Ett jävla oviktigt inlägg
Om du ändå stannat kvar en stund.
Imorgon ska vi spela våran första match utan dig älskling.
Jag förstår inte, varför är du inte här, jag kan verkligen inte andas. Hur ska jag klara mig utan dig.
Panikångest som kommer och går hela tiden, jag kan inte andas när du inte är här, Tea.
Jag är inte redo för det här, jag vill inte klara mig utan dig, jag kan inte. Jagkanintejagkaninte.
Jag hatar mitt liv utan dig i det.
Och var är du nu, vart finns du.
Till dig som kan ändra det, jag gör vadsomhelst för att få henne tillbaka. Jag gör allt. Jag ger allt av mig själv för att få henne tillbaka. Finns det något jag kan göra ens.
Om jag hade varit bättre och starkare, hade hon varit här då?
Om du kommer tillbaka, Tea, så kommer jag att finnas här, och vänta på dig. Alltid.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Jag älskar dig så mycket Tea. Du vet nog inte hur mycket alls. Jag önskar att du var här nu.
Och jag förstår inte vad jag kan ha gjort för fel i livet för att få förtjäna det här.
Snart är det jul, det kommer att bli ett rent jävla helvete utan dig. Nej men jag klarar inte mer idag. JAg är söndergråten till max och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är helt ensam i hela världen
Jag skriver imorgon innan matchen om jag överlever dagens dos av saknad.
Det känns som om jag inte kan beröra genom det här inlägget alls, jag mår så jävla kasst, men jag kan inte förklara det.
Fy fan vad jag saknar dig mitt hjärta
itsablogglife
Tårarna rinner när jag läser din blogg. Man ska aldrig säga att "jag förstår.." men nu måste jag säga det. Du är så bra på att skriva att jag förstår.. Sänder dig en värmande tanke*
Go´kväll lilla Malin! :) Hoppas din dag varit bättre än vad igår verkar ha varit .. *krama* och att eran match gick bra! Jag har inte heller sån kontakt med min mamma som "alla" andra tjejer har.. Skrev faktiskt om det i ett inlägg i veckan.. Va lika vi verkar vara i vissa sammanhang du och jag. Det är liksom en liten "flicke-sorg" inom mig att jag inte är nära med min mamma.. Jag har iof min pappa att prata med, men vi träffas inte så ofta, i och med att jag inte bor hemma. Jag bor hos min mamma när jag jobbar flera pass i veckan, och är mer hos min mamma än hemma med min pojkvän, ändå pratar vi nästan ingenting. Hon är så gott som aldrig hemma, och när hon är det är det enda hon pratar om sitt jobb. Fan va jag babbla på om mig nu då .. :) Självklart vill jag, om jag KAN hjälpa dig och finnas här! Förstår att du känner dig ensam när dina föräldrar är skilda och du och din mamma inte pratar .. Usch va tråkigt! Vilken tur att du har Tea´s familj iallafall!! Jag skrev ett inlägg om din blogg föresten, eller dig rättare sagt, i veckan också :) Det kanske kan muntra upp lite iallafall :) Kommer inte på så mycket "bra" att skriva idag tyvärr.. Sitter på jobbet och är lite stressad. Sköt om dig!! KRAM KRAM Jenny
Hej tjejen :) Jag vet inte var jag ska börja. Det är så mycket jag vill säga men svårt att få fram ord till det. Jag blir helt tagen av den blogg. Det är så enormt mycket känslor och du har enormt talang på att skriva. Jag brukar också få ut mina känslor på det sättet men ibland känns det som man inte får känna som man gör och ibland är jag så dum att jag tror på den skiten med. Många säger också att de förstår men sanningen är inte att de förstår ett skit. Inte ens min pyskolog men hon är ett stort stöd. När någon nära dör är bland de värsta som finns speciellt ens mamma eller sin bästa vän. Varje andetag är tuff och många gånger har jag försökt försvinna här ifrån för saknaden till mamma är för stor. Jag skulle också göra allt som krävs att få tillbaka mamma men på något vänster vill jag leva och komma vidare. Ofta får man höra att man är så jäkla stark men jag känner mig svag. Min mamma led av en djup depression och det gör jag med men jag äter medicin för det och det gör att jag mår bättre. Jag försöker och försöker men ofta vill jag bara stanna under täcket och aldrig mer gå upp. Jag vet inte vad du har läst om i min blogg men mitt sätt att komma ur det här är att skrivit en bok. Det är mitt tips till dig med och går med i spes. Där finner man enorm tröst och träffar människor som verkligen förstår, men saknaden är alltid indiuell men du ska veta jag lyssnar mer än gärna om du vill snacka. Jag kan inte säga att jag förstår hundra provent men jag vet känslan känns att vara maktlös, trött på livet samt att allt helvete händer än en själv och varför tar alltid gud sina finaste änglar? Stor kram till dig*
