itsablogglife

Det var en lördag.
Det spöregnade mot bilens tak och trummandet var lugnande, Tryggt liksom.
I bilen satt jag och min kusin, Amina som precis hade tagit körkort.
I den andra bilen satt 4 andra.
Det var halt och mörkt. Fast inte på ett läskigt sätt. Snarare på ett mysigt sätt.
Jag satt och sms:ade, när ett strålkastarljus plötsligt slog oss i ögonen.
Det var en annan bil, påväg rakt mot oss. Utan att hinna tänka, så kände vi den kraftiga smällen.
Det var som en dröm. Jag kastades rakt mot rutan, och där förlorade jag medvetandet.
Det nästa jag minns är att någon har dragit ut mig ur bilen. Runt omkring oss var en massa människor och jag hörde syrener.
En ung kvinna försökte förhindra att jag skulle svimma igen.
Det är svårt att förklara men det kändes som om jag låg på en svajande plattform, som hotade att kasta ner mig, långt ner i avgrunden.
Det var en lättnad att få släppa taget om verkligheten.
Jag opererades direkt när jag kom till sjukhuset för skallskador.
Sedan låg jag i koma i 3 dagar.
Utan att behöva tänka eller reflektera, låg jag där, som i dvala. Inte död, men inte heller levande.
Den första personen jag såg när jag vaknade, var Tea.
Hon hade vakat vid min sida oavbrutet. Älskar dig för det, bästavän.
Det här är första gången jag någonsin har skrivit det här, och det var tack vare Jenny som jag gjorde det.
Tack för att du finns, you make my days by beeing you.
Jag var den enda som överlevde olyckan.
Jag saknar dig också Amina, och jag önskar att det inte hade behövt vara såhär. Ta hand om Tea.
Amina och Tea♥ Vänta på mig, vart ni nu är.
itsablogglife