JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING
vad sa din mamma när du tog överdosen, och vad sa tea, aså hur reagerade dom?
fortsätt kämpa
När jag tog själva överdosen, så hade jag varit ensam hemma i två dagar. Hela familjen var på någon kryssning, men jag minns inte vilken.
De kom hem några timmar efter att jag hade gjort det, jag hade inte tänkt berätta det för min mamma, men hon hittade mig sovandes på badrumsgolvet. Jag berättade vad jag hade gjort, och hon brydde sig inte.
Men sen är det så också att min mamma är en alkolist, och det kan jag nog säga här, eftersom att ingen vet vilka vi är. Så hon har aldrig riktigt varit där för mig. Men hon skärper till sig med min lillasyster Jennifer, alltid något.
Det blev inga konsekvenser med min mamma, såvitt jag vet så kommer hon inte ihåg att det har hänt längre.
♥
Men med Tea så var det annorlunda, hon blev verkligen helt förkrossad när jag berättade.
Jag hade räknat med en reaktion, men inte en sån.
Hon började gråta. Och jag började också gråta, för jag var så himla ledsen, jag hade misslyckats med det också, jag kunde inte ens göra min bästavän lycklig så länge jag var olycklig.
Hon sa att jag inte fick göra så mer, aldrig mer Malin, var hennes exakta ord som ringer i mitt huvud än idag.
Hon var så besviken, så otroligt besviken och sårad över att jag hade tänkt lämna henne.
Och då lovade jag att aldrig mer göra något sånt, hon fick mig att lova det.
Eller egentligen så var det ingen fråga direkt.
Hon sa helt enkelt att jag var tvungen att välja. Henne eller Anorexin.
Och jag valde henne.
Hon visste att jag skulle det, hon kände mig så väl.
Jag älskar henne för att hon gjorde det, hon sa att om jag valde att ta mig ur det här, så skulle hon vara där i varje steg. Varje andetag, och hon höll vad hon lovade.
Jag är så jävla tacksam för det, att hon sa ifrån, för hon orkade inte mer. Hon ville inte se mig dålig mer, hon orkade verkligen inte det.
Det är något jag har märkt, att när jag mådde dåligt så gjorde hon också det.
Hon räddade mitt liv, och jag ville vara där för henne på samma sätt. Men det får jag inte. För hon är borta.
Och det gör så fruktansvärt ont, inne i mig.
Även om jag skärpte till mig och började bli frisk, så vet jag att Tea var otroligt sårad, fortfarande när jag sist såg henne. Och jag kan aldrig ta tillbaka det.
Jag ville inte såra henne, det visste hon, men hon började tvivla på sig själv efter det, var hon inte en bra vän, hade hon gjort något fel, varför ville jag lämna henne, när hon gjorde allt för mig.
Det kan jag inte svara på, ens idag ett år senare. Jag kan bara säga som jag sa till henne;
Att jag inte kände något just då, och det spelade ingen roll vad någon sa, eller gjorde. Jag var inte mig själv.
Men att det hon har gjort för mig, är det finaste och bästa någon kunnat göra, och jag genomförde det ju inte, eftersom att jag inte ville lämna henne, det var det som höll mig kvar på jorden.
JAG SAKNAR DIG ÄLSKLING!♥ Så jävla satans fucking mycket!! Kom tillbaka!! Du är mitt allt liksom, ord beskriver inte hur mycket du betyder för mig, men jag tror att du vet innerst inne. Jag hoppas det.
Jag lever för dig.
itsablogglife
Hej Malin!!
Va söt du är!! Blev alldeles tårögd, IGEN, av din kommentar :) Du är för härlig!! Jag trodde inte ens att man kunde vara "snäll" mot andra när man led så mycket själv, men där ser du!! Vilken härlig tjej du är! Som kan skriva så snälla, fina saker till en jävla främling på en blogg på nätet, fast du är så ledsen och mår dåligt, det bevisar ju bara att DU ÄR EN BRA MÄNNISKA!! :) Sen behöver man inte skriva sånna saker för att vara en bra människa, givetvis, men att du gör det, bevisar faktiskt att du är det! :) Va tråkigt att höra att du är tillbaka i skiten... Har du varit hos läkaren och kollat viktkurva och grejer eller? Näe, jag kan ärligt säga att jag tjänar ju inte ett piss på att inte vara ärlig .. Varför ljuga för någon man inte känner liksom? Jag blev bara så fast i din blogg med en gång, och jag blir lika rörd, får gåshud och gråter nästan alltid när jag läser din blogg och dina svar till mig osv. Det finns inga lögner bakom det, det finns ingen anledning att inte vara ärlig om det. Jag hade väl en tanke när jag skrev till dig första gången att jag ville vara någon som kunde finnas där för någon som Du, och det verkar ju gå lite bra iallafall :) Jag tycker det är jätte skönt att du kan känna dig lite gladare av att lilla simpla jag skriver till dig, det är stort!! O det är så mycket jag känner igen mig själv i dina andra "problem" .. om man får kalla det så. O det gör mig faktiskt jävligt stolt, att jag tagit mig igenom sånt som varit jobbigt!! Idag är jag en lycklig brud med fötterna på jorden! som NÄSTAN vet vad hon vill med livet .. :) därför antar jag .. ville jag iallafall försöka finnas där för någon annan som inte är på topp, som ett bevis liksom .. att det KOMMER BLI BÄTTRE!! Sen är ju inte ens bästa väns död i närheten av mina upplevelser som sagt, men det andra kanske jag kan iaf sätta mig in i.. När det gäller Tea kan jag ju bara läsa dina inlägg, gråta och önska att det aldrig händer mina vänner. Och DET är också stort! Hade jag en blogg som din, skulle jag ju vilja kunna förmedla den känslan till folk liksom, att dom tänker till en extra gång ibland, och det har DU LYCKATS MED!! :) Du har ju fått mig att tänka till, och det är inte fy skam inte! :) JAG HOPPAS DU FÅR EN UNDERBAR JUL, MALIN!!! Ta hand om dig!! KRAMAR Jenny
nej det är jag inte. Jag svimmade på skogympan en gång när jag inte ätit, så skolsyster kollar konstigt på mig ibland, men hon har aldrig sagt något.
Du är inte ensam, du har Tea. hon finns fortfarande för dig och du ska inte ge upp. Jag vet inte om jag har nån sån. Jag hade en kompis en gång som jag kunde berätta allt för, men hon verkar inte bry sig längre. Så om jag skulle bli sjuk skulle ingen bry sig endå, ingen skulle ens reagera.
Jag har några kompisar med anorexi, en har dött. Så jag vet att det inte är något man vill ha. Men samtidigt så .. du vet, starving for attention. Ingen vet hur jag mår, om jag skulle kunna visa det på något sätt så kanske det skulle bli annorlunda.
Folk tror att dom kan behandla mig hur som helst, för jag har ju alltid varit den starka som inte bryr sig. Men alla år av taskiga syskons kommentarer har knäckt mig.
Allt beror på min fucked up familj. Jag satt i fem minuter hos dom vid tvn nyss, men där skulle jag visst inte vara fick jag veta. Fick inte säga något för syrran hhörde inte då. Syskonen har alltid något smart o säga.. o mamma bara cepar sig.
Eller egentligen tror jag hon bryr sig. Men hon fattar inte. Hon dricker rätt mkt ibland, och jag vet inte vad jag ska göra för att få henne sluta. Hon verkar inte fatta att jag inte mår bra, vilken jävla psykolog va -.-
Hon försöker bara dölja allt, men jag orkar inte spela med längre. Jag skiter i vad folk tänker, det är ingen ide. Jag äcklas av henne, vill inte bli som hon. Förlåt, man ska inte prata så om sin mamma, det är hon som har uppfostrat mig och gjort mig till den feta gris jag är. Precis som hon. Och om jag inte ändrar på mina vanor så blir jag precis som hon. Jag vill inte bli en ensam fet alkolist..
Men egentligen har jag ingen andledning att må som jga gör, jag har allt egentligen. Men saker måste inte ha nån andledning. Det är vell bara det att jag saknar en hel familj och kompisar som bryr sig.
Jag har klippt alla band med mina vänner, det sista slet jag sönder igår. När jag satt o lipade sönder och min kompis kom hem till mig. Nu ska du inte få nån dum förhoppning om att jag pratade med henne och allt redde ut sig, me för jag var en idiot och låste dörren :'(
ajja, nu ska jag gå och bara julgodis (bara inte äta!!)
Det är sant, jag hade Tea, hon hjälpte mig, hon räddade mitt liv. Bokstavligen. Och det är jag henne evigt tacksam för.
Men den här gången, så har jag ingen.
Du påminner så sjukt mycket om mig så att det är konstigt, jag började svälta mig eftersom att jag ville ha uppmärksamhet. Jga ville att min mamma skulle lägga märke till mig, och fatta att jag inte mådde bra.
Men mest av allt ville jag att hon skulle förstå att jag var här nu, och någon dag kunde jag bara borta. Jag ville att hon skulle SE mig för en gångs skull.
Det kanske öppnar din omgivning att göra det, men jag kan säga att min mamma brydde sig inte ett skit, det var bara dumt, ett lönlöst tyst rop på hjälp.
Varför märker de inte dig då, och varför mår du dåligt, Mia? HAr du lust att berätta?
