig för att kunna ta hand om honom och finnas där för honom som han förtjänar, och jag är för stolt för att luta mig mot honom.
Jag trodde att det skulle kännas bättre att göra slut. Att få vara själv, och jag vet att jag är feg, men jag vill inte älska honom mer, inte någon. Alla försvinner ändå. Men det känns inte bra. Det känns som om jag har gett upp igen. Men han ska ha någon bättre.
♥
Men tillbaka till Tea.
Hon var så bra. Hon VAR bra för mig. Hon var verkligen mitt allt. Och jag kan aldrig beskriva hur mycket jag älskade henne. Eller älskar. Jag älskar henne fortfarande, och det kommer jag alltid att göra.
Men just idag, så är jag så himla ledsen. Hjärtat blöder och jag har så jävla mycket ångest.
Jag vill inte äta. Jag vill inte bli frisk. Jag vill inte behöva känna efter, behöva känna saknaden mer.
Jag är trött. Jag vill inte leva såhär. Jag mår så sjukt dåligt.
Jag är så trött på att behöva kämpa hela tiden.
Jag är så himla trasig. Inne. Innerst inne.
Och allt alla säger påverkar mig. Jag försöker hålla huvudet högt och inte ta åt mig av all skit. Men jag är inte som förr. Förut var jag verkligen iskall. Det folk sa rörde mig inte i ryggen, verkligen inte.
Men då hade jag en grund att falla tillbaka på, Tea.
Nu är det annorlunda, jag bryr mig och jag känner mig så svag.
Idag rinner tårarna hela tiden. tillochmed nu.
Kan hon inte få komma tillbaka? Snälla snälla snälla vem som helst som kan fixa.
Jag bara gråter och gråter. Jag behöver faktiskt henne. Mer än jag någonsin kunnat tro att jag behöver henne.
Jag är så beroende av henne. Att få vara hennes bästavän är det viktigaste jag har varit.
Jag kan inte nog förklara hur ont det gör just nu, jag har värsta ångesten, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är så svårt att förstå, att hon aldrig mer ska få andas. Att jag aldrig mer ska få träffa henne.
Vad är det för värld egentligen.
Jag saknar henne! Så fruktansvärt mycket. Varför lämnade hon mig. Varför var hon tvungen att försvinna. Fanns det ingen annan, varför just hon. Varför Tea?
Jag skulle byta vadsomhelst för att få henne tillbaka.
Min lilla fina Tea.
Det är klart att jag undrar ibland, vad hon tänkte precis när det hände.
Hur hon har det, om hon kan se oss, om hon är besviken på mig. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag är jäkla trasig, nu måste jag sluta, tårarna rinner så att jag nästan inte kan se längre.
Förlåt för ett långt och förvirrande inlägg.
Men tack för att ni finns och lyssnar.
itsablogglife
MALIN
Först och främst, tack för alla kommentarer. Ni kan aldrig förstå hur mycket det betyder för mig, när ni skriver och bryr er. Det är... för stort för att jag egentligen ska kunna förklara. Men jag hoppas att ni vet ändå. Det känns så bra när ni lyssnar på allt jag vill säga, och det är också stort. Tack.♥
Ni ville veta lite om mig, here it is.
Ni vet alla klassiska historier om en tyst ganska blyg flicka, som har en bästavän som hon alltid står i skuggan under. När bästavännen alltid märks, och flickan hänger bara får hänga på. Och sedan dör bästavännen som alltid har synts mest och varit mest.
Det är så alla historier går. Men så är inte min och Tea's.
Jag har alltid varit den som har tagit plats, och den som alla har lagt märke till. Jag vet inte varför, men det har bara alltid varit så. Och även om Tea inte var blyg eller osynlig alls, så var det jag som fick mest uppmärksamhet hela tiden. Kanske är det för att jag har haft anorexi, och en alkoliserad morsa. Sånt som vissa kanske tycker är intressant.
Det har aldrig varit så att jag har velat ta uppmärksamheten. Den har alltid bara kommit, ofta ouppskattad från mitt håll.
Nu när Tea har dött så har det bara blivit värre.
Jag är anorexipatienten-lite av ett maskrosbarn- hennes bästavän har dött- och hon har tagit en överdos.
Mycket intriger för en liten människa.
Jag kan inte förstå allas facination för mig. Jag är ju bara Malin.
Jag känner mig liten och rädd. Jag har varit med om det värsta som kan hända en människa. Jag har förlorat någon jag älskar. Det är inget jag ens önskar min värsta fiende.
Jag vill bara få gömma mig, bort från alla blickar, bort från all uppmärksamhet.
Vet ni vad jag önskar, jag önskar att Tea skulle ha fått all uppmärksamhet som hon aldrig fick när jag var där, men som hon förtjänade. Hon var en jättefin person, faktiskt den finaste jag vet.
Allt är omvänt egentligen, jag skulle ha dött istället för henne. Hon förtjänade och ville ha livet mer än jag.
Hur kan det vara så att jag, som alltid har ansett mig som en sån person som klarar sig själv, håller på att gå under utan Tea.
Där var lite om mig och mina tankar.
itsablogglife
133 dagar
Som snöänglar.
På våran stora gräsmatta som är alldeless vit och glittrig kan man göra snöänglar. Som vi brukade göra varje vinter.
Jag ville testa, se om det var som förut. För att det borde kännas bra, att göra sånt som brukade vara tryggt.
Men allt känns fel utan henne.
Idag låg jag bara kvar, länge tills hela jag var blöt. Jag stirrade bara upp mot himlen. Och försökte ingjuta lite mod i mig. Försöka överleva.
Men himlen var bara grå.
Precis som livet ibland. Jag vill ha det som det brukade vara.
Jag älskade henne så otroligt mycket, mer än jag själv insåg just då. Jag visste inte hur ont det skulle göra att förlora henne heller. Smärtan är förblindande på ett sätt. Jag kan inte tänka. Jag är avskärmad från allt.
♥
Jag försöker väcka liv i mig igen. Väcka smärtan, den kroppsliga.
Att doppa handen i iskallt vatten utan att känna. Snön yr, fast jag känner inte kylan som biter i kinderna.
Jag känner inte värmen heller.
Jag är inte hungrig, inte törstig.
Inget känns. Bara den psykiska delen. Den som jag så desperat försöker bli av med, ersätta, vad som helst! Bara den försvinner.
Det är därför jag inte äter. Jag minns hur ont det gjorde förra gången i anorexin, och jag vill ha den smärtan tillbaka. För jag minns att just då kunde jag inte tänka på något annat, inget annat nådde fram.
Och jag vet att om jag fick tillbaka det, så skulle jag inte känna av Tea mer. På ett tag iallafall. Och jag vill bara glömma det.
Jag vet att jag är hemsk, men det gör så ont, varje dag.
Vissa dagar är det lite lättare, men jag saknar dig så fruktansvärt mycket, älskling.
På vår gräsmatta kan man göra snöänglar. Sånna som vi brukade göra förut.
Är det en sån du är nu, en snöängel?
Jag önskar att jag också fick vara en snöängel.
itsablogglife
128 dagar
Kunde du se alla raketer där uppe i himlen, älskling?
Snön föll, kristaller satte sig på mina ögonfransar och jag hade tigerränder på kinderna.
Jag ville skrika och protestera, att snälla snälla gud om du finns? Inte ett år till! Snälla jag orkar inte. Inte fler år, jag vill stanna här! Här där jag vet att hon har funnits, snälla...snälla?
Men jag vet, att året skulle komma vad jag än gjorde. Så jag tog ett djupt andetag och höjde glaset mot skyn,
"För Tea", och alla andra stämde in.
Det kändes tungt, allt är avsked känns det som.
♥
Och 2008 som hon aldrig kommer att få uppleva, fast jag vet att hon ville det.
Efter ett tag blev jag ensam där ute på den stora altanbalkongen. Och snön föll mer och mer, på mig. Över mig.
Hur kan det här vara verkligt. Den här världen vi lever i. Har Tea någonsin funnits ens, eller har jag fått för mig det bara.
♥
På nyårsaftonsmorgonen begav jag mig till hennes grav tillsammans med Kevin, Teas lillebror.
Och allt som hände sist vi var där upprepades igen nästan. (Klicka)
Han saknar sin bussyster så himla mycket. Och han fattar inte varför hon inte är här alls. Och hur ska jag förklara det? Vad ska jag säga, när jag själv inte förstår heller!
Så han var ledsen, och jag var också ledsen. Men ändå kändes det bra, att vara med någon som också saknar. Och jag hoppas att han vet hur mycket hon älskade honom, för det gjorde hon verkligen. Fast det säger jag till honom också, och det ska jag fortsätta att göra när han är ledsen, att hon saknar honom med.
"Men tänk om hon blev arg när jag ritade i hennes böcker, jag lovade att aldrig göra så mer, fast jag gjorde det ändå ibland."
Och när han säger sånt, så tror jag att mitt hjärta ska gå sönder. Hon skulle inte bry sig om det nu, och hon är inte arg. Fast när han så det så kände jag för att skratta, för Tea hade varit jättesur för det en gång, hon blev skitirriterad när han gjorde så, men det var så de var, de tjafsade och bråkade, men det var deras grej liksom.
Ibland vill jag bara lägga mig ner bredvid henne, och stanna där, försvinna till där hon är, men jag måste kämpa och jag tycker att jag gör de. Alla skulle bara veta hur jobbigt jag tycker att allt är.
Men jag har lovat henne att fortsätta. Och jag ska.
Jag saknar dig iallafall älskling.
128 dagar idag. Eller en hel livstid. Jag vill bara få träffa henne igen och hålla om henne, det är så att man nästan spricker bara att tänka att man aldrig mer ska få träffa henne. Kommer den känslan gå över? Annars så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inget...
itsablogglife
SHE LEFT MY WORLD BUT SHE'LL NEVER LEAVE MY HEART
När jag fick reda på att Tea hade dött, var det tidigt på morgonen.
Det första jag ville göra var att försvinna helt. Sedan funderade jag på att ta pillrena igen, de äckliga jag redan hade provat. Men jag kom inte för det, jag var helt avdomad och kunde inte röra mig.
Jag visste inte då att jag skulle stanna i det läget i tre månader.
♣
En dag, jag tror att det var kanske tre månader sedan, fast jag minns inte riktigt, blev saknaden för mycket och jag tog till alkohol för att dämpa ja allt. Jag ville dämpa anorexin som försökte slingra sig kring mig igen,och saknaden som låg som en stor klump i magen.
Det hände inget, jag söp bara upp allt äckligt vitt vin, det var kanske en halv vinflaska och fem öl.
Kanske slapp jag sorgen i några timmar, men det jag vill ha sagt är att det inte är värt det.
Jag har testat det mesta och inget fungerar, det enda som det gav mig var en till dålig upplevelse.
Ännu ett bevis på misslyckande. Hur svag jag är, hur lätt jag faller för frestelser som är för stora för att jag ska klara av dem.
Jag är så jäkla svag, och det är svårt att erkänna ändå. För jag har alltid velat vara stark och alla har sett mig som den kontrollerande typen, den som klarar allt i skolan, hon som får mvg, hon som aldrig mår dåligt. Hon som kommer över vadsomhelst. Hon som kan få vilken kille hon vill.
Jag fick honom jag ville ha, och jag förlorade honom.
Jag har anorexi.
Jag var med i en bilolycka som dödade min kusin.
Jag förlorade min pojkvän, när han var otrogen med en klasskompis.
Jag är hon som har en bästavän som är död.
Jag har tagit en överdos.
Jag är inte stark. Jag är misslyckad. Jag är så jävla svag, så jävla svag. Så jävla svag att det är sorligt.
Jag saknar henne så himla mycket, och jag inte beskriva hur ont det gör, hela jag vill liksom bara skrika eller slå sönder allt i mitt liv, eller bara få kasta något hårt, jag vill förstöra allt omkring mig, jag vill ha bort allt, allt som visar att du inte finns kvar, och jag hatar att vara såhär, arg och ledsen. 2008 måste bli bättre.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag har levt utan min bästavän.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Både ja och nej, jag skulle bli frisk, och det blev jag ett tag men sedan så föll jag tillbaka i det.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej
4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min bästa, finaste, älskade Tea försvann.
5. Är det något du saknar år 2007, som du vill ha år 2008?
Tea, går det?
6. Vilka länder besökte du?
Sverige bara.
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Den 30 augusti när Tea lämnade mig.
8. Vad var din största framgång år 2007?
Att bli frisk.
9. Största misstaget?
Att jag har fryst ut vissa, men det spelar ingen roll längre, jag vill ändå inte ha någon annan än Tea, jag behöver bara henne.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag "lider" av anorexi, men jag kan inte klaga, jag försatte mig i den här situationen helt själv.
11. Bästa köpet?
Den vita oversizeskjortan jag köpte på MQ till Tea's begravning.
12. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Tea gjorde mig glad så länge hon fanns till.
13. Vad spenderade du mest pengar på?
Först mest kläder och sedan blommor till Tea's grav.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Don't matter med Akon, våran låt.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare än jag någonsin har varit.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit med Tea, men det gick inte direkt.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Slutat äta och gjort Tea besviken.
18. Hur tillbringade du julen?
Hemma.
19. Blev du kär under 2007?
Ja det blev jag.
20. Hur många one night stands?
Inga
21. Favoritprogram på TV?
Vänner.
22. Hatade du någon som du inte hatade i början av året?
Nej jag slutade hata snarare, fast jag tycker inte om mig själv just nu.
23. Bästa boken du läst i år?
Linas kvällsbok
24. Största musikaliska upptäckten?
Akon
25. Något du önskade dig och fick?
Jag antar att jag fick mitt ex, jag fick ha honom ett tag iallafall, och det ville jag ju. Räknas det?
26. Något du önskade dig men inte fick?
Tea, och jag skulle byta henne tillbaka för vadsomhelst i hela världen!
27. Årets bästa film?
Jag vet inte
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Jag och Tea myste hemma med en spakväll och K var med också.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre kanske?
Om Tea inte hade dött.
30. Vad fick dig att må bra?
Att veta att Tea fanns där.
31. Vem saknade du?
Tea
32. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har väl inte träffat någon, men Jenny har stöttat mig, och hon är jävla underbar bara så att ni vet. Hon är finast och hon förstår inte hur mycket hon betyder för mig, och hur mycket hon kan hjälpa mig igenom saker.
itsablogglife
Jag saknar min bästavän
Ibland kan jag stanna upp, i vardagliga sysslor. Som att städa, äta, eller bara andas, och förundras över att världen kan fungera utan henne.
Hur är det möjligt.
Hur kan alla leva vidare och hur kan världen gå vidare, utan Tea. Den viktigaste personen på hela jorden.
Jag förstår det inte.
Julen förflöt i ett dis av tårar och sorg.
Första julen utan henne, av många, många fler som väntar mig.
Kommer jag att klara det? Måste jag få undra. Vissa dagar är det självklart, andra inte.
♥
Den tjugofemte var ändå värst.
Det regnade. Massa julmat kvar, bara att äta och se glad ut. Inte för att mamma skulle märkt om jag så slängde den i väggen, jag vet jag har provat.
Istället satt jag där, och så kom tårarna igen. Fast jag inte ville.
Det märkte hon faktiskt, hon sa:
"Men... Lilla lilla Malin. Är du ledsen nu igen. Är det för hon den där...hm... eh, den där flickan, Terese var det va?"
Jag brukade tro att jag hatade min mamma, även om folk omkring mig sa att man inte kan hata sin mamma, så gjorde jag det. Men nu tycker jag bara synd om henne. Hon är så jäkla misslyckad. Och hon har förlorat sin dotter för spriten, och jag hoppas att det var värt det, för hon får aldrig en chans till.
♥
Istället för att skrika och slänga saker, sprang jag ut i ösregnet. Där tårar får sällskap, man kan säga att i regnet finns inga tårar, bara droppar.
Och där fick jag gömma mig ett tag.
Att bara sitta i regnet, och höja armarna mot skyn, för att se om man kan nå upp till himlen, där det sägs att hon håller till.
Jag nådde inte. Jag kommer aldrig att nå.
itsablogglife
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING
Jag svarar på alla kommentarer när jag kommer hem, om någon bryr sig om att kommentera.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING!♥
Julen utan Tea är som ingen jul alls.
Hela jag liksom skriker efter dig, jag behöver dig!!
Jag ska ta mig igenom julen, utan henne. Och sen kommer jag att blogga igen, jag vet inte hur många dagar det tar, men inte mer än en vecka. Jag måste fockusera på det nu.
God jul Tea, fyfan vad jag saknar dig. Någon gång ska vi koka knäck och rulla kokosbollar igen, I promise.
JAG ÄLSKAR DIG.
itsablogglife
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING
vad sa din mamma när du tog överdosen, och vad sa tea, aså hur reagerade dom?
fortsätt kämpa
När jag tog själva överdosen, så hade jag varit ensam hemma i två dagar. Hela familjen var på någon kryssning, men jag minns inte vilken.
De kom hem några timmar efter att jag hade gjort det, jag hade inte tänkt berätta det för min mamma, men hon hittade mig sovandes på badrumsgolvet. Jag berättade vad jag hade gjort, och hon brydde sig inte.
Men sen är det så också att min mamma är en alkolist, och det kan jag nog säga här, eftersom att ingen vet vilka vi är. Så hon har aldrig riktigt varit där för mig. Men hon skärper till sig med min lillasyster Jennifer, alltid något.
Det blev inga konsekvenser med min mamma, såvitt jag vet så kommer hon inte ihåg att det har hänt längre.
♥
Men med Tea så var det annorlunda, hon blev verkligen helt förkrossad när jag berättade.
Jag hade räknat med en reaktion, men inte en sån.
Hon började gråta. Och jag började också gråta, för jag var så himla ledsen, jag hade misslyckats med det också, jag kunde inte ens göra min bästavän lycklig så länge jag var olycklig.
Hon sa att jag inte fick göra så mer, aldrig mer Malin, var hennes exakta ord som ringer i mitt huvud än idag.
Hon var så besviken, så otroligt besviken och sårad över att jag hade tänkt lämna henne.
Och då lovade jag att aldrig mer göra något sånt, hon fick mig att lova det.
Eller egentligen så var det ingen fråga direkt.
Hon sa helt enkelt att jag var tvungen att välja. Henne eller Anorexin.
Och jag valde henne.
Hon visste att jag skulle det, hon kände mig så väl.
Jag älskar henne för att hon gjorde det, hon sa att om jag valde att ta mig ur det här, så skulle hon vara där i varje steg. Varje andetag, och hon höll vad hon lovade.
Jag är så jävla tacksam för det, att hon sa ifrån, för hon orkade inte mer. Hon ville inte se mig dålig mer, hon orkade verkligen inte det.
Det är något jag har märkt, att när jag mådde dåligt så gjorde hon också det.
Hon räddade mitt liv, och jag ville vara där för henne på samma sätt. Men det får jag inte. För hon är borta.
Och det gör så fruktansvärt ont, inne i mig.
Även om jag skärpte till mig och började bli frisk, så vet jag att Tea var otroligt sårad, fortfarande när jag sist såg henne. Och jag kan aldrig ta tillbaka det.
Jag ville inte såra henne, det visste hon, men hon började tvivla på sig själv efter det, var hon inte en bra vän, hade hon gjort något fel, varför ville jag lämna henne, när hon gjorde allt för mig.
Det kan jag inte svara på, ens idag ett år senare. Jag kan bara säga som jag sa till henne;
Att jag inte kände något just då, och det spelade ingen roll vad någon sa, eller gjorde. Jag var inte mig själv.
Men att det hon har gjort för mig, är det finaste och bästa någon kunnat göra, och jag genomförde det ju inte, eftersom att jag inte ville lämna henne, det var det som höll mig kvar på jorden.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING!♥ Så jävla satans fucking mycket!! Kom tillbaka!! Du är mitt allt liksom, ord beskriver inte hur mycket du betyder för mig, men jag tror att du vet innerst inne. Jag hoppas det.
Jag lever för dig.
itsablogglife
För 110 dagar sen fanns du hos mig
På det kalla frusna gräset.
Det brukade vara grönt förut, men precis som allt annat försvann det. Det är vitt för frosten har lagt sin tunna hinna över varenda litet grässtrå.
Lägger handen över gräset, och undrar om hon kan känna det. Närmare än så kommer jag inte. Närmare dig än så kommer jag aldrig att komma.
Ibland stryker jag med fingertopparna i skårorna efter hennes namn på gravstenen.
Och det är så stort och svårt att förstå, att du aldrig mer ska få ta fler andetag.
Ofta gråter jag.
Länge kan jag ligga där. Ända tills stjärnorna tittar fram. Då kan jag resa på mig ibland och titta på dem.
Och undra om hon ser samma himmel som jag.
Ibland så orkar jag inte ens resa mig upp. Ibland stannar jag i flera timmar och väntar på orken.
Förutom Tea hade jag en annan bästavän, Anorexin. Först fick hon mig att må så jäkla bra, ruschen blev ett måste, och jag tappade bort mig själv i det. Sedan mådde jag bara sämre och sämre, tillslut hade hon tagit över mitt liv.
Vissa dagar är det så lätt att bara bli vän med anorexin igen.
Den enda som just nu känner mig. Jävla älskade hatade sjukdom.
Jag är inte mycket utan Tea, jag är ingen bästavän längre. Ingen kommer någonsin att älska mig som hon gjorde. Och jag kommer heller inte älska någon som jag älskar henne.
Och utan anorexin är jag ingen alls.
Jag säger det, få aldrig anorexi!
Hon kommer att bryta ner dig totalt.
Det är ingen vän du vill ha. Tack vare min sjukdom har jag förlorat en massa tid med Tea, som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Men om jag fick välja, så skulle du alltid komma först, Tea.
itsablogglife
Pure survival
Tunna snöflingor dalar ner, sakta.
Sakta, sakta. Och jag tänker, att det är skönt.
Att bara få ta det lugnt. Och andas. Att det inte behöver gå så fort fram.
Jag behöver tid.
Fast mest av allt behöver jag nog Tea.
Jag saknar henne så sjukt mycket, allt som var bara hon.
Jag kan inte för mitt liv förstå att jag aldrig mer ska få träffa henne.
Hon ska aldrig mer få ta andetag här på jorden.
Aldrig mer.
Det är orättvist och osammanhängande och helt overkligt.
Samtidigt tänker jag att, hur kan det få vara så här. Livet har stannat av helt i min värld.
Jag har gjort mycket som jag ångrar, speciellt just nu.
Jag har uteslutit många ur mitt liv, och samtidigt som jag önskar att jag inte hade gjort det, så vet jag att jag gör så, för att kunna överleva.
Att stänga människor och känslor ute är det enda jag har sysslat med de senaste 2 åren. Förutom Tea.
Om jag inte fick ha Tea, så bestämde jag mig för att inte ha någon.
Det är fel och snart står jag ensam kvar.
Men är det ingen som förstår att jag bara försöker överleva.
Jag menar inget illa, förlåt. Verkligen, men jag gör det jag måste.
Tunna snöflingor dalar ner, sakta.
Och jag tänker, att jag behöver tid.
Tid att förstå att Tea inte finns kvar.
itsablogglife
Jag hoppas att du vet
Jag fick låna en ängel.
Som spred ljus i mitt liv. Hon fick mig att inse att jag är något.
Jag var någon för henne. Jag vet inte varför hon valde mig. Men jag är glad att hon gjorde det.
Utan henne hade jag inte stått här idag. Det är jag säker på.
Om hon hade valt att lämna mig när jag var som sjukast hade jag nog tagit livet av mig.
Men hon skulle aldrig göra det. Hon fanns alltid där för mig.
Jag saknar det.
Ibland har jag svårt att förstå att hon är borta.
Ibland försöker jag ringa henne. Jag önskar att jag kunde få höra hennes röst, få hålla om henne, en sista gång.
Se om det känns som vanligt. Som det brukade göra förut.
Jag önskar också att jag kunde få säga vissa saker som hon skulle ha vetat.
Som att jag älskade henne över allt. Hon tog mig igenom det svåraste jag har gjort i mitt liv. Hon fick mig att inse vad jag var. Att jag var mer än anorexin. Hon räddade mitt liv.
Fast jag tror att hon visste det ändå, innerst inne. Jag hoppas att hon vet.
itsablogglife
Jag älskar dig och saknar dig så att jag nästan dör.
Alla gör val. Varje dag gör man val.
Vissa är mindre och andra är stora och livsomfattande.
Jag har gjort många val. De flesta har varit till de sämre. Även om det inte alltid var meningen.
När Tea lämnade mig gjorde jag också ett val. Jag valde henne. Att alltid tänka på henne, och minnas.
Nu när jag vet hur många personer jag har sårat på grund av det, så måste jag ifrågasätta det valet.
Tea är det viktigaste jag har, fortfarande, det är inte tal om något annat.
Men jag ångrar allt jag gjorde mot alla andra.
Jag har stängt ute alla. Som om det var ett svek mot Tea att tycka om någon annan.
Så skulle hon inte ha tyckt alls. Hon vill att jag ska vara glad och må bra.
Jag har gjort precis tvärtom.
Idag fick jag reda på att jag ligger på minus i mitt viktprogram, går jag ner mer: så åker jag in igen.
Det är också ett val jag har gjort.
Men jag har bestämt mig nu. Jag är inte redo att släppa in någon i mitt liv.
Och det gäller anorexin också. Jag ska klara det. För ett tag, medans jag var hos doktorn, så kändes det som att Tea var med mig, när han sa allt.
Jag vet att det är overkligt och surrealistiskt, och att det inte kan vara så.
Men hur det än var, så kändes det bra och fint.
I slutändan så spelar det ingen roll om det var på riktigt eller inte, känslan var ändå på riktigt.
Jag älskar fortfarande Tea mest av allt. Nu ska jag börja kämpa för det som finns kvar av mig, jag är inte anorexi, jag är Malin. Det kanske kan räcka ett tag?
Jag ska kämpa för dig Tea.♥ Just like I promised...
itsablogglife
Jag önskar att jag var mer.
I varje andetag.
Ibland kan jag se tillbaka på mitt liv där vissa minnen verkar klarare än andra.
Jag minns att springa omkring på ängen vid sjön.
Jag minns att blåklinten var havet och vi kunde vara sjöjungfrur. Fria.
Jag kommer ihåg hur grusvägen precis innan man kom till lekplatsen, den dammade när våra fötter klapprade mot den. Vi brukade springa. Fortfort.
Och tävla om vem som kunde hoppa längst. Vi hade det otroligt bra då.
Jag har haft ett bra liv, iallafall den delen med Tea.
Kanske har jag inget att klaga över. Jag kanske fick min bra tid, nu i förskott.
Jag kanske ska leva på den resten av mitt liv.
Jag har ju inte direkt en pappa som misshandlar mig.
Jag har bara en pappa som jag inte har kontakt med, en mamma som inte bryr sig om mig.
Jag hade iallafall Tea.
♥
Hon var mitt allt, min bästavän, min soulmate. Det är hon fortfarande.
Ingen kommer att kunna ta hennes plats. Det kan jag lova. Varken idag eller imorgon. Aldrig.
Jag vet att jag har svikit mycket, jag har gjort en av de värsta sakerna. En av sakerna jag lovade Tea att aldrig göra, att falla tillbaka i anorexin.
Men jag är ledsen för det, av hela mitt hjärta.
Men i grund och botten. Är jag bara en misslyckad anorexipatient som inte längre söker undervikt.
Bara smärtlindring.
I wish I was more. Mer som Tea.
itsablogglife
Jag är maktlös
Jag är maktlös. Det enda jag vill höra; är att jag inte kunde ändrat det som hände...
Jag vet, att vad jag än tar mig till eller gör. Hur mycket jag än protesterar och gråter och skriker.
Så måste jag någon gång acceptera det som har hänt.
Att min bästavän faktiskt är död, även om det var onödigt så är det så det är.
♥
Jag var vid Tea's grav idag, fixade lite blommor och så. Hon ska ha det fint, min älskling.
Varje vecka ska jag vara vid hennes grav, och hälsa på, och berätta saker för henne.
Det blir inte lika ofta som förut. När hon fick andas och uppleva saker, men ändå.
När jag är gammal och grå ska jag fortfarande göra det. Så att hon vet att hon fortfarande är speciell.
För det vet jag att hon kommer att vara. Hon kommer alltid att vara min bästavän, min soulmate.
Ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats, och jag hoppas att hon vet det.
Att hon är bäst, och att jag saknar henne. Vet hon det?
Jag ville alltid vara med henne, och så är det nu med. Men jag vill inte att hon ska vara besviken på mig.
Fast jag vet att hon är det. För att jag tillåter mig själv att falla tillbaka i anorexin.
Jag har gjort henne besviken många gånger under vår vänskap, men jag tror och hoppas att hon älskar mig ändå.
För jag älskar ju henne fortfarande.
Och så kommer det alltid att vara. Men jag är rädd för att älska igen. Tea kommer jag att fortsätta älska, inget kan skilja det vi har tillsammans åt nu. Det kan inte bli värre.
Men jag vill inte älska någon, som jag älskar Tea igen.
Jag klarar inte att förlora så igen, jag vet inte ens om jag klarar av det här.
Allt jag vet, är att idag: Gick jag upp, och andades för Tea's skull.
Det är allt jag kan göra just nu. Jag andas.
Jag är maktlös och det enda jag egentligen vill höra är att jag inte kunde ha ändrat någon som har hänt.
itsablogglife
Ett jävla oviktigt inlägg
Om du ändå stannat kvar en stund.
Imorgon ska vi spela våran första match utan dig älskling.
Jag förstår inte, varför är du inte här, jag kan verkligen inte andas. Hur ska jag klara mig utan dig.
Panikångest som kommer och går hela tiden, jag kan inte andas när du inte är här, Tea.
Jag är inte redo för det här, jag vill inte klara mig utan dig, jag kan inte. Jagkanintejagkaninte.
Jag hatar mitt liv utan dig i det.
Och var är du nu, vart finns du.
Till dig som kan ändra det, jag gör vadsomhelst för att få henne tillbaka. Jag gör allt. Jag ger allt av mig själv för att få henne tillbaka. Finns det något jag kan göra ens.
Om jag hade varit bättre och starkare, hade hon varit här då?
Om du kommer tillbaka, Tea, så kommer jag att finnas här, och vänta på dig. Alltid.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag älskar dig så mycket Tea. Du vet nog inte hur mycket alls. Jag önskar att du var här nu.
Och jag förstår inte vad jag kan ha gjort för fel i livet för att få förtjäna det här.
Snart är det jul, det kommer att bli ett rent jävla helvete utan dig. Nej men jag klarar inte mer idag. JAg är söndergråten till max och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är helt ensam i hela världen
Jag skriver imorgon innan matchen om jag överlever dagens dos av saknad.
Det känns som om jag inte kan beröra genom det här inlägget alls, jag mår så jävla kasst, men jag kan inte förklara det.
Fy fan vad jag saknar dig mitt hjärta
itsablogglife
Som för att komma närmare
Lätta snöflingor dansar ner. Jag trycker pannan och fingertopparna hårt mot fönsterrutan. Som för att komma närmare.
Närmare omvärlden. Närmare Tea.
Kylan bränner på huden. Och jag tänker, att är det såhär det ska kännas. Jag har varit avdomnad så länge, från känslor, från att tänka också.
Det var som om jag aldrig hade känt kylan, det var som ett uppvaknande.
På den klara mörka himlen såg jag en stjärna falla,
Det jag önskade då var att få Tea tillbaka.
Vet hon att jag ibland ser upp mot himlen, och undrar om hon ser samma himmel.
Vet hon att jag drömmer om henne ofta, ofta. Att jag slår hennes nummer ibland, bara för att få höra hennes röst. Om än bara för några sekunder.
Vet hon att jag tänker på henne hela tiden. Vet hon att jag andas för hennes skull.
Vet hon om att jag inte äter nästan alls just nu. Är hon besviken.
Jag tror det. Hon hatade det jag gjorde mot mig själv, hon fick mig att svära att aldrig mer göra det. Och nu gör jag samma sak igen. Jag som lovade att inte, aldrig mer sa vi.
Jag vet vad jag gör, och jag vet att det är fel.
Men jag måste få göra någonting som lindrar tankarna. Bort från saknaden.
Vet hon att jag är jätteledsen för allt jag gör just nu.
Vet hon att jag älskar henne, vet hon att jag är svag utan henne.
Lätta snöflingor faller ner. Jag trycker pannan och fingertopparna hårt mot fönsterrutan. Som för att komma närmare.
Närmare världen, som jag har avskärmat mig från helt och hållet. Finns världen kvar därute? Och väntar på mig.
Eller håller den, precis som jag, andan och väntar på att hon ska få komma tillbaka.
Just nu står jag ensam kvar i den stora världen, förundrad. Har vi verkligen överlevt ett helt kvarttal? Eller är allt det här en vision starkare än livet självt?
Lever jag över huvud taget. Varför måste jag finnas till när Tea inte får.
itsablogglife
4 år sedan.
Det var en lördag.
Det spöregnade mot bilens tak och trummandet var lugnande, Tryggt liksom.
I bilen satt jag och min kusin, Amina som precis hade tagit körkort.
I den andra bilen satt 4 andra.
Det var halt och mörkt. Fast inte på ett läskigt sätt. Snarare på ett mysigt sätt.
Jag satt och sms:ade, när ett strålkastarljus plötsligt slog oss i ögonen.
Det var en annan bil, påväg rakt mot oss. Utan att hinna tänka, så kände vi den kraftiga smällen.
Det var som en dröm. Jag kastades rakt mot rutan, och där förlorade jag medvetandet.
Det nästa jag minns är att någon har dragit ut mig ur bilen. Runt omkring oss var en massa människor och jag hörde syrener.
En ung kvinna försökte förhindra att jag skulle svimma igen.
Det är svårt att förklara men det kändes som om jag låg på en svajande plattform, som hotade att kasta ner mig, långt ner i avgrunden.
Det var en lättnad att få släppa taget om verkligheten.
Jag opererades direkt när jag kom till sjukhuset för skallskador.
Sedan låg jag i koma i 3 dagar.
Utan att behöva tänka eller reflektera, låg jag där, som i dvala. Inte död, men inte heller levande.
Den första personen jag såg när jag vaknade, var Tea.
Hon hade vakat vid min sida oavbrutet. Älskar dig för det, bästavän.
Det här är första gången jag någonsin har skrivit det här, och det var tack vare Jenny som jag gjorde det.
Tack för att du finns, you make my days by beeing you.
Jag var den enda som överlevde olyckan.
Jag saknar dig också Amina, och jag önskar att det inte hade behövt vara såhär. Ta hand om Tea.
Amina och Tea♥ Vänta på mig, vart ni nu är.
itsablogglife
Gråter.
I:a december.
Jag vill inte se julkalendern iår. Jag vill inte öppna kalenderluckor, jag vill inte tända ett ljus varje söndag.
Det är sånt som vi brukade göra tillsammans.
Jag är rädd för att göra sånt som brukade vara våra saker, våra traditioner. Då kommer jag inte att minnas dem som våra grejer, jag kommer att minnas annorlunda nu, när jag måste uppleva dem utan henne.
Jag vet, med all säkerhet; att om hon inte hade funnits, så hade jag varit död nu.
Hon räddade bokstavligen mitt liv. Hade jag inte haft henne under min sjukdomstid i anorexin, hade jag nog varit borta nu. Det var så jävla nära tillochmed när jag hade henne som stöd.
Tänk att hon var där varje dag, trots att jag inte var det.
När jag var som sämst så ringde hon varje dag. Hon blev mitt allt, det jag levde för.
Hon fick mig att förstå att jag inte kunde göra såhär mot mig själv.
Hon fick mig att förstå hur mycket hon behövde mig också. Jag var viktig för henne.
Efter min överdos bestämde jag mig för att leva för henne istället, jag ville inte leva för mig själv så jag lutade mig emot den jag visste skulle finnas föralltid.
♥
Nu spelar det ingen roll vad jag gör mot mig själv längre.
Jag vill inte kämpa mer. Jag är trött på att kämpa mig blodig för varje andetag.
Både tårar och ångest kommer alltid att vinna i slutändan.
Likaså anorexin. Än har den inte kommit ikapp mig en andra gång, but just you wait.
Jag vet hur det kändes förra gången innan jag försvann.
Det kändes precis som nu.
Jag vet att jag har lovat och jag ska hålla det.
Jag ville bara att du skulle veta det, Tea. Hur mycket jag kämpar. Varje dag.
Jag vill vara stark. Men jag är inte det.
Men jag vet inte var jag ska ta vägen. Paniken tar liksom över mig nu. Vad ska jag göra!
Och om hon fortfande finns till någonstans, kommer hon ihåg mig?
Kan hon se ner på mig. Förstår hon att jag gör allt för henne?
Saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne?
Tänker hon på mig fortfarande, eller har döden nått sitt mål. Tills döden skiljer oss åt.
Den enda jag verkligen vill veta är,
Älskar hon mig fortfarande, som jag älskar henne. Finns jag kvar i hennes hjärta.
Eller har hon slutat med det, precis som alla andra.
ANDAS FORTFARANDE.
itsablogglife
