itsablogglife

I varje andetag.
Ibland kan jag se tillbaka på mitt liv där vissa minnen verkar klarare än andra.
Jag minns att springa omkring på ängen vid sjön.
Jag minns att blåklinten var havet och vi kunde vara sjöjungfrur. Fria.
Jag kommer ihåg hur grusvägen precis innan man kom till lekplatsen, den dammade när våra fötter klapprade mot den. Vi brukade springa. Fortfort.
Och tävla om vem som kunde hoppa längst. Vi hade det otroligt bra då.
Jag har haft ett bra liv, iallafall den delen med Tea.
Kanske har jag inget att klaga över. Jag kanske fick min bra tid, nu i förskott.
Jag kanske ska leva på den resten av mitt liv.
Jag har ju inte direkt en pappa som misshandlar mig.
Jag har bara en pappa som jag inte har kontakt med, en mamma som inte bryr sig om mig.
Jag hade iallafall Tea.
♥
Hon var mitt allt, min bästavän, min soulmate. Det är hon fortfarande.
Ingen kommer att kunna ta hennes plats. Det kan jag lova. Varken idag eller imorgon. Aldrig.
Jag vet att jag har svikit mycket, jag har gjort en av de värsta sakerna. En av sakerna jag lovade Tea att aldrig göra, att falla tillbaka i anorexin.
Men jag är ledsen för det, av hela mitt hjärta.
Men i grund och botten. Är jag bara en misslyckad anorexipatient som inte längre söker undervikt.
Bara smärtlindring.
I wish I was more. Mer som Tea.
itsablogglife