För 110 dagar sen fanns du hos mig
På det kalla frusna gräset.
Det brukade vara grönt förut, men precis som allt annat försvann det. Det är vitt för frosten har lagt sin tunna hinna över varenda litet grässtrå.
Lägger handen över gräset, och undrar om hon kan känna det. Närmare än så kommer jag inte. Närmare dig än så kommer jag aldrig att komma.
Ibland stryker jag med fingertopparna i skårorna efter hennes namn på gravstenen.
Och det är så stort och svårt att förstå, att du aldrig mer ska få ta fler andetag.
Ofta gråter jag.
Länge kan jag ligga där. Ända tills stjärnorna tittar fram. Då kan jag resa på mig ibland och titta på dem.
Och undra om hon ser samma himmel som jag.
Ibland så orkar jag inte ens resa mig upp. Ibland stannar jag i flera timmar och väntar på orken.
Förutom Tea hade jag en annan bästavän, Anorexin. Först fick hon mig att må så jäkla bra, ruschen blev ett måste, och jag tappade bort mig själv i det. Sedan mådde jag bara sämre och sämre, tillslut hade hon tagit över mitt liv.
Vissa dagar är det så lätt att bara bli vän med anorexin igen.
Den enda som just nu känner mig. Jävla älskade hatade sjukdom.
Jag är inte mycket utan Tea, jag är ingen bästavän längre. Ingen kommer någonsin att älska mig som hon gjorde. Och jag kommer heller inte älska någon som jag älskar henne.
Och utan anorexin är jag ingen alls.
Jag säger det, få aldrig anorexi!
Hon kommer att bryta ner dig totalt.
Det är ingen vän du vill ha. Tack vare min sjukdom har jag förlorat en massa tid med Tea, som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Men om jag fick välja, så skulle du alltid komma först, Tea.
itsablogglife
vad sa din mamma när du tog överdosen, och vad sa tea, aså hur reagerade dom?
fortsätt kämpa
Hej gumman! Än en gång har du fått mig att gråta med dina inlägg .. Åh, att ligga där vid graven .. och undra om hon känner när du lägger din hand! Jag vill liksom bara säga "gummaaaaaan" och hålla om dig!! Men du! Du är visst någon UTAN anorexian! Du var väl ändå en person innan!? Och den du var därimellan, dom där ynka 2 månaderna, då när du var MALIN!? Du är alltid någon! Med eller utan din älskade Tea, med eller utan jävla-anorexia!! Glöm aldrig det: DU ÄR NÅGON! Och glöm inte att det är INTE att förtränga Tea, bara för att du inte tänker på henne varje sekund! Det är inte som att glömma! Det vet hon, hon vet att du inte glömmer!! Idag är en såndär dag när du tror att tiden står still, och att saker aldrig blir bra igen, eller hur? Men du! Jag ska säga dig ett par sanningens ord lilla Malin! Att den dagen KOMMER KOMMA när du älskar någon som du älskade/älskar Tea, och den dagen KOMMER KOMMA när någon älskar dig precis lika mycket och mer därtill tillbaka!! Det betyder aldrig att Tea är bortglömd eller utbytt! Det betyder att du kämpat dig vidare för att fortsätta orkar leva! Tänk efter Malin: DU VILL VÄL LEVA DITT LIV, LEVANDE!? Jag hejjar på Dig!! KRAM Jenny
har läst igenom din blogg, sitter nu och gråter. Så sjukt sorgligt..
Men jag tror att Tea är med dig, det kommer hon alltid att vara.
Jo det skulle vara fett skönt att ha någon att prata med, nån som har gått igenom det.
Mne jag är rädd att påverka dig. Du måste kämpa uppåt, låt inget hindra dig, men jag ska ner. Och då kanske det skulle förändras för dig.
Men eftersom vi verkar vara så sjukt lika så vill jag fortfarande.. Är bara så rädd.
Får man fråga hur Tea dog?
För det första, jag är inte sjuk o.o
Jag är bara en feting unge som inte vill annat än att bli smal. Ja, klart jag vill leva. Men inte med kroppen jag har nu. Det är alldeles för överflödigt. Föör mkt!
Ana är den enda jag kan lita på, och om jag inte gör som hon säger blir hon pissarg. Du hade Tea som kunde hjälpa dig, men jag har ingen annan, så jag kan inte göra henne besviken. Föressten så är det bara rätt åt mig. Hon har rätt i vad hon säger. Jag är precis vad hon säger att jag är.
Föressten så vet jag att hon inte ljuger, för då skulle ju inte så många andra tycka jag är f'et?
Förlåt, jag bara skrev vad som kom upp, men du sa att du ska kämpa, och det ska du fortsätta göra!
