Gråter.
I:a december.
Jag vill inte se julkalendern iår. Jag vill inte öppna kalenderluckor, jag vill inte tända ett ljus varje söndag.
Det är sånt som vi brukade göra tillsammans.
Jag är rädd för att göra sånt som brukade vara våra saker, våra traditioner. Då kommer jag inte att minnas dem som våra grejer, jag kommer att minnas annorlunda nu, när jag måste uppleva dem utan henne.
Jag vet, med all säkerhet; att om hon inte hade funnits, så hade jag varit död nu.
Hon räddade bokstavligen mitt liv. Hade jag inte haft henne under min sjukdomstid i anorexin, hade jag nog varit borta nu. Det var så jävla nära tillochmed när jag hade henne som stöd.
Tänk att hon var där varje dag, trots att jag inte var det.
När jag var som sämst så ringde hon varje dag. Hon blev mitt allt, det jag levde för.
Hon fick mig att förstå att jag inte kunde göra såhär mot mig själv.
Hon fick mig att förstå hur mycket hon behövde mig också. Jag var viktig för henne.
Efter min överdos bestämde jag mig för att leva för henne istället, jag ville inte leva för mig själv så jag lutade mig emot den jag visste skulle finnas föralltid.
♥
Nu spelar det ingen roll vad jag gör mot mig själv längre.
Jag vill inte kämpa mer. Jag är trött på att kämpa mig blodig för varje andetag.
Både tårar och ångest kommer alltid att vinna i slutändan.
Likaså anorexin. Än har den inte kommit ikapp mig en andra gång, but just you wait.
Jag vet hur det kändes förra gången innan jag försvann.
Det kändes precis som nu.
Jag vet att jag har lovat och jag ska hålla det.
Jag ville bara att du skulle veta det, Tea. Hur mycket jag kämpar. Varje dag.
Jag vill vara stark. Men jag är inte det.
Men jag vet inte var jag ska ta vägen. Paniken tar liksom över mig nu. Vad ska jag göra!
Och om hon fortfande finns till någonstans, kommer hon ihåg mig?
Kan hon se ner på mig. Förstår hon att jag gör allt för henne?
Saknar hon mig lika mycket som jag saknar henne?
Tänker hon på mig fortfarande, eller har döden nått sitt mål. Tills döden skiljer oss åt.
Den enda jag verkligen vill veta är,
Älskar hon mig fortfarande, som jag älskar henne. Finns jag kvar i hennes hjärta.
Eller har hon slutat med det, precis som alla andra.
ANDAS FORTFARANDE.
itsablogglife
min bästa vän dog i åttan, det var hemskt
Hej gumman!
Säg inte förlåt för ett deppig inlägg/eller kommentar. Det är helt okej! Man får skriva sånna också faktiskt!! :) Förstår så väl hur du menar, det här med att ingen "tror" att man är si eller så och har gjort dittan och dattan eller är en "sån" person.. Inte ens mina föräldrar vet om hur kasst jag mått, och jag vill inte än idag ens berätta det. Jag liksom skäms för att jag varit så långt ner. Jag tror absolut du är en survivor!! Se bara på bilolyckan som du skrev .. Nånting måste varit menat med att DU överlevde, helt klart!! Det finns en mening med allt. Och därför VET jag att nånstans är också jag stark. I och med att jag gått igenom allt som varit jobbigt, allt som gått fel, alla mina problem, har jag tagit mig igenom alldeles själv, eftersom jag inte ens berättat för mina vänner eller familj, och det har gjort mig till den jag är idag, och det är jag NU väldigt glad för! Fast det var piss dom åren man mådde dåligt, och då ser man ju inte frammåt, man tänker ju knappast "men va fan det klart det blir bättre i FRAMTIDEN" .. man vill ju så gäran att den må-bra känslan ska komma med en gång, men allt tar sin tid. Kämpa på vännen!! KRAM Jenny
